Giftiga personer och karaktärsmord

Dålig dag idag. Bölden är kvar.Och folk omkring mig är röriga och planerna förändras hela tiden. Jag blir rörig av att det är rörigt runt omkring mig. Det finns en giftig person i min omgivning. Hon befinner sig i en miljö som i övrigt inte är giftig men det är lätt att den förvandlas till det. Jag är svag för att vistas i samma miljö som giftiga personer. Mitt filter fungerar bara till viss den och det giftiga påverkar mig för mycket.

Något som de här giftiga människorna vid upprepade tillfällen kritiserar mig för är min karaktär. Visst är det märkligt?

Någon kan säga att min bil är ful. Jag är billig. Det luktar illa hos mig. Jag lär inte i långt hår eller hår. Jag klär mig inte fel min ålder. You name it. Allt det jag nämnde är egentligen elakt och kan vara personliga angrepp beroende på ens värderingar. Min bil som jag har sparat pengar till och som jag har betalt kontant kan ha ett högt värde för mig och växa i mina ögon så att det blir ett personligt angrepp att angripa den. Att jag är billig kan vara ett beteende hos mig beroende på mitt sociala ursprung eller handla om en smak hos mig och bli personligt när någon uttalar det som ett problem. Det kanske luktar illa hos mig för att sonen som jag älskar och som tränar 3-4 ggr per dag tvättar sin tvätt i min tvättmaskin och att smutstvätten luktar, att katten jag avgudar är okastrerad och att kattlådan luktar oavsett hur ofta jag rensar i den.

Det kan handla om att jag inte kan vädra för att katten alltid rymmer eller att jag är i förpuberteten och luktar. Jag kanske inte känner det och när någon påtalar det så kan det uppfattas av mig som att man menar att jag är lortig och ohygienisk och det är personligt. Att jag har långt hår kan bero på att jag inte har råd att klippa det och att jag inte kan ha håret uppsatt p g a att jag har en så fruktansvärd migrän att en hästsvans framkallar ett utbrott. Mitt korta hår kanske ser ut som det gör för att jag såg en bild på en kändis som var obeskrivligt vacker och jag bad frisören klippa mig så och jag tycker att det är magiskt fin så jag tycker att det är ett personligt angrepp när någon annan stör sig på det. Jag kanske klär mig bekvämt och handlar mina kläder i budget eller på rea och tycker själv att det är tillräckligt fint, helt och rent. Hur jag klär mig är mitt val och är inte något som borde vändas emot mig i en öppen och tolerant miljö.

Nu menar jag inte att jag har hört sånt här eller att jag skulle reagera på det men jag är en högkänslig person och vid fel tillfälle kan det här vara sårande eller triggande. I vilket fall som helst så kan jag köpa en annan  bil, sluta låta sonen tvätta hos mig, göra mig av med katten och använda deo och parfym hela tiden. Jag kan också anpassa min frisyr efter alla andra och klä mig som andra är klädda.

Men det jag har fått höra från giftiga personer som gör att jag har ont i magen är:
"du är för positiv", "du är för samarbetsvillig", "du är för hjälpsam", "du är för förstående". Dessa var egenskaper i min karaktär som en chef tog upp på ett utvecklingssamtal som något jag borde jobba på.
Idag fick jag höra från den här giftiga personen att: "du är för social", "du är för vänlig", " du är som switzerland och försöker hela tiden att medla".

Och ärligt talat. Det här känns inte bara som personliga angrepp utan det känns som mobbning. För att kunna göra något åt de här egenskaperna behöver jag dels en professionell beteendevetare och terapi och jag behöver även förminska och förändra mig så pass mycket att det skulle innebära en identitetskris hos mig.

Att röra sig i samma miljö som människor som  inte accepterar en gör att man känner sig väldigt sårbar och försiktig och det i sin tur förstärker den giftiga personens behov av att kränka en. Hur mycket du än anpassar dig efter en osäker människa som mår så dåligt att den försöker få andra att må lika dåligt så kommer man aldrig lyckas. Tvärtom. Den giftiga personen har uppenbara beteendeproblem och är så mentalt skör så den behöver egentligen omge sig med tålmodiga men konsekventa personer som inte legaliserar det dåliga beteendet.

