Bitchar och nya medicininställningar

Jag bränner på för fullt med min nya kaffebryggare. Det blir supergott kaffe. Den enda nackdelen skulle isf vara att den stänger av sig för tidigt. Den stänger av sig efter 40 min och jag är sån som kan surpla på kaffe mycket längre än så och fyller aldrig koppen utan kör lite mindre än halv åt gången.

Igår tvingade jag mig ut till en vän som bor utanför staden. Det här är en vän som jag tycker väldigt mycket om, precis som jag gör med mina andra vänner. Det som är tråkigt med henne är att hon har haft otur i livet, hör och häpna, på ett arbete som hon var väldigt framgångsrik i. Först kom det en bitch och trängde bort henne brutalt. Bara så där, över dagen. Sen kom det en annan bitch och trängde bort den som hade trängt bort min vän. Jag jobbade i samma verksamhet på den tiden så jag minns detta. Det var en verksamhet som gick från att vara ledande i regionen till att bli helt nermonterat. Den senaste bitchen är förresten kommunordförande i den kommunen det hände i. Say no more...

Efter att min vän utsattes för detta blev hon arbetslös och de här 2 bitcharna hade sabbat hennes rykte så hon kom aldrig in i sina specialistområden och fick ta jobb som hon var överkvalificerad för. I samma veva råkade hennes man ut för en olycka som han aldrig återhämtade sig från så nu sköter hon honom för att han inte är självgående.

Vännen hamnade i en depression som hon föll djupare och djupare ner i. Hon fick ont i kropp och leder och utvecklade fibromyalgi och nu 10 år senare har hon fortfarande väldigt ont men nu är hon sjukpensionerad vilket är en tragedi. Hon kan 10 språk, är magister i både det ena och andra och har hållt i internationella projekt i mångmiljonklassen. Men allt det förtränger hon. Hon lever i ett äktenskap p g a skuld där det är hon som gör allt, hon har 3 barn och 2 barnbarn och hon har hon en hund som är världens sötaste men som hon trots att hon går till hundskolor med inte får någon ordning på. Den här hunden är hennes allt och det verkar som att hundens spralliga energi smittar av sig på henne.

Refrängen i just den här kråksången är väl att min väns livsglädje är på en extremt låg nivå och hon är expert på att bemöta uppmuntran med med något pessimistiskt. Jag har aldrig försökt påverka henne med min energi för att hon skall bli mer munter utan hon får vara negativ med mig och spy galla över saker och ting. Mitt förhållningssätt har gjort att hon efter ett tag faktiskt studsar ur sin negativa spiral och skrattar åt mina dåliga skämt om livet som rör mig själv.

Idag ska jag till Öppen Psykiatrin och träffa min nya intetsägande sköterska. Jag började ju med ett nytt läkemedel för veckan och jag har svajat väldigt mycket i sinnesstämning med den och fått en massa fula utslag på ansikte och bröst som bränner och svider. Min hjärna är superspeedad och jag sover djupt men vaknar tidigt och hjärnan går igång men kroppen är helt viljelös och jag får verkligen tvinga mig upp. Jag har också tappat känseln i en del av överläppen så jag kan inte dricka ur en petflaska eller smeta ut läppcerat med läpparna.  Det mest intressanta är att min sinnesstämning växlar fortare än vanligt men jag är inte lika känslosam som jag brukar vara. Tidigare har jag fått riktigt ont i själen av att se en film när någon blir slagen eller gråta av att läsa tidningen. Jag har absolut inte kunnat styra det och har gråtit i tid och otid eller satt igång mina PTSD-syndrom.

Jag började med tabletten i en mindre dos och ska fördubbla mängden i morgon. Det känns lite scary eftersom jag inte känner att jag har vant mig vid den här mindre dosen. Ibland kan det ju vara så att ett läkemedel ger biverkningar i fel doseringen och att det kan vara bättre att höja. Jag får kolla med min sköterska som jag har börjat kalla fågelungen för att hon är så opersonlig och försiktig. Hon klär inte i sitt riktiga namn som är ett namn på en mycket äldre person men jag hoppas till slut att hon får en personlighet och är till någon nytta för mig.

Josefin och min nya sköterska

Jag har precis sett det här reportaget om Josefin Nilsson. Den som heter "Älska mig för den jag är". Ett mycket berörande projekt som vittnar om hur sjukt tillåtande samhället är mot våldsutövare. Var Josefin än befinner sig så hoppas jag att hon känner en upprättelse för att vi har fått ta del av hennes smärta och förståelse för hur hon kämpade och att det här håller oss uppmärksamma på att värna mer om offren i våldsbrott.

Tänk er att personen som skadade henne fysiskt permanent och orsakade henne ett livslångt lidande i PTSD bara fick villkorligt. Det är verkligen ett kollektivt hån mot Josefin som offer.

I fredags var jag på Öppna Psykiatrin och träffade den nya sköterskan som ska "ha samtalskontakt" med mig och min läkare. Nu har jag haft samma läkare i snart 1 och halvt år och jag tycker hon är OK. Hon är vass, rak och transparent. Hon pratar om mina symptom utan att lulligulla eller förnedra och hon kommer med ideér. Hennes idé är ett nytt läkemedel som kompletterar med den jag har och samtal med den nya sköterska, sjukskrivning till sista juni och sedan koppla in en rehabkoordinator.

Vi börjar med sköterskan. Ingen personlighet alls. Du känner dig ensam tillsammans med henne och när hon blir osäker så blir hon monoton och tappar helt lösningsfokus. Sen vet jag ju inte om åldersskillnaden på typ 20 år mellan oss kan upplevas som distanserande. Innan jag fick henne så hade jag en annan fågelholk som jag tror mådde sämre än jag gjorde. När man träffade honom så upplevde man det som att man var på en improviserad intervju. Inget driv alls. Han var ofta sjuk, glömde det vi kom överens om och suckade och stönade när jag gav honom arbetsuppgifter som typ förnyande av recept. I augusti förra året så fick jag ett nytt läkemedel som fick mig att må så djävla dåligt att jag själv inte orkade med mig.

Helvetet ringde mig och jag sa att jag inte ville äta medicinen och bad honom kolla med läkaren om att fasa ut den. Han lovade att återkomma och gjorde aldrig det. Så på en, av honom, bokad samtalstid så jag jag åt honom att jag ville inte ha kvar honom för jag ansåg inte att han gjorde sitt jobb eller att det gav mig något att träffa honom. Tvärtom, det skapade mer ohälsa hos mig. Jag tog upp incidenten med att han skulle återkoppla om medicineringen och hur akut situationen var och han var typ: -Oj, det var ju inte så bra. Nej, din dumma djävel, det var FAN inte så bra. Jag fick fasa ut medicinen på egen hand och proppa i mig lugnande för att hantera det. Trots att jag fick bekräftat att jag inte ville träffa honom så skickade han 3 olika kallelser till mig. Jag avbokade dem första 2 och när jag fick den tredje så fick jag ett spel och skrev ett långt meddelande på Mina Vårdkontakter om att jag fick kallelser till någon som jag uttryckligen hade bett om att få slippa.

Det här var typ i januari strax innan jag bröt ihop och då fick jag namn på den här nya som alltså inte har träffat mig under de 6 veckor jag har varit sjukskriven. Jag skulle vilja ha en bra samtalskontakt som kunde stötta med vägledning och verktyg hur jag ska kunna jobba med min PTSD utan att jag faller så hårt. Och fram till juni kommer jag inte att palla att vara sjukskriven. Bara tanken ger mig ångest. Jag får göra som jag brukar och avbryta sjukskrivningen.

