Tjoho!
Solen är framme och det är söndag. Veckans heligaste dag. I dag ska vi städa och laga mat. Få se nu, jag försöker bestämma mig för om jag ska göra Pasta Carbonara, Spaghetti & Köttfärssås eller en Söndagsstek. Jag är faktiskt lite barnsligt sugen på en hederlig blåbärspaj också.
Jag spelade Nicklas Strömstedt en stund på Spotify i bakgrunden men jag måste vara ärlig och säga att jag känner att hans låtar kom att låta sämre i mina öron efter att han medverkade i Så mycket bättre. Det var olidligt att se och höra det gänget och honom själv, sätta prägel på låtarna i den omgången. Nu känns det mer krystat att lyssna på gamla Strömsteds-favoriter.
Bölden är kvar och ändrar skepnad. Den är torrare, som att den lessnat på att vara en böld i ansiktet på mig och är inte sådär ilsket röd och redo att explodera som en aktiv vulkan. Nu ser den mest ut som att den har andra planer och bara vill upplysa mig om att den finns kvar. Det är fortfarande en böld och den är missprydande.
Min SD-stalker skickade några fler mess till mig via dejtingchatten igår em och jag försökte svara så lågaffektivt som möjligt men det är uppenbart att han lider av passiv aggressivitet och ett behov av att sitta bakom skärmen och vara betydelsefull.
Jag varken vågar eller orkar bråka med den förtappade själen nu när han har punktmarkerat mig och säkert satt en GPS på mig. I går klämde han dock ur sig att han jobbade som chef iaf. Himmel, tänker jag! Det går knappt att komma överens med honom via chatten när man inte känner eländet. Tänk dig då att sätta honom bland en massa människor som är i beroendeställning. Tänk att arbeta med honom som går omkring hela tiden med den här passiva ilskan inom sig som vill komma ut. Det handlar inte enbart om hans politiska inställning för jag har jobbat med människor som delar den politiska uppfattningen men de har inte varit oroliga att arbeta med. Tvärtom. Jag tror att jag gärna jobbar med dem igen.
En gång jobbade jag med en person som representerade SD politisk i en ganska hög position. Det var en av de vänligaste personerna jag har jobbat med. Och, jag menar, se på Åkesson.
Utan att bekänna min politiska åsikt som faktiskt inte är fastställd efter de senaste 2 valen då jag upplever att det har varit rörigt och ovärdigt att sympatisera med de gamla idealen. Jag känner helt enkelt inte igen mig ideologisk med den politiken som pågår. Men skulle jag välja föredömliga politiker som både är bra retoriker, väl insatta i sin politik, har en god förmåga att ta svåra samtal och debatter men som också uppför sig korrekt så skulle jag vilja välja Åkesson i topp och Annie Lööf därefter. Det har inget med min inställning till deras politik att göra utan mer hur jag ser på deras egen inställning till den politik de representerar och hur de förmedlar den och bemöter motståndare.
I botten ligger ETB och skvalpar i en vattenpöl och hugger till vänster och höger och väser som en kobra åt alla håll . Det är egentligen synd att hon representerar KD för jag tycker inte det finns något kristet hos den människan. Hennes karaktär är mer lämplig för ett misstroendeparti som SD som det mer eller mindre har blivit legaliserat att angripa.
Jag tror att ETB har kolik faktiskt.
Löfven är en bakåtsträvare som tror att han går framåt. Jag är inte helt bekväm med hans kvinnosyn. Människosyn överlag. Han verkar dämpa männen runt omkring sig och använda kvinnor som en sköld för att offra dem om det händer något och genom dem förmedla en falsk bild av att han representerar ett feministiskt parti.
Vad känner jag för Kristersson, då?
Asså, han är som nörden i klassen. Säger fel saker och gör ständigt fel. Vill ge sig på alfahannen Löfven och klänger på vem som helst för att få vara med i inne-gänget men hamnar ändå hela tiden på efterkälken. Jag föredrar definitivt honom mer än AKB som jag tyckte söndrade och splittrade ett av de mest stabila partierna som har funnits i nutid. Hon saknade totalt ledaregenskaper och skulle inte ens kunna lyckas med att få en kattunge rumsren.