En av mina svagheter är att jag tror att jag behöver få personen att acceptera mig så jag tar tag i situationen och försöker få personen att förstå och känna sig så trygg med mig att den blir uppmärksam på sitt beteende. Det är en svaghet. Man måste vara medicinskt kompetent för att hantera sånt. Man blir besviken och frustrerad och förvärrar situationen. Istället för att vara en hjälte så borde jag hitta ett läge där jag undviker den giftiga personen så mycket som möjligt och när jag inte kan göra det försöka att hålla mig till anledningen till varför jag måste umgås med personen och hålla mig till det.

Det är oerhört krävande och dränerande.

Personen på mitt jobb som är giftig har varit sjuk i en vecka och alla har mått bra av det. Idag var hon tillbaka och jag var tvungen att jobba ihop med henne för att de andra i teamet var sjuka och hade semester. Det funkade. Det blev inga konflikter och vi lyckades utföra våra arbetsuppgifter men när jag kom hem var jag så mentalt och fysiskt utmattad att jag däckade och sov i 3 timmar. Lyckligtvis så slutar personen snart och tjänsten är tillfällig så att det finns en ände på det och jag behöver bara fortsätta att skydda mig från det.

Men jag tycker att såna här människor är en pain in the ass och jag önskar att jag slapp dem och blir uppgiven när jag fattar att när du har blivit av med en av dem så finns det tusentals kvar och precis som fästingar så söker de ett värddjur att klänga sig på och sprida sin skit på.

Apotekets revolution och att se nyknullad ut

Jag vaknade med en böld idag.
På hakan.
Där jag brukar få dem.

Tjoho! Jag älskar att vara en kvinna mitt i livet. Förklimakteriet med känslan av att koka inombords, lukta illa. Varför i helvete måste jag svettas och lukta illa? Jag har aldrig behövt deo ens.

Nå, men det löste jag.  Tack vare Apoteket, vet inte vilken av kedjorna, vet faktiskt inte hur Apotekets monopol fungerar.

Helt plötsligt byttes deras gröna rullstols-logga ut mot ett hjärta och det ploppade upp apotek överallt. Förr gick bara riktigt kroniskt sjuka på apotek. Min pappa var ju en sån. Är. Psykiskt sjuk, psoriasis och säkert sjuttioelva diagnoser till. Som barn när man följde med honom på hans köporgier till Apoteket för att "tolka" om det skulle vara något krångel med antal och styrka så var Apoteket som en kyrka. Personalen var lika temperamentsfulla som lik och man fick känslan av att man var på ett heligt ställe med riktigt smart personal som viskade åt en och man skulle lydigt viska tillbaka.

Men, nu, sen Apoteken har blommat upp så fungerar de som Pressbyrån, det är både kroniker och "icke-kroniker" där, sen har vi förstås "smyg-kronikerna" som vill dölja sina receptbelagda tabletetrna, dom  brukar ta en ask Alvedon eller Ipren för att kamouflera sitt inköp. Vi har dessutom en uppsjö av "lycko-kronikerna", de som gick till vårdcentralen för att de hade svårt att sova eller körigt på jobbet och träffade en "låtsas-läkare" som inte gillar att ta i människor och skriver ut lite antidepp hit och lite antiupp dit och på det några tunga sömnpiller och sen är det ta mig FAN kört. Människan med lite sömnproblem får riktiga problem, livet förvandlas till ett helvete, alla hatar en, man är inget värd och man börjar fundera på döden MEN, om man bara tar denna uppsjö av piller som låtsas-läkaren skrev ut för han förstod en verkligen så kommer man må bra.

 Några år senare när har ruset lagt sig, man kommer inte må bättre. Piller botar inga problem. Dom skapar problem eller förvärrar problem. Inom psykvärlden finns det inte heller piller som gör en "glad" igen. Åtminstone inte om de inte innehåller Amfetamin. Däremot är jag övertygad om att kombinationen terapi och stöttning utifrån tillsammans med antidepp eller antiupp kan lindra det som sätter krokben för en.