Jag får förresten besked i dagarna om jag fick det där jobbet som jag var på intervju för, i förra veckan var det, tror jag. Det kändes som att det gick bra. Rekryteraren verkade mer nervös än jag, förmodligen för att hen såg i CV att jag har jobbat mycket med rekrytering. Så hon började med att prata om sin verksamhet och efter några minuter tänkte jag att så här kommer hon att fortsätta om jag inte styr upp min intervju. Jag vill ju inte gå därifrån utan att sälja in mig själv och dessutom kanske hon gallrar bort mig för att hon redan från start ser mig som ett hot och att jag inte har skapat förtroende för henne så att hon känner sig bekväm med mig. Så hon ångade på, som ett lok utan broms i 45 minuter och jag avbröt henne hela tiden och bekräftade det hon sa och vävde in mina egenskaper. På slutet kom hon på att hon skulle visa mig var de satt och ställde en enda fråga, -Vem är du? Ja, vem FAN är jag tänkte jag. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag svarade för när jag får panik sådär så får jag minnesluckor men hon hade så bråttom att visa mig runt för hennes nästa intervju hade redan kommit så vi gick till det kontoret och så dumpade hon mig med teamet och sprang iväg efter att hon hade sagt att jag skulle fundera över mina lönekrav.

Och hur lätt är det? När man står utan jobb och får en sjukpenning som ligger på hälften av vad man har fått i lön. Jag vet att jag är överkvalificerad för tjänsten och jag behöver hålla min inkomst på en bra nivå men samtidigt så är ett jobb ändå ett jobb och hur kass lönen är så är den iaf högre än att inte ha en lön.

Backa och börja om

Det började med måndagen. Det var en hemsk dag. Jag skrev lite om det men tog bort det för det var för tidigt för det. Jag provar igen. Jag måste hantera det här. Det har varit för många hemligheter och det är påtvingade hemligheter som jag har både fått bära och sona för. Det får vara bra nu. Fram tills helt nyligen har jag velat adressera tillbaka dem på dem som tvingade på mig de här synderna och jag tror inte att jag kommer att få den rätten att dumpa skiten tillbaka på dem som borde ha dem. Men nu är det så här, jag vill inte ha dem så jag kastar ut dem i universum, i cybern, jag släpper dem och hoppas att de inte studsar tillbaka till mig. När jag lägger in detta är jag starkare. Det svarta är grått och jag har förmågan att slå det ifrån mig. Det är en bra dag, får man lov att säga. Men jag måste försöka vara modig.

Måndag 18 mars 2019:Jag kan inte skylla på bölden eller på FKs bitchiga handläggare igår. Det finns inte riktigt någon uppenbar orsak. Jag vaknade ett par ggr i morse och stod inte ut med mig själv. Klockan sju så tog jag mig ur sängen genom att lura mig själv mentalt att jag hade laddade min nya kaffebryggare med kaffet som jag hade köpt i går kväll. Jag köpte en kaffebryggare förra veckan som gjorde mig superglad men jag hade fel kaffe hemma. Det här var förmodligen i onsdags eller torsdags, jag minns inte. Hjärnan är trött och jag blir utmattad av att tänka bakåt. Från den dagen till igår har jag inte riktigt haft modet att gå in i en butik för att handla kaffet. Förr älskade jag att handla men under de senaste året som har gått har jag successivt känt mer och mer motstånd.

Igår skulle sonen och hans vän åka och köpa glass inför en film de skulle se och jag tänkte att jag passar på att följa med. Vi hade suttit hos mig och myst och pratat lite så jag var ganska uppåt. Då köpte jag iaf kaffet så jag laddade bryggaren igår och tänkte att den skulle vara en morot att gå upp idag.

När jag tvingade mig upp vid sju så kom jag halvvägs till köket och gick in på toaletten för att kissa. Under den stunden kände jag: -Nej, den här dagen blir inte bra, jag kände i huden på kroppen att det spänns åt och min naturliga kroppsstrumpa gör ont och det känns som att den ska spricka. Jag får  ont i bröstet och det känns som att jag inte får tillräckligt med luft för det känns som att man har lagt en vikt på 2 fulla matkassar på mitt bröst. Och då talar vi om 2 kassar med mat för en familj med 2 barn och föräldrar.

Det onda är här nu.

Jag biter ihop käken, Jag förmår mig inte att lätta på bettet, jag biter hårdare och hårdare. Det börjar svida i magen och jag vill vika mig dubbel. Det gör  ont i nacken och på axlarna  och skuldran. Huvudet känns så tungt att jag tror att det ska ramla ned, bakåt och gå sönder i nackfästet. Jag kan bli förlamad av det. Jag vet att jag kan bli det. Jag känner mig smutsig, äcklig, jag vill inte ta på mig, jag vill duscha men jag orkar inte ta mig till duschen. Jag vill duscha med kläderna på för att slippa ta i mig själv för att jag är så äcklig.

Barndomens äckelkänslor efter övergreppen. Jag är så äcklig, det gör så ont, jag kommer bli dödad och jag får inte ur mig ett skrik, jag orkar inte röra mig. Det gör ont i halsen, det svider. Jag vill gråta men jag får inte. Jag vill ändå gråta, det känns som att om jag inte släpper fram gråten ur den onda halsen så kommer inte heller luften fram. Jag vill till sängen. Min rena säng. Inte den sängen som man gör illa mig i. Jag försöker ta mig till sängen. Jag fryser så, fast jag har mina äckliga kläder på mig så fryser jag och det tjuter i huvudet och dunkar, känns som att mitt huvud dunkar i vägg och golv. Det känns som att någon pressar ned mitt huvud i golvet, det gör ont, i bakhuvudet i ansiktet. Jag får ingen luft av att mitt ansikte pressas ned. Men jag får inte säga något. Den som pressar mitt ansikte i golvet med hela sin tyngd kan göra mig mer illa. Tyngden mot mitt huvud och ansiktet mot golvet tvingas farm och tillbaka. Jag känner inte det hemska någon annanstans i kroppen. Jag stänger av det. Jag stänger av allt. När jag har öppnat igen så kanske det är slut. Då är det smärtan, det ömma, smutsen, det hopplösa, uppgivenheten kvar. Jag kan inte röra mig. Hjärnan har öppnat igen, kroppen känner, igen, men hjärnan klarar inte av att få kontakt med kroppen och säga åt kroppen att samla armar och ben som kan vara vridna i onda ställningar att resa sig upp, gå därifrån. Jag ser i hjärna hur jag hjärnan får kontakt med kroppen. Rätar ut armar och ben, lyfter sig upp och går till fönstret och öppnar det och tar mig upp och släpper. Om jag lyckas med det och släpper. Då blir jag fri. Då tar det slut. Då kommer det inte göra ont mer för man känner nog inte när man slår i marken, då våningar ner på höghuset. Men jag kroppen lyder inte tankarna och jag blir arg på mig själv. Res dig din äckliga hora. Res dig upp. Befria dig. Jag blir så arg på mig själv. Jag sviker mig själv som inte tar chansen. Jag förtjänar inte att bli fri. Jag förtjänar inte att slippa det. Jag förtjänar inte att räddas för jag räddar inte mig själv. Sen blir det mörkt.

Jag är i sängen nu. Jag kryper ihop i fosterställning och virar mitt stora täcke runt omkring mig. Jag pratar med hjärnan. Stäng av allt, släck alla lampor, stäng av bildspelet, stäng av ljudet av kvävda skrik, stäng av världen, stäng av det onda, stäng av det äckliga. Sov. Sov. Sov. Bli mörkt. Försvinn.

Jag orkar inte skriva mer. Jag orkar inte leva mer. Jag vill ta mig till fönstret men jag klarar inte det. Om någon kunde hjälpa mig till fönstret. Hjälpa mig över. Jag vill bara ha hjälp. Hjälp mig. Jag är barn igen, det är barnet i mig som skriker om hjälp. Barnet i mig är 5-6 år, tror jag...jag blir äldre...när barnet i mig blir 12 år så gör hon/jag något.

Böld och vänner

För det allra fucking första: jag har fått en djävla böld på hakan. Den är stor som en kikärta, lika hård, ser inte ut att bli mogen inom det närmaste och är ilsket röd. Och jag blir lika djävla röd tillbaka.
Jag ska på intervju på tisdag. Jag ska börja deltidsarbeta, tror jag... Jag vill verkligen inte ta med bölden på intervjun för det vore som att ta med ett barn på 3-år. Jag är inte fåfäng, inte det minsta men jag har svårt att tänka mig att någon skulle kunna göra något annat än störa sig på min böld, inklusive jag.