Men Fredrik Reinfeldt, där har vi en exemplarisk politiker. Han var rätt på alla sätt och skötte det så snyggt så man har inget att vända emot honom retoriskt och ideologiskt. Tillsammans med sin finansminister fick han iaf mig att känna mig trygg och inte behöva oroa mig för Sveriges politik. Jag saknar hans ledning och lösningsförmåga. Att samla ihop alla partiledare och gå framåt istället för som nu, bråka i en ankdamm utan någon som helst politisk kompass. Han hade integritet.
Men Sveriges bästa partiledare och statsminister var utan tvekan Olof Palme. När jag var barn växte jag upp med min farmor boende hos oss. I det där destruktiva hemmet var min farmor det enda normala och trygga och då saknade hon egentligen utan tvekan normala och trygga egenskaper.
Hon betedde sig som en drottning, var oerhört vacker och var väldigt öppen med vilka hon tyckte om och inte tyckte om. Hon anpassade sig aldrig till någon och hon avskydde min mamma fast det var den enda i släkten som tog hand om henne. Hon hade en massa guldarmband som hon lurade oss barnbarn att vi skulle få ärva om vi gjorde som hon ville. Hon var feminist och sket fullständigt i att kvinnan skulle ha en passiv roll och inte synas eller höras mer än nödvändigt. Hon kunde gå in i ett rum fullt av män som hade höga positioner i släkten och dra upp någon genom att slita tag i kavajärmen och sätta sig på den platsen och sen kunde hon antingen lägga sig i samtalet eller med männen och vara tysta för deras samtal var på så låg nivå att hon fick huvudvärk. Näst efter dem som under min uppväxt skrämde mig var min farmor. Hon hade en sån pondus.
Vi kom dock bra överens. Släkten sa alltid att bland de barnbarn som var flickor så var jag favoriten. Farmor var dock analfabet och oskolad och såg också mannen som det starkare könet eller så var det så att hon bara accepterade att det var så i den kulturen jag kommer ifrån.
Farmor var synsk och jag minns att folk kom från hela världen för att bli spådda av henne vilket hon gjorde mot en avgift som varierade och kunde var human om hon tyckte om personen eller helt orimlig hög om hon ogillade någon. Det handlade mycket om dygnsrytm också. Kände hon inte för att använda sina mediala förmågor så gjorde hon inte det oavsett om personen hade kommit från Australien för detta eller ända från Canada.
Tyvärr så spådde min farmor mig redan när jag var väldigt liten och allt det hon har sagt har inträffat och jag har nog accepterat att mitt fortsatta öde också stämmer med den bilden hon såg.
När jag växte upp med farmor som sagt så hade hon ett litet ett fotografi sina fina svarta handväska med guldspännen. I den bar hon med sig allt sitt guld och alla sina pengar. Farmor var nämligen stenhård med att hon skulle behålla vartenda öre av sin pension varje månad vilket var ovanligt för min pappa lät inte ens min mamma ha egna pengar för att handla livsmedel. Hon fick pengar vid behov och aldrig mer. Men farmor var politiker och hade förhandlat fram detta på något sätt så hon hade massor med pengar i väskan som alltid fick ha en egen stol bredvid hennes oavsett om det stod 10 personer och väntade på en ledig plats.
Fotografiet var på Olof Palme och hon kunde ta upp bilden och prata lyckligt med den och pussa den. Och eftersom farmor inte hade någon man och alla andra hade det så trodde jag henne när hon sa att det var min farfar. Så när vi såg Palme på nyheterna och hon nöp mig i armen för att tolka vad han sa till henne så tog hon sig för hjärtat och sa att hon älskade honom. Är man bara några år så kopplar man inte saker utan man bara accepterar att den skrangliga men auktoritäre mannen på TV var ens farfar. Han talade myndigt och bestämt som alla männen i min omgivning. Och alla lyssnade lydigt på mannen som pratade precis som de gjorde på nyheterna när Palme talade.
När Palme berövades livet så sörjde min farmor det djupt och var sängliggande i flera veckor och grät. Och eftersom alla trodde att hon var somatiskt sjuk så trodde de att hon var döende och alla vallfärdade till vår stora släkts matriark för att ta farväl av henne. Så jag har sörjt Palme mer än någon annan bortsett från hans riktiga familj förstås.
Hur som helst. P g a att jag växte upp med tron om att Palme var min farfar och en betydelsefull person i min uppväxt så har jag politiken i mitt blod och jämför alla och politiken med den Palme drev. På både gott och ont. Palme hade inte gillat sitt partis falska utveckling.