Kollar man på min medicinlista så skulle den kunna tapetsera alla väggar i mitt hem för den är så lång och laborerande. Av hundratals piller som säkert har lett till många ofrivilliga dödsfall är det bara 4 sorter som har fungerat. jag minns en gång när jag träffade ett riktigt djävla monster till psykoterapeut och de hade gett mig något Ropypnolliknande som däckade mig totalt. Jag var som en fet djävla Zombie, jag gick upp sjukt mycket av skiten och ville bara sova. I ett år missade jag besök för jag inte kunde ta mig till bokningarna för att jag var så väck, ibland lyckades jag ta mig till helvetet och då satt idioten och rullade med ögonen, bokstavligen, han pratade emd skånsk dialekt och han tittade upp i taket när han talade och ögonen liksom rullade när han funderade. Lägg till att jag själv kände det som att både han, jag och världen snurrade åt olika håll och hur djävla svårt det var att fokusera sig. Sen frågade han vad jag ville tala om just den dagen. Ja, vad FAN vill jag tala om när min hjärna är bedövad och inte har kontakt med kroppen och allt snurrar och jag bara vill sova?

Många gånger så kom jag till mottagningen och frågade receptionisten om hon kunde öppna vilorummet åt mig för jag var så trött. Flera timmar senare vaknade jag och hade missat min tid och lullade mig hem igen. Och den där idioten till psykoterapeuten gjorde inget.

Till slut så sket jag i drogerna de hade gett mig. Gick ned 40 kg på ett halvår och bad psykoterapeuten att fara och flyga och söka hjälp själv för han var FAN mer labil än jag nånsin var. Jag skaffade ett jobb, brände ut mig, dippade och så fortsatte karusellen.

Tillbaka till Apoteket och min inledning. Nu när det säljer godis, kola, smink och leksaker tillsammans med drogerna så upplyste de mig om att det finns en deo med hög sprithalt som hjälper mot den illaluktande svetten jag hade. att den luktade illa berodde ju på hormoner i obalans. Jag använde den några gånger och blev av med både lukt och svett.

Jag är fortfarande varm av mig. På jobbet säger damerna i min ålder att de är så frusna för det är också ett straff för att man åldras, medan jag bara känner att jag förgås av värme och går omkring med röda rosor på kinderna och ser nyknullad ut hela dagarna och drar till mig sorgsna gifta män som tror attraheras av rodnande kinder. Som tur är så får jag dessa bölder i hakan p g a hårinflammationer av håret på hakan som ser skrämmande ut och skrämmer bort de ynkliga friarna. Hur sorgliga vissa män än är så har de fått för sig att de förtjänar vackra kvinnor. Att de är feta, saknar hår och har noll hållning eller hyfs verkar inte få dem att tvivla på att de är Guds gåva till kvinnor och istället för att välja kvinnor att stöta på i sin egen division så satsar de på en division de aldrig kommer att uppnå.

Utan böld tror jag att jag toppar 3 och med böld så känns det som att jag halkar efter till en topp 10. Fåfänga, denna helt underbara egenskap som får en att lyfta och landa mjukt.

Hur i helvete kan man få stenhårda hårstrån på hakan som blir inflammerade när man rycker bort skiten med pincett. Jag avskyr dem och har bestämt mig för att nu är det krig. Jag ska bekämpa dem med laser och bränna bort dem för alltid. Jag vägrar vara skäggig eller ha bölder.

Förresten så är jag trött idag och en UVI på G. Jag ska försöka att handla men utöver det så ska jag försöka att sova så mycket som möjligt så att jag klarar att jobba morgondagen. Jag skulle så gärna vilja gå ut i naturen men tröttheten och allergin skrämmer mig. Tänk om man hade en sån där mask som filtrerar det man andas in och får med sig en kompis ifall jag svimmar och bara kan ta en tur runt sjön. Det skulle vara underbart. En kompis som inte pratar så mycket och bara är ett skydd utifall.

Magnums bägarglass med karamell och salt kolasås

Shit pommes fritz, det var kämpigt att ta sig fram till denna dagen. I går var jag ensam kvar i teamet för hälften var sjuk och en var på utbildning. Kvar blev jag och chefen, hon var iofs inte till någon hjälp i arbetsuppgifterna för hon får panik av vårt komplexa arbetssätt med  massa olika system.

Men oh, vad vänlig hon ÄR.