Jag ska träffa min hudterapeut i morgon. Vi ska göra en pigmentbehandling. Kanske kan jag be henne hjälpa mig att utplåna bölden. För pigmentet rör sig ju inte ur "fläcken". Men åh, vad lustig jag är. Not!

Då så, idag var jag hos den av mina vänner som är distriktssköterska för en bedömning av bölden men hon var lite för självfokuserad idag för att vara till nytta. Bortsett från att hon sällan är till någon hjälp med sina vårdkompetenser så är hon en fantastisk människa som för 12 år sedan kom från södra världsklotet till Sverige och gick SFI, sjuksköterskeprogrammet och sen specialiserade sig till distriktssköterska. Sånt imponerar som FAN på mig! Det är så målfokuserat för under studierna har hon kombinerat studierna med deltidsjobb. Fast ibland undrar jag förstås hur hon har klarat att ta sig igenom utbildningarna. Hon är så bra på att sätta gränser. Jag har aldrig hört henne prata passionerat om att vårdvalet är hennes kall utan hon pratar bara om sitt jobb när hon pratar om hur hon skulle kunna tjäna mer på det eller hur hon skulle kunna få sin chef att gå med på hennes lönekrav. Hon ägnade inte min böld någon omsorg utan ville ha tips om hur hon skulle kunna löneförhandla.

Efter löneförhandlingarna hjälpte jag en annan vän med att skriva ut dokument från datorn. Hen har precis upptäckt datorn, är halvblind och hör illa men jag älskar att hen har detta intresse för att använda datorn. Och efter utskriften så hjälpte jag vän nr 3 att plugga. Barnskötareprogrammet. Mmm...jag har hjälpt mina vänner med så djävla mycket att jag känner mig som Moder Teresa. Jag förtjänar verkligen inte den här djävla bölden. Tvärtom. Jag borde ha samma spänst i huden som när jag var 15.

Jag har förresten fått napp på dejtingsighten. En person från Gbg. Asså jag vet inte. Jag vill nog inte dejta. Jag vill nog bara ha uppmärksanheten. Jag känner mig stressad och rädd för besvikelse.

Mamma-son-fredagar

Tjoho
"be aware", idag har verkligen varit en bra dag. Började tidigt, jag besegrade morgonångesten, hade ett bra möte med grannen och sen var jag och köpte min kaffebryggare som jag har nämnt tidigare. Det blev en Moccamaster i silver. (Satan, nu om jag på att jag har glömt köpa bryggkaffe.)Idag ringde det 3 olika handläggare från FK till mig i samma ärende. Jag är helt fascinerad av den här uppmärksamheten. Det började med ett fuckat samtal från en bitch till handläggare och passerade en chef och hamnade i knäet på 3 handläggare till. Så, jag förstod under samtal 2 att hen inte kände till samtal 1 och det var krångligt att hålla en röd tråd. Samtal 3, däremot så kände jag att jag var tvungen att tänka till om jag möjligtvis hade inbillat mig de tidigare samtalen och var väldigt okoncentrerad men kom fram till att ingen hade koll och jag själv blev utmattad av att de inte hade koll.

Nog om dem. Det här får bli internationella Försäkringskassans vecka. Jag ber till de högre makterna om en snabb rehabilitering för att slippa ha med kassan att göra för det känns som 2 heltidsjobb att hänga på Kassans alla turer.

Jag var på badhuset med vännen med de gudomliga barnen. Det var 100% över förväntan och då hade jag en positiv ingång. Medveten om att jag skulle få eksem av kloret så passade jag på att njuta extra och det är djävligt kul att plaska i barnbassängen med en 5-åring och en 2-åring. Vill man fylla på endorfiner och dopaminer så leta reda på ett par knattar  och iväg till badhuset. Efter badet blev det hamburgare och lite gos till innan jag åkte till sonen.

Fredagar är mamma-son-dagar. En grej vi började med för många år sedan för att förgylla veckan. Som ensamförsörjande mamma som både jobbade och pluggade och med en son som hade 3 sportaktiviteter i veckan så kändes det viktigt att bara göra något avstressat och mysigt med varandra. Det kunde vara allt från att bygga en inomhuskoja med och dricka Pommac och äta ostbågar till en fotbollsresa i Stockholm för att se AIK.

När sonen väl blev vuxen och flyttade hemifrån så skulle jag städa ihop med honom på fredagar första veckan så att han kom in i vuxenlivet i ett eget boende. Någonstans på vägen så ville han att jag skulle komma ändå på fredagar och kolla att han hade städat så det var godkänt. Nu snackar vi dammsuga, sophantering, torka golv, damma, göra rent badrummet, städa köket, tvätta och sortera.
Sonen ATS gör att han mår bäst av rutiner och han har lite tvångsbeteende kring att ha det rent. Så nu ser fredagskvällarna ut så här, sonen städar, jag kommer med hämtmat och checkar städet och vi umgås och sen åker jag hem vid åtta. Skitbra, alla i vår omgivning känner till att fredagar är våra mamma-son-dag och anpassar sig efter oss om det är något som planeras på en fredag.

Det som är så fantastiskt är att när jag kom hem så kom jag på att jag hade storstädat hos mig också och det var länge sedan för att måendet har pendlat men eftersom jag ville fira in min nya bryggare så behövde jag göra ett röj för att frigöra en bänk så åkte hela köket på en grovrengöring och hallen och vardagsrummet tog jag igår för jag blev manisk av att leta efter min borttappade AirPod. Jag hade hur som helst glömt av att det var så städat hemma för det har varit för många saker idag för mig idag så det var som en bonus och en perfekt start på helgen.

Kaffe och ÖoB

Tjoho, det är torsdag. En solig sådan. Hyfsat varmt i luften oxå. Jag är så trött på det här gråa frostiga skitvärdret. Jag gick ut en sväng nu runt kvarteret. Inget värdigt en medalj utan en gångsträcka för att kasta soppåsarna i containern. Jag har lite klimatångest just nu. Sorterar till förbannelse fast jag vet att det bränns ihop. Det blir knas hur man än gör men jag vet att det är en tidsfråga innan vi kommer att få bränna vårt avfall själva så det är lika bra att träna på att vara miljömedveten.

Till något helt annat. ÖoB.s nya blad är ute. Lite originellt faktiskt att de flesta köpkedjor byter kampanjer till måndagen men så har vi särarter som ÖoB som kommer ut med sitt nya reklamblad på torsdagar. Helt ärligt så är det inte så djävla billigt där, enstaka produkter på kampanj är fynd men för övrigt ligger priserna samma el några ören högre än på Coop och ICA. Jag brukar hålla utkik efter drickan, de har ofta lightdricka på kampanj. Något som går åt hos mig eftersom vi inte dricker te och kaffe och kranvattnet är så varmljummet så man måste hälla upp i flaskor och ha i kylen. Inlandsproblem? For sure. Jag har inga problem med att stå för att jag aldrig får i mig 2 liter pissljummet vatten en normal dag. Jag har kranvatten i kylen, dricker lightdrycker och kokar ingefära i vatten med pressad citron. Ingefärsblask gör att magen spänner åt och blir platt. prova, man märker skillnad efter några vatten. Jag kokar en liter varje dag och häller i  mig.

Idag behöver jag alltså åka och handla drickan på ÖoB innan den tar slut och se till att komma iväg och beställa en extra AirPhod. Jag har lyckats förlägga den till höger och vill ha dem kompletta. Jag är kräsen med hörlurar och hörsnäckor. För det första så måste ljudet bara hörvänligt utan vassa ljud och höga brus  p g a att det sätter igång min migrän och för att funka med tinnitusen som tjuter för glatta livet. Sen är mina öronhål för stora. Jag tappar dem och det blir ett bara ett ont moment. Jag använder mina AirPods både när jag har ont och behöver stänga ut allt brus för att koncentrera mig, lyssna på ljudböcker och musik och tala i mobilen. Egentligen älskar jag att läsa en riktig bok och gör det också men åter igen. Det är en lyx man får vara sparsam med för att det gör ont i ögonen till slut och sätter igång migränen. Så den bästa lösningen är AirPods. Min räddning. Används dock så ofta att jag har slarvat på en hörsnäcka. Dyra är dem också, 1800 spänn och finns bara i vitt. Men bra ljud, sitter bra, bra att ladda och praktiska.

Då har vi kommit till kaffet. Jag har nog inte nämnt att jag har en fetish för kaffeautomater. Jag är i regel inte teknisk men jag är besatt av att veta exakt hur en kaffeautomat fungerar och hur man lagar fel på dem. Efter en hel del arbetsplatser har man mött på många kaffeautomater och så fort man är ny på en arbetsplats så väntar man inte kaffeservicepersonalen och ber dem om en genomgång. Även om det nu inte ingår specifikt i mina arbetsuppgifter och även om jag klarar kaffeautomat så kan man alltid lära sig något nytt av proffsen. En annan sak. Jag har aldrig stött på en kaffeservice-person som inte kan sina grejer. Dom är hyfsat bra utbildade, även om de ser ut att gå i gymnasiet ibland. 2 ggr när jag har varit på intervjuer och tackat "ja" till erbjudande om en kopp kaffe så har rekryteraren stått som en fågelholk när kaffeautomaten strular. Ena gången fick jag öppna maskinen och tömma sumpen och sen logga in i apparaten.

 Andra gången räckte det med att trycka rätt på touchscreenen vilket den rekryteraren inte kände till för hen drack inget varmt. Att människan ska rekryterare människor med magister kandidaturer och 2000 andra kompetenser och inte kan ge dig en kopp kaffe från en automat säger ju rätt mycket. Jag fick det jobbet men tackade nej, för hela den intervjun var på en nivå som en erfaren rekryterare kan läsa in så mycket andra brister i. Den gången som jag fick hjälpa intervjuaren att tömma och ladda om automaten så fick jag också jobbet, tackade ja till det och hittade mycket som kunde förbättras på arbetsplatsen. En del hann jag förbättra, jag lärde upp de koffeinberoende medarbetarna att hantera kaffeautomaten för de var dem som mådde sämst av att vänta på en felanmälan. Det blev uppskattat och den här kompetensen kan de ha med sig hela livet och på alla sina arbetsplatser.

Mitt problem just nu , gällande kaffe, är att jag trivs inte med min kaffebryggare hemma och eftersom jag är hemmavid så behöver jag lösa det men jag vet att det är svårt att hitta en bra bryggare som brygger gott och varmt kaffe så det är ett pågående projekt. Jag köpte en kaffebryggare åt sonen från Elgiganten på kampanj för 2 år sedan i inflyttningspresent. Den är skitbra! Jag funderar på att köpa en sån till mig själv eller köpa en ny åt honom och ta hans. Sonen dricker inte kaffe så det är ingen big deal men han har vänner som har förstått att kaffet är gott hos honom och brygger kaffe. Hans bryggare kostade 299 kr och jag ska kolla vad den kan kosta idag om den nu finns kvar.

Medarbetarsamtal och kassa handläggare

Jag fick tag i sektionschefen på FK. Jag berättade om min version av gårdagens samtal med den taktlösa handläggare.. Handen på hjärtat. Jag var riktigt ledsen hela gårdagen. Det hängde kvar som ett skugga över mig och klumpen i halsen sved fast jag tänkte på annat. Jag förstår att saker kan sägas omedveten om konsekvenserna och att det finns en logik i att jag inte tar allt så in i helvete personligt. Det är det som är det komplexa. Jag förstår detta när jag är "norm" men när jag inte är det, asså när jag är "dip" så tar känslorna över och jag hittar inte verktygen för att hjälpa mig själv och i panik nästlar jag in mig ännu mer i dippen.

Men när man slår i backen så hårt som jag gjorde igår så brukar det brytas av något bra. Det kan ta timmar, dagar eller veckor men till slut bryts det negativa flödet. För några år sedan så fastnade jag så i dippen att det tog år innan det bröts.

Min vän hörde av sig. Hon jobbar på landstinget nu och hon var en av dem som sa upp sig före mig p g a den otäcka chefen på den där arbetsplatsen som var som att jobba i helvetet. Det fanns en tjänst ledig och hon är kollega med den chefen som håller i rekryteringen. Det som utmärker min vän är att hon har en sån integritet att hon umgås inte med NÅGON som hon inte respekterar och kommer man henne inte nära så kan hon upplevas som extremt professionell och oberörd. När vi arbetade ihop så var det en gång en händelse med en medarbetare som omedvetet stötte sig med andra medarbetare. Det handlade mer om ett omoget beteende än konfliktskapande men det ledde dock till konflikter och sårade känslor. Min vän föreslog att jag skulle hantera det på ett öppet sätt och medvetandegöra medarbetaren på det och be dennes arbetsledare att delta för att kunna följa upp det så att vi kunde hjälpa medarbetaren att hitta andra strategier.

Och så gjorde jag och medarbetaren blev faktiskt genuint ledsen för något som hen skapade som hen inte egentligen ville och det ledde faktiskt till något väldigt bra, i synnerhet för den berörde medarbetaren som inte förstod vilka proportioner hen skapade. Under det här samtalet kände jag en stor empati för medarbetaren och fick verkligen bita ihop för att agera professionellt.

Vår chef däremot, som var mer den här typen som lagrade info för att använda mot medarbetaren den dagen den blev besvärlig blev topp tunnor asförbannad och svamlade om att curla med alla berörda. Det visade sig att när denne chef själv hamnade i konflikter med oss så använde hen såna fula härskartekniker som man aldrig trodde människan var kapabel till.

Den berörda medarbetaren däremot kunde jobba med sig själv och upplevdes mycket gladare och mer tolerant av alla och dennes chef beskrev att efter den här tuffa konfrontationen så hade även hens arbetsprestationer förbättrats avsevärt vilket genererade till förbättrade prestationer för hela teamet.

Om jag skulle knyta ihop säcken så skulle det bli med budskapet om att min vän har ett proffessionellt arbetssätt som är okonventionellt och obekvämt men som långsiktigt är gynnsamma. Så när hen hör av sig och tipsar mig om en tjänst och vill vara referens så vet man att man har klarat hennes kritiska gallring. Och det känns ju nice nu när självförtroendet inte är på topp och det är svårt att få en nykter självinsikt.

På tisdag nästa vecka så ska jag på intervjun och beroende på vad det leder till så får man ta upp att man har en historia av högkänslighet och PTSD som ploppar upp när det blir för mycket stress och att man behöver en chef som är lyhörd och stöttande.

Jag vill bara tillägga i förbifarten att även om jag är en utmaning att ha anställd p g a psykisk ohälsa så har jag alltid varit en väldigt uppskattad medarbetare och varit en av dem som har presterat och levererat på en hög nivå. Att jag lyfter det är för att man kan se på en person med psykisk ohälsa med väldigt fördömande ögon. Gör inte det, för det är ett misstag. Jag har själv rekryterat medarbetare med liknade bakgrund när jag har varit i dom positionerna och jag har aldrig fått ångra mig eller fått kritik i efterhand för dåliga rekryteringar. TVÄRTOM!

Vi har fortfarande mycket att jobba på när det gäller psykisk ohälsa. I samhället, på arbetsmarknaden och även på våra myndigheter som ska vara insatta i det här. Det är jättesorgligt och ett stort fiasko med  tanke på hur långt vi har kommit vetenskapligt med mycket annat som inte kräver mjuka värden.

Apropå det, jag fick som sagt tag på chefen och upplyste denne om min upplevelse av handläggarens bemötande igår.

Hen lyssnade in min version, kom med ursäktanden om att det måste ha rört sig om jag övertolkade hens övertydlighet och bl a,bl a bl a..men hen skulle ta upp det med handläggaren och jag sa att jag inte hade övertolkat något, tvärtom...det var mycket i samtalet som jag kunde pricka av som direkt stötande och att chefen fick göra vad den ville med personen i fråga men jag ville inte ha hen som handläggare. Så nu ska jag få en ny och det blir väl bra, tänker jag. Jag har som sagt haft med dem att göra i några år och har många goda erfarenheter också.