För några veckor sedan skrev jag om hur bekymrad jag var efter att ha jobbat för två chefer tidigare som inte hade en enda koppling rätt i huvudet. Jag brukat tänka: att dum kan man gärna få vara, det har jag överseende med, men att vara taskig mot dem i underläge eller beroendeläge, det är FAN inte OK. Jag är en missbrukare. Jag missbrukar min arbetsförmåga. När jag jobbar så har jag ständigt prestationskrav på mig själv och jag spinner igång och gör mer och mer och jobbar mer än vad som är hälsosamt för mig för jag kan inte låta bli att göra lite till och lite till...

Jobben tog jag med mig hem och ibland kunde jag vakna av att jag hade autentiska dialoger i sömnen eller att jag skrev i sömnen. Jag kanske har kunnat låta bli att ta med mig tjänstedator och tjänstemobil 3 ggr på 3 år. Båda mina tidigare chefer efter min långa sjukskrivning visste att jag hade en historia med dippar p g a min PTSD men de utnyttjade mitt svaga psyke ändå för det gjorde livet lättare för dem och när jag knäcktes, båda gångerna så inte bara sket de i att stötta mig utan de djävlades också.

Som att det var JAG som svek DEM?!

Men, jag dissade dem. Hur korkad jag än hade varit så var jag tydlig med att jag sa upp mig för att jag mådde dåligt för att de var dåliga ledare med en arbetsmiljö som var under min nivå. Man behöver inte skrika för att folk ska höra vad man säger. Bara man säger det så får universum sköta resten. Jag knäcks, mår dåligt och reser mig igen, om och om igen.


Men, den här chefen. På intervjun så undrade jag vilken planet hon kom från. Alltså av 10 rätt så spikade hon bara en enda när det gäller rekryteringskompetens. Saken var den att jag var på 2 intervjuer och jag blev lika förvånad bägge gångerna för att de var så oprofessionella. och då snackar vi inte mini-mellan-mobbade intervjuare utan hela fucking-B-rekryterande-verksamhetschefer. Fast det är klart, att vara en bra ledare innebär inte automatiskt att man är en bra rekryterare.

Hur som helst, jag blev erbjuden båda jobben och jag var väldigt taktisk i mitt val. Ett jobb som är väldigt fyrkantigt och med en god arbetsmiljö. Det jobbet jag valde som jag är på fick jag följa med och träffa teamet på verksamheten och med min högkänslighet så kände jaga att det var en bra arbetsmiljö och efter att ha tagit referenser på chef och arbetsplats så blev det denna. Och jag har inte ångrat mig.

Jag förvånas över hur omtänksamma de är utan att göra något överdrivet. Visst, att jobba offentligt jämfört med privat är som att ta på sig ett par supertighta jeans, det är väldigt snävt och många saker gör man bara för ATT, även om det är tidskrävande och oeffektivt. Inom det privata så försöker man ständigt att jobba in 2 timmars arbete på en timme, resultatet är viktigast och människor står mellan dig och företagets resultat. Sure, folk i det privata skulle få antingen förstoppning eller det motsatta av att läsa det här men det är min sanning och den baserar jag på två arbetsplatser på 2 koncerner som är globala och världsledande och där jag jobbat mig från fabriksgolvet ända till högsta chefen på koncernen. Det finns helt fantastiska och ambitiösa människor där och bortsett för de här två superstörda cheferna var majoriteten bra människor som jag ff har kontakt med.

Men, socialt ansvar eller marknadsföring om att vara hederliga...No Way...sånt ger inte resultat, bara en snabbare bil att komma fram till målet med.

Den nuvarande chefen då, hon som jag trodde var Venus från planeten Jupiter på rekryteringsbesök på jorden. Hon visar sig vara väldigt, väldigt fyrkantig, men omtänksam och bryr sig hjärtligt och skickade ett SMS när jag fyllde år och var hemma och sjuk trots att jag har hunnit vara sjuk 3 ggr på mina första 4 veckor. Det är inte dåligt. Det där med att vara hemma och sjuk är väldigt känsligt men det bemöts med respekt och omtanke. När jag kom tillbaka dagen efter att ha varit sjuk så hade de samlat ihop till en present. På mina tidigare jobb fick jag aldrig något, trots att jag både bakade, hjälpte andra med jobb, tog på mig ansvaret att hålla snyggt och var en djävligt bra medarbetare.