Det känns bra att kunna stå upp för sig själv. Att kunna lyfta sånt här till en ansvarig chef trots att man blir illa behandlad av en bitterfitta och säga att det här gjorde mig ledsen, det satte igång min PTSD och ledde till en försämrad ohälsa och både lugnande och smärtstillande men jag ringer till dig för jag vet att det här är fel och jag vill vara tydlig med att trots att jag ligger och någon sparkar på mig så försöker jag resa mig upp och besvarar det här genom att ta använda mig av humana och demokratiska metoder. Nu erbjöds jag inte ett samtal där vi "redde ut" "övertolkningarna" och för mig är det ingen prioritet heller eftersom jag behöver lägga energin på att få rätt sjukvård och behandling och det är väl smidigt för Försäkringskassan som slipper ännu mer obehag men det får fungera den här gången.

Katten och bloggen

Jag blev uppringd av min nya handläggare på FK idag. I morse. Vill bara skriva det att jag har bara mött på 2 kassa handläggare på FK under hela mitt liv. Och det här var en av dem. Personal på myndigheter får ta mycket skit p g a alla nya regelverk och politiker som ändras och som tar beslut om insatser och åtgärder som i praktiken är jättesvåra att verkställa. Att jobba i dessa organisationer och omorganiseras vart fjärde år och anpassa sig till nytt kan inte vara alldeles rätt. Det rör sig ibland om stora förändringar. Ibland lägger man ner väldigt mycket omsorger i förändringen och får mycket skit för det på vägen och så kommer det en  ny regering och ändrar på allt och man ställer om sig för nya 4 år som belönas med att den gamla regeringen får makten igen och man får ändra tillbaka men med vissa justeringar.

Som sagt. Det är svårt att arbeta på myndigheter med många omställningar och där man får jobba med människor i beroendeställning och som kanske befinner sig i svåra livssituationer. Visas av dessa har en god människosyn och gör något svårt på ett sånt sätt och med ett värdigt bemötande.

Men så har vi en sån som ringde idag. Min nya handläggare, för det var ett år sedan jag hade med FK att göra senast, visade sig var en iskall taktlös person som inte är rätt person på rätt plats. Jag blev så ledsen så jag klarade inte av att stå upp för mig själv så medan hen la på, skrev en dokumentation, och släppte mig så satt jag kvar i flera timmar och var ledsen och förtvivlad. Och egentligen hade samtalet inte med något avslag och göra som skulle innebära att jag tog samtalet överkänsligt utan det var hennes bemötande. Fy, sjutton för såna yrkesmänniskor. Jag har fått numret till hennes chef så när jag har landat lite och inte är så känslosam så ska jag försöka orka ringa och byta handläggare.


Hur fantastisk är inte min katt då? Han ser att jag sitter i läsfotöljen och snörvlar och mår dåligt. Reser sig från sitt soffhörn och kommer och lägger sig med sin varma pälsoutfit på mitt ben och tittar upp då och då och sen sover han. Han tänker nog att han är någon form av pensionerad psykiatriassistant som får gå in och täcka bristerna när inte sjukvård och myndigheter fungerar. För övrigt så skulle jag bara vilja ta ett par lugnande tabletter och få den här dagen att övergå till en ny för att slippa alla ledsamma känslor som virvlar runt i ett stort hål i magen efter att trängt sig igenom min strupe som vassa knivar. Det är nu jag ska tänka positivt, hitta någon positiv, glad känsla att haka mig fast i men det känns ju omöjligt. Jag har iaf katten och bloggen....

Botox och sviniga chefer

Jag har fått mina Botoxinjektioner idag...1, 2, 3, 4.....23, 24 INJEKTIONER. Tänk nu på att jag dels har sprutfobi och för det andra så är min smärttröskel extremt låg för att jag har kronisk värk.
Why, varför utsätter man sig för det? Jo, men så här. Jag har en kronisk migränsjukdom. Jag har migrän så ofta så utan injektionerna, var tredje månad, och allt annat smärtstillande jag får komplettera med så skulle jag inte fungera i vardagen ens.

Ca 3 veckor innan det är dags för nästa injektionstillfälle så har jag dagligen migrän. Förra veckan så slapp jag migrän en enda dag och den dagen hade jag spänningsvärk. Jag ska inte fördjupa mig i ämnet. Det är så depp. jag har iaf fått injektionerna idag och förutom att det ömmar sådär halvbehagligt här och där så har jag varken huvudvärk eller migrän. Jag bara sitter här i läsfotöljen och njuter. Life is so good!

Efter sjukhusbesöket så åkte jag till min f.d kollega och träffade henne och hennes 2 småttingar. 2 helt underbara kidz, 5-åringen med stor integritet och superkänslig. Man får tänka sig för med honom. Och sen har vi 2-åringen. Oh, my God, hon är all over the place och studsar och pratar så mycket att vi 3 andra inte får en syl i vädret. (Djävligt många metaforer i bloggen, idag). Seriöst, hon är så grymt söt och så duktig på att prata. Man får en dopaminkick av att träffa de här goa ungarna.

Min vän och jag jobbade på den här arbetsplatsen, med en chef från helvetet. Ni vet "min chef är en psykopat". Oh yeah, den här chefen kostade mig 2 månaders sjukskrivning. Min vän sa upp sig ett par månader innan jag sa upp mig och det finns flera offer till som har slutat. Arbetsplatsen, förutom den här plågan, var helt OK.  Jättetrevliga medarbetare. Det var just vi i beroendeställning till just den här chefen som var utsatta.

Jag har tänkt på en sak. Jag tror att alla sunda människor vill ha en god arbetsmiljö med schyssta medarbetare men jag som har jobbat mycket kontra arbetsgivare och vet ju att verkligheten är förrädisk.

Det finns så bra arbetsplatser och jag har väldigt många nära vänner som jag har lärt känna genom att ha arbetat med dem men det finns också arbeten som inte har fungerat p g a en usel chef. De arbetena har varit rent ut sagt för djävliga. I mitt fall har det rört sig om enstaka personer som har varit rent ut sagt sadistiska och vid 2 tillfällen har facket var inkopplade.

2 olika arbetstagarorganisationer. Och du är så maktlös som arbetstagare när du hamnar i trubbel. Det här är faktiskt väldigt paradoxalt för när jag har haft ledarroller så har det varit så viktigt att värna om arbetsrättsliga lagar så ibland har det känts som att man inte har kunnat utveckla verksamheten p g a av vissa bromsklossar. Och som ledare har man försökt kompromissa och få det att fungera.

Men så har vi de här rötäggen som bara kör över arbetsrätten och människor och de är så orädda. Och när facken har varit inkopplade så har de varit fega och hittat både den ena och den andra ursäkten för att slippa göra det de profilerar sig på.

I ett av fallen så var både facket och Försäkringskassan inkopplade och arbetsgivaren sket fullständigt i att de bröt mot flera rutiner och regler men de gjorde ingenting. Det känns så snopet och man tappar tilltron till systemen. Trots den här erfarenheten så fick jag i mitt nästa jobb en viktig position på ett bolag med mycket att säga till om och det fanns liksom inte på kartan att vara bitter och behandla medarbetare illa.

Man tror att besvikelsen från tidigare dåliga erfarenheter ska leda till att man blir bitter och hänsynslös men tack o lov så är det inte så. Det gör att jag undrar vad det är som driver vissa chefer till att vara så hänsynslösa. De har ju dokumenterade kompetenser i ledarskap och arbetslivserfarenheter men är ändå så värdelösa och blir kvar. Fast personalomsättningen tyder på dåligt ledarskap. Helt otroligt..

Sen har jag en chef som jag jobbade för, för några år sedan. Hen var verksamhetschef och det var ett kommunalt jobb. Jag kan inte nämna en enda gång jag tycker att personen brast i sitt ledarskap. Hen slutade på arbetsplatsen och började ett annat jobb och det har gått många år och hen har flyttat utomlands men vi har fortfarande tät kontakt och träffas. Det finns alltså många bra ledare men det är de dåliga som gör avtryck och sänker en.