Och jag som hade ångest för att ha varit så bränd av tidigare chefer att jag inte skulle klara av att jobba med en chef till.

Sakta men säkert håller jag på att skala av lager med skydd på mina nya arbetsplats och idag fick hon mig att gapskratta 3 ggr med sina otroligt kassa skämt och hon är både lite småbusig och vulgär. Men sen blir hon fyrkantig igen. Du får inte stämpla in 10 minuter före på morgonen eller gå hem 10 minuter senare på em. Och det är helt förbjudet att jobba in luncher eller att ta kortare lunch. Stämplingen ska visa 60 min. Halleluja! Är det på riktigt? Jag hinner både äta och sova middag på 60 min. Jag har aldrig någonsin tagit lunch i 60 min. Så nu tuggar jag maten ordentligt och hinner ta en kopp kaffe på det innan jag med lugna steg går tillbaka till kontoret för att stämpla in mig. Praise the Lord!

I morgon är det röd dag. jag ska sova, sova är som Magnums nya bägarglass med karamell och salt kolasås. När jag dör vill jag dö med den glassen och får jag aldrig uppleva en orgasm så är det det närmaste jag har kommit. Prova den och tänk på min orgasm.
Så, i morgon blir det sova länge och äta glass. Och på fredag är jag själv igen på jobbet. Själv med att serva 4 myndigheter och sen åker jag till Sth för att umgås med den delen av släkten som inte har bannlyst mig. Det beror iofs på att de själva blivit bannlysta men ändå.

Hår på bröst och feminister

Idag ska vi rösta. Men hjälp, jag vet ju inte riktigt hur jag ska rösta. Jag vet hur jag inte ska rösta. De stora populistiska åker nog bort. Kvar blir inte mycket. Jag får nog ff fundera på det där.

Kvarg. Skånemejeriets vanilj. Så himla god med hon Katrin Zyt.. något konstigt. Hon gör ju sån här clean eating basvaror. Hon är, eller har varit bitchig men jag älskar hennes musli med nötter och kokos.
Fast nu har jag ju klockan och den har ju highlightat för att det inte är något jag ska äta. Jag får nog göra upp med den på något sätt. Aktivitetsappen blev iaf skitglad över rörelserna jag gjorde när jag hängde upp tvätten.

Måndag imorgon, jag ser fram emot det. Söndagsångest? Nej, himmel, har ju varenda annan ångest som finns så söndagsångesten hamnar längst ner på listan.

Och, Mors Dag. En varm tanke till alla stolta mödrar. Att välsignas med barn är det absolut finaste man kan. Talar för mig själv, men mitt liv vore inget-, är inget värt om jag inte fick vara mamma.
Dock, är det en trasslig och kommersiell historia. Undrar vad tusan feministerna tycker om det? Var FAN har de tagit vägen, förresten? Det var så himla "hipp" att kalla sig feminist tidigare men nu verkar det segdraget. Visst, vi har haft "metoo" och "Josefin-uppmärksamhet" men så what? Att jobba med jämlikhet pågår ju ständigt. Känns faktiskt bra att ha så många kvinnliga partiledare även fast jag har svårt med EBT:s falska politik och utstrålning. Och de gubbar som är partiledare har bunkrat upp med en massa kvinnliga ministrar för att utråla feminin makt. Så är det, ingen makt är stabil om det inte finns en kvinna i den närmaste inre kretsen sen har man väl inte tillräckligt många kvinnliga ledare som utnyttjar sin femininet i maktpositioner, tyvärr. Ibland känns det t.o.m som att vissa kvinnliga makthavare får hår på bröstet och ett adamsäpple för att stärka sin pondus.

Tja, vad vet jag. Jag har inte hår på bröstet och har inte låtsats ha det heller när jag har haft ledarroller. Men så har jag ju inte behållit mina ledarpositioner heller för feminin makt är hotfullt.

Min nya iWatch och en mamma som är döende

Så att, jag fyllde år igår. No big deal, egentligen. Dessvärre så hade jag migrän hela dagen så jag tvingade mig upp vid sex för att göra mig redo för middag med min avkomma. Av någon märklig anledning så skulle det firas. Och det var mysigt. Italiensk restaurang och present. Helt otroligt! jag fick en iWatch. Fungerar nästan som en smartphone men är lite mer diskret. Fråga mig inte varför, men jag är nog lite tekniskt prylgalen. Är på med det senaste men så tråkig när det gäller annat.