Vad gör man?
Vem kan representera ens rättigheter?
Facket? Fuck them!!!
Det kommer en dag när de har försvagat sig själva så pass mycket p g a passivitet så att de kommer utrota sig själva. Jag har fått en viktig lärdom. Jag väljer inte längre en tjänst p g a tjänsten. Jag väljer den utefter arbetsgivarens värderingar. Skitsamma om lönen är bra, jag väljer hellre mindre lön och bättre arbetsmiljö. Precis som en arbetsgivare väljer en kandidat i en rekrytering så kommer det bli så att vi kommer att få en arbetsmarknad där det är vi som kommer att välja arbetsgivare.

Arbetsgivarens varumärke väger lika tungt som ens personliga varumärke och arbetsgivare som missköter sig kommer att få ta konsekvenserna av missnöjda arbetstagare som hamnar i mäktiga positioner.

Jag har ett exempel.

Jag har jobbat på ett stort rekryteringsföretag. Där finns en person med mycket att säga till om. Den här personen har en gång i tiden betett sig illa mot en konsult som efter 10 år själv får en betydande position på en koncern som finns överallt i Sverige och vägrar att låta koncernen att rekrytera från det rekryteringsföretaget som hen har blivit illa behandlad på.

Så i vissa städer i Sverige har rekryteringsföretaget förlorat en så viktig kund så vi talar om många miljoner i förlust och framförallt flera hundra arbetstillfällen. Så skithögen på rekryteringsföretaget är kvar och låtsas som att det regnar och FÅR VARA KVAR och den illa behandlade arbetstagaren har blivit så bitter så hens dåliga erfarenhet drabbar väldigt många andra helt oskyldiga personer. Till mitt försvar kan jag säga att jag aldrig gillade personen på rekryteringsföretaget. Hen var jättepopulär och väldigt lattjolajban men det var flera saker i hens beteende och uttalande som genomskådade hen och vår kemi stämde inte. Visserligen hade jag förmånen att inte arbeta med hen så det påverkade inte mig i arbetet men jag vet att hen kände sig obekväm. What comes around goes around....

Djurgården och kärlekskriser

OK,  så...
Sonen har lånat ut sin lägenhet till polaren som flyttade ihop med sin ON-OFF-tjej efter att ha varit Off med henne en period. Den här killen har ett kinkigt förhållandesätt i relationer. Hans tjejer är de här tuffa tjejerna med skinn på näsan och en eller ett par skruvar lösa. Det funkar, för han är inte direkt skärpt själv men jättemysig om man inte är kräsen.

Det udda paret flyttade ihop i hans lägenhet och när jag frågade honom om hur han tänkte kring det så sa han att det var onödigt att de bodde skilda eftersom hon ändå alltid var hos honom. Tydligen så var han tillfälligt sinnesförvirrad vid tillfället eftersom han hade glömt alla OFF-perioderna. Då samtalet verkade vara på en så låg nivå så la jag ner det och frågade istället sonen om sammanslagningen. Jag vet att sonen inte är stormförjust i den här tjejen för när hon får i sig alkohol så tappar hon alla spärrar och förvandlas till en riktig bitch. Till hennes försvar kan man väl säga att han, killen, inte heller hanterar alkohol särskilt sansat. Han brukar vifta vilt med knytnävarna(asså, inte med tjejen utan med någon annan berusad stolle i omgivningen) och det brukar uppstå en blåtira både här och där men lugn bara, allt brukar bli förlåtet på pizzerian på söndagen då den inre kretsen bland bakfyllorna samlas för att fylla sin buk.

Tillbaka till sonen. Han gav mig inte heller något vettigt svar. Mina skarpa mammaögon såg att sonen inte var helt nöjd över att de flyttar ihop men eftersom det finns en outtalad lojalitetsprincip bland boyzen så sägs inget till nyfikna mammor som lägger näsan i blöt. Bristen på feedback gjorde att jag backade och släppte mina funderingar. Ja, asså jag släppte det tankemässigt men min magkänsla sa mig att - Näe, det här är inte färdigutrett. Det är bara en paus i utredningen.

Nu har de unga 2 asså råkat i luven på varandra och polaren åker ut och hamnar i sonens lägenhet och sonen hamnar hos mamman som försökte grotta i det här när de flyttade ihop. Sonen kom hem inatt och skickar ett mess till mig om att han önskar skjuts hem till sin lägenhet under dagen för bilen är i garaget som tillhör hans egen lägenhet. Och, eftersom dramatiken utspelar sig under natten och jag är helt borta när jag sover så läser jag messet under natten och när jag vaknar på söndagen så är allt bortblåst.

Och idag hade jag planerat en fika hos kompisens mormor och morfar. De bor på ett jättegrymt ålderdomshem med en inomhusdjungel med gröna växter, apelsinträd, palmer och en damm med karpar. Till den här fikan tänkte jag att jag skulle köpa med mig en bunt tulpaner och när jag står i affären så ringer sonen och undrar varför jag har åkt hemifrån utan honom när jag hade messat att jag skulle skjutsa hem honom till hans lägenhet. Det känns lite som att man är en av de här föräldrarna som glömmer barnen på macken efter att de har tankat. Så jag vänder hem, plockar upp människan och dumpar honom och åker sen vidare dit jag ska och är en halvtimme sen. Jag avskyr att vara sen.

När jag står på Coop för att handla tulpaner så kommer en manlig butiksanställd fram till mig med ett leende som går från ena örat till det andra och efter att han har släppt den ena efter den andra tafatta kommentaren så fattar jag att han raggar på mig. På Coop, någonstans mellan tulpanerna och hyllan med kattmaten. Tro mig, hans raggningsrepliker var så pinsamma och jag är fast på hans arbetsplats och står med en scanner med scannade varor som jag inte bara kan släppa och fly. Först undrade han vilken färg på tulpanerna jag föredrog, sen undrade han vad det var för ras på katten och om katten var en innekatt. Och när han trodde att han hade halva inne så frågade han vart katten bodde. Hela tiden med det djävla leendet som visade en ojämn uppsättning tänder och en halvmeter tandkött.

Trots att jag snäste av Coop-Casanova så hängde han som en julkula på mig ända till kassan och där lutar han sig lite snyggt mot pelaren som jag står och betalar mina varor på och ser sådär astöntig ut och undrar om jag har provat Semlorna i Coop-fiket. -Men skjut mig, tänker jag. Dissar jag inte Casanova så kommer jag få med mig eländet ända in i bilen så jag säger...-Hörru du, jag är faktiskt totalt ointresserad av dig och semlorna. Om det nu är möjligt så ler Coop-Casanova ännu bredare och säger att det gör inget för han har redan en tjej. -Men du kan väl hojta till om du ändrar dig, säger han käckt. Mmm, tänker jag och halvspringer, vetandes om att jag hellre fryser till is än överväger något där han är inkluderad.

Nå efter att flytt från Coop- Casanova och dumpat en son som har flyttat hem för att kompisen har flyttat tillhonom så njuter jag av en helt fantastisk söndag med hembakat i nästan 3 timmar. Väl hemma igen har de högre makterna sett till att sonen åter har hamnat hos mig. Denna gången med ännu en annan kompis. Det är derby på C More. Djurgården spelar mot Hammarby. Och katten har de stängt in i ett rum för han är översocial och det är svårt att se bengaler och mål med en katt som är all over you. Min katt är lite knas. Han har oxå lite svårt att ta ett nej. Jag släpper ut pälsbollen och börjar med middagen. Tack o lov, så vinner Djurgården matchen. Vi håller absolut inte på Djurgården men seriöst...mellan 2 onda ting, då får man ta ställning för det som är minst illa. Även om det innebär att ett skitlag som Djurgården vinner.

Djupt och jobbigt

Ibland känns allting så djävla hopplöst och man har så svårt att fånga det där positiva i livet som ger en livskraft. Jag vill bara vara tydlig, det är inte bara ibland, det är ganska regelbundet, ett par 3 ggr om året. Och då menar jag inte hopplöst som när det har regnat 5 dagar i sträck och man ska göra pannkisar och mjölkhelvetet är slut och man inte orkar ta ut bilen ur garaget för att handla och vädret är så dåligt att man inte har energin att gå de där 10 minuterna till affären.

Nej, jag menar hopplöst som för mig innebär att man inte vet om man hör hemma i den här världen och man undviker att titta i spegeln för man inte klarar av att se sig själv. Man vet inte om man orkar ta sig ur dippen för man vet inte om man vill kämpa sig till att må bra för att dippa igen. Jag lever ett sånt liv, Up and down. Uppsen är inte särskilt uppåt, inte sådär som i manodeppressivitet att man blir maniskt utan mer ett normalt "må hyfsat läge" men downsen är hemska. Riktiga dippar. Helvete, vad jag tycker det är jobbigt.

Jag har sökt för det. Både på vårdcentralen där jag bor och på Öppen Psykiatrin. Vårdcentralen är faktiskt ganska OK men de tar hand om en "akut" och remitterar en vidare till Öppen Psykiatrin och där får jag allt som oftast träffa riktiga clowner. Vissa av dem är så himla tappade att jag känner att de är i större behov av hjälp än jag är. Somliga av dem avbokar också hela tiden besök för att de själva är utbrända. Sen har vi typerna som är myndighetstrogna dvs istället för att utgå från patientens behov så tänker de samhällsekonomiskt och förminskar ens situation för att bussa ut en i en verklighet som man inte klarar av för ögonblicket. Sen har vi de arbetströtta typerna, de som av någon kollega har hört talas om ett nytt läkemedel och ska skriva ut (miss)lyckopiller och sjukskriva en i någon månad och hoppas att man så småningom har tagit sig ur dippen eller åtminstone är så drogad att man inte orkar belasta personalen på Psyk.

Någon enstaka någon har jag träffat riktigt bra typer som försöker och som har hittat något bra läkemedel och är mån om och hoppfull om ens rehabilitering  Men, de stannar ju inte. Det var länge sedan jag insåg att sjukhuset hos mig inte har länets mest arbetsmiljövänliga psykiatriska mottagning. Här hamnar läkare under utbildning, läkare, från delar av världen, som om det nu är möjligt, har ännu sämre kvalitet, de utbrända eller de som är så kassa att de inte inser det själva och kör sin 8-5-grej utan reflektion och däremellan stöter man på någon bra, som passerar.

Jag kommer från en familj med inavel i generationer. Jag tror att det har lett till mycket cancer och psykiska sjukdomar. Att ha en psykisk ohälsa är något fult, något man döljer. Likvärdigt med att ha en bristande intellektuell förmåga. Min pappa har diagnostiserats som Schizofren. En sjukdom som gjorde uppväxten till ett helvete. I synnerhet när allt avvikande beteende accepterades och han inte sökte hjälp för det. Jag har ett syskon med ADHD, ADD och tillhörande självmedicinerade medsjukdomar, ett annat syskon har en mano deppressiv diagnos och en tredje har allmänna recividerande depressioner. Och jag själv har PTSD. Ett potpurri av 1000 olika jobbiga symptom när jag hamnar i mina dippar.

Jag är ganska insatt i det här och har i regel en ganska sund inställning och lever väldigt återhållsamt och kontrollerat för att inte utsätta mig för jobbiga saker i livet. Jag har ett barn som har Asberger vilket innebär att hur återhållsamt eller kontrollerat jag än lever så kan det snabbt vända. Eftersom jag är en ensam vårdnadshavare så har jag fått ta allt ris och alla rosor för det här.Och om nu den Öppna Psykiatrin är kass så ska man nog inte ens gå in på hur kass habiliteringen är. Så då och då blir det tuffa perioder och man försöker hålla näsan uppe i ett mörkt träsk som blir tyngre och tyngre.

Vid de tillfällen så hamnar jag hos människorna inom Öppna Psykiatrin och idag när jag träffade en väninna så pratade vi om att jag har haft det så här i 20 år och att ingenting händer. Min väninna tyckte att jag hade ett självdestruktivt beteende som gick med på att ha det så här. Jag frågade henne om hon hade tips på något lämpligare alternativ men det hade hon inte just då. Vi kom in lite på att söka privat vård. Jag vet inte ens om det finns men det kan vara värt att kolla på. För övrigt så tycker jag väl delvis inte att jag är självdestruktiv men ibland så måste man låta andra uttrycka sig om så här komplicerade saker utan att värdera det de säger om man misstänker att det leder till en diskussion som ingen vinner något på. Om personen ifråga dessutom säger det av välvilja och inte för att såra och skada en så är det ännu viktigare att lyssna in budskapet och besvara den med det man tycker själv eller inte tycker och sen lämna det ämnet. Om det kommer från en person som är elak däremot så får man skita i den personen eller ta en rond där man markerar att man inte är mottaglig för amatöråsikter. Eller så blir man ännu mer ledsen och sjunker djupare ner i träsket för att man helt enkelt inte är i ett skick där man orkar något.

I måndags så avbokade psykiatrisköterskan och läkaren in mitt inbokade besök p g a att de var sjuka. Åter igen hade de lyckats med den makalösa förmågan att bli sjuka samtidigt och inte ha någon "stand in". Sen att det är ett akutbesök som man har väntat på i en månad och att man är desperat är en sak man bara får hantera. Och hur hanterar man det då? Det är svårt när man saknar förutsättningar. Det sägs ju att man måste vara frisk för att få bra vård. Jag gör så. Jag brukar få klara mina dippar själv och när jag har tagit mig igenom dem så är det dags för besöket och det är då jag får kämpa för att få den goda vården. Är jag en bekväm patient? -Nej! Att vara en bekväm patient är en lyx som är få förunnat. Om en person är ute efter att vara bekväm så borde hen rimligtvis inte välja att lägga sin hälsa i händerna på en katastrofal vård. Då håller man sig långt borta från allt och alla som man kan hamna i beroendeställning till.

Under den här dippen har jag faktiskt reagerat lite annorlunda. I vanliga fall så brukar jag isolera mig och inte tala om för min omgivning vad jag går igenom. Den här gången har jag kunnat umgås med människor som är positiva för mig och jag har varit öppen om vad jag går igenom. Jag kan inte sätta fingret på hur det kommer sig, det är för komplicerat och i mitt nuvarande tillstånd så fungerat inte hjärnan optimalt och minnet är en katastrof. Härom dagen när jag hade migrän och tinnitus så kom jag på mig själv med att dammsuga utan att ha satt igång dammsugaren. Med värk, nedstämdhet och det där djävla tjutandet så blev det så. Jag blir ledsen men å andra sidan så är ledsamhet ett ganska konstant sinnesläge så jag tog mig över det också. Nu blev jag väldigt utmattad så nu får jag ta ett break och göra något annat.

Sex in the city och ångest

Oj,oj...idag är det en vårlördag. Det är stilla och trist väder och all grus som har använts från vintern ligger kvar på marken och är livsfarlig att tvärnita med när man cyklar. Jag vaknade i vanlig ordning tidigt och hade den här morgonångesten. "hjälp", det låter typ som när männen vaknar och har morgonstånd. Jag vet inte hur det känns, så jag släpper den tråden. Ångest däremot känner jag till alla gråa nyanser av. Det är en följeslagare man aldrig kommer tycka om och aldrig acceptera. Den blir till slut ett av dina sjätte sinnen och styr ens liv och ens beteende. Den lever på olycka och nedstämdhet men är allergisk mot lycka och omtanke. En riktig energislukare. Min ångest är väsrt på morgonen och det är egentligen sorgligt att behöva vakna med den känslan men jag antar att det finns värre saker att vakna till. Mitt förhållningssätt just nu är att tvinga mig själv att somna om och då brukar det bli lättare att hantera den.


Jag sitter just nu i soffan och har som vanligt TVn på. "Sex in the city" mal på och jag retar mig på dessa karaktärer så det börjar spänna i nackmusklerna. Jag förstår att den serien var trendbrytande för sexuellt hämmade kvinnor på 90-talet men nu funkar den inte längre, Ebba Busch Tor och hennes medsystrar försöker ta oss vidare till en limbo där kvinnor gör vad de vill, utvecklas, kommer framåt, whatever men gör det i kombination med ett modernt familjeliv. Det här retar förmodligen de traditionella feministerna och något nytt är på G men jag vet inte riktigt vad. Ibland när en förändringsprocess pågår så vet inte ens skaparna var de är på väg och motståndarna vet inte vad de är rädda för. However, jag har slagits mot religionstryck, hederkultur, rasism och kvinnofientlighet så jag har inte unnat mig att kartlägga om jag är feminist utan bara satsat på att överleva och hålla ihop armar och ben. Jag överlåter åt andra att ta den fighten. Sex in the City är iaf inte "my coop of tea". Jag tror bestämt att jag har vaknat med det engelska språket som modersmål idag. Allting är lättare att tänka i engelska . Det är inte så konstigt iofs. I mitt förra jobb var engelskan ordinarie språk och efter ett tag var det lättare att uttrycka sig i engelska eftersom det var ett globalt företag med tight samarbete över världen,

Jag slog om kanalen till Talang. Tittar på David. En liten kille som dansar som en symbolisk revansch för att inte följa normen i sin omgivning. Killen är asduktig men det märks hur juryn anpassar sitt omdöme till en liten kille och inte till en person med talang. Samir står vid scenen. Den här stora killen som verkar vara i en egen klass och absolut inte känd som smart eller har taktkänsla. Men tro det eller ej, det är han som pratar med David på ett vuxet sätt och utefter hans talang. RESPEKT.

Mat och huliganer

Fredagen är den dag man längtar mest till under veckan, alla veckans vardagar leder till fredagens precis som alla vägar leder till Rom. Don´t ask me why. När fredagen väl är kommen så börjar hetsen för att krama ur helgen varenda ledig tid optimalt samtidigt som man ska återhämta sig för att mentalt och fysiskt ta sig an måndagen och dess tvillingdagar.

När jobbet börjar närma sig sitt slut på fredagen är iaf jag skrämmande trött. Hemmagjorda hasselbackspotatisar med en köttbit som är planerad får vårtor och taggar i min hjärna och jag gör en snabb kalkylering om jag kanske kan byta ut den fräscha grönsakssalladen till en ofräsch pizzasallad som någon har knådat ihop med bara händerna i ett kök bakom en kassadisk. Till den här pizzasalladen skulle jag ju kunna kombinera en pizza. Pizzan har iaf förhoppningsvis vänt en vända i en ugn och med lite tur har värmen dödat alla bakterier så bakterierna slipper försöka ha ihjäl mig.

Problemet är att sonen är "deff". En mardröm. Han tränar och tränar och däremellan är det meningen att han ska tugga på proteiner i sällskap med kolhydratfattiga grönsaker. Broccolin har dock spelat ut sin funktion i mitt kök för den har gjort sitt i några år så favoriten är en grönsallad med fetaost och Kalamataoliver från Fontana. Dock tröttnar man på den här salladen oxå efter några dagar i veckan. Och nu till refrängen i kråksången (metafor), jag tycker om att laga mat, jag tycker om kolhydrater och gräddsåser så jag lagar den maten till mig och detta kan inte sonen stå emot. Så han hetsäter det han inte ska ha, toppar med sin "deff" och tillbringar ett eller ett par extra timmar i gymmet. Jag vet, det är en jobbig sits. Vi snackar om en ätstörning och en morsa som försämrar oddsen för den den ätstörde. Därför så lägger jag ofta in LCHF-dagar. Det finns en hel del mumsiga LCHF-recept. Min favorit är vitkålsgratängen. Kål, gul lök, grädde och riven ost. Med en fin köttbit och den där salladen så är det lyx på hög nivå.

Men nu är jag hemma och det blev Kungsörnens spaghetti och Findus köttfärssås, original. Får mig att tänka på skoltiden. Vad jag älskade den maten. Jag hade en burk av Findus i skafferiet som jag har sneglat på och idag var den dag då jag unnade mig den och njöt på minnen från förr.

Well, idag har jag även grälat med sonen över hans beslut att köpa en matchbiljett till oss för över 4000 spänn. Vi åker utomlands i Påsk och hans geniala idé är att gå på fotboll och jag blir rent ut sagt panikslagen över att betala lika mycket för 2 timmar på ett stadium med huliganer i ett annat land som för en flygbiljett, tur & retur. Jag måste intala mig att inte vara en djävla kärring och förstå att en 20-åring värderar annat än jag gör men det tar så emot. Jag älskar sonen för mycket för att predika om att vara ekonomisk men jag är inte bekväm med det. Så det får bli huliganer på weekendresan och det blir säkert jättebra.

GUD och dejtingsidan

Idag är jag lite fundersam över existentiella frågor som GUDs vara eller icke varande. Jag aktar mig normalt för att ha åsikter om religioner eftersom jag alltid pendlat mellan de 2 största religionerna och har svårt att bestämma mig för vilken jag tillhör. Ni vet ordspråket om att "äta kakan eller behålla den". Jag vill antingen inte välja för att det känns så STORT eller så ser jag den delen av eländet i världen så jag lägger ner allt som har med tron på något större bara för att demonstrera min trots för jag accepterar inget allsmäktigt när världen ser ut som den gör.  Jag vill helt enkelt inte välja. I ett sånt här DISC-test jag gjorde häromåret så framkom det att jag hade svårt just för att göra val. Det var lite tråkigt att bli dissad så för egenskapen att "vela" är ju inte riktigt den bästa om man får välja.

Men 2 saker, FAN, nu tjuter tvättmaskinen att den är färdig och det satte igång min tinnitus så jag kommer väl trassla ihop tankarna med det jag skriver....dessutom så kom jag på att jag måste kolla dejtingsidan om jag har fått något vettigt meddelande.

Det är faktiskt en ganska kul grej, vid sidan om mina tankar om GUD. Jag har haft den här profilen på dejtingsidan i flera år med varierad grad av aktivitet, från min sida. Och aktiviteten från andra brukar ofta hänga på mitt engagemang. OK? Så, som vi alla vet så finns det djävligt många idioter på dejtingsidor. Ja, jag vet...det finns undantag oxå och det är jag så himla glad för men de som hör av sig till mig är helt pantade mestadels. Jag har asså lagt till en presentationstext som tydligt markerar att jag inte är fåfäng, inte tar skit och inte uppskattar sexuella anspelningar.

Med andra ord, jag är lika tråkig som det miljövänliga toalettpappret man köper. Beroende på hur jag mår i livet, eftersom jag söker någon form av bekräftelse så brukar jag lägga ut en bild= om jag mår dåligt. Mår jag bra eller har lessnat på alla värdelösa kontaktförsök så tar jag bort bilden. Nu har jag en period med en bild och det nästan knastrar av alla som snabbt klickar på "gilla"-kommandot och majlboxen fylls regelbundet på med meddelanden. Eftersom jag är så tråkig som jag är så brukar jag tappa intressenter på vägen och ibland så orkar jag inte ens engagera mig att läsa ett meddelande för jag kan ganska snabbt se nivån av intresse på den lilla texten man ser av meddelandet utan att öppna det. Jag la till bilden igen, för den här gången för en vecka sedan. Innan dess, när jag bara hade texten så var det inga "gilla-aviseringar" eller meddelanden. Så ytligt kan det vara på en dejtingsight och -Jo, jag själv utgår efter hur folk beskriver sig själva eller vad de skriver innan jag bryr mig om utseendet.

Åter till ämnet om GUD. Som jag skrev tidigare så har jag en uppförsbacke just nu och mestadels ber jag till GUD om stöd och att få som jag vill eller så tackar jag GUD för att bra saker händer. Det är typ...-Gode GUD, hjälp mig att få... eller så är det--Tack, gode Gud för att jag fick...
Alltså så är jag en skenhelig anhängare av GUD och vänder kappan lite efter vinden. Det händer t.o.m att jag avreagerar mig på GUD och då brukar jag inte använda mitt bästa ordförråd. Det händer extremt sällan men visst, det händer. Det känns trist, i synnerhet för mig själv för jag tror att hade jag en konsekvent tro på GUD så hade jag varit mer trygg när det är jobbigt i livet men jag antar att jag har fötterna på jorden (åter en metafor) lite för stadigt för att förlora mig helt. Så jag tror att jag fortsätter med min ON-OFF-relation med både GUD och dejtingsidan.