Nya jobbet ja, jag gillar det verkligen. Ett litet team, asfyrkantigt, men snälla arbetskamrater. Jag förtjänar ett jobb med en bra arbetsmiljö. Det är lite kämpigt att gå från att vara sjukskriven till att jobba heltid och jag har redan varit sjuk 3 ggr på en månad och jag vet att det inte gynnar mina möjligheter att vara kvar men det är så tufft att kämpa mot hälsan och ibland funkar det faktiskt inte. Jag tror att jag skulle må bra av att jobba 80% tills jag blir helt återställd. De nya medicinerna funkar så bra med mitt djävla psyke men det tar ner mig fysiskt. Jag är helt slut. Min läkare blev inte lycklig av att jag bröt sjukskrivningen och handläggaren på FK har inte ens hört av sig. Hon fattar att det är typiskt mig och att jag är en sån som dippar, reser sig upp och dippar igen. Jag tänker att jag gör det som känns bra för mig och skiter i alla andra.

Det känns så bra att vara jämn i humöret. Att slippa vara sådär överkänslig och lipa över allt elelr tro att alla har något personligt emot mig. För första gången i hela mitt liv så är jag harmonisk. Min syster hörde av sig i veckan per SMS och meddelade att min mamma var väldigt sjuk och låg på sjukhus. Jag var trevlig tillbaka men var tydlig med att jag har gett upp med destruktiviteten i min familj och att jag önskar min mamma allt gott men jag accepterar inte längre att vara den mobbade dottern och systern. Det slår mig att det är 30 år sedan jag misshandlades och hamnade på sjukhus och valde att flytta hemifrån och inte tillät övergreppen jag hade växt upp med. Det var också första gången jag polisanmälde och vägrade ta tillbaka anmälan och lyckades få till ett fängelsestraff. Men det kostade. Mina 5 syskon och mina föräldrar har fryst ut mig sedan dess och umgåtts med mig i smyg till och från men jag har inte fått komma tillbaka i familjen. Under dessa 30 år har jag hunnit bli mamma till ett sjukt barn som efter sjukdomen visade sig ha diagnoser. Jag har varit själv. Men jag har ändå fortsatt bli straffad och jag har varit så tacksam när någon i familjen har velat ha med mig att göra även fast jag vet att det har varit på nåder och att det har varit på deras premisser, Min mamma. Mamman som har accepterat att en av hennes döttrar har varit utstött. Som aldrig har varit en mormor för mitt barn. Som aldrig har visat mig omtanke och som har låtit sin man och hennes barn behandla mig som en pest. Jag har haft bäst kontakt med min syster genom åren men efter ännu en händelse för några år sedan då jag kastades bort till förmån för familjen så gav jag upp. Jag bestämde mig för att jag inte mår bra att bli behandlad så illa och att jag måste kapa banden för att kunna ha en chans att bli fri från att vara ett offer. Det var inte omtyckt men jag har faktiskt mått bättre av det och kunnat fortsätta med att ta bort destruktiva saker i mitt liv.

Utan kontakt på 3 år så messar hon alltså att mamma ligger för döden, typ Inget mer konkret. Bara att hon är väldigt sjuk och har velat att jag ska bli informerad. För några år sedan hade jag släppt allt och åkt dit men nu kände jag smärta för att hon kanske skulle dö men att jag har dött långsamt i 30 år av att vara utstött och att jag kan sörja utan att ta mig tillbaka till den där destruktiva tillvaron i familjen. Hade min mamma verkligen velat så hade hon kunnat ringa själv, min pappa hade kunnat höra av sig och bett mig komma men nej, om hon skulle gå bort så skulle det se bättre ut om alla barnen var samlade. Inte för att någon egentligen vill, eller för att det skulle ge mig själaro. Utan det skulle se bra ut utåt. Sen har ingen hört av sig mer. Jag vet inget och jag vill inte veta heller. Jag vill att alla bidrar till både sitt mående och mitt mående och för en gång skull är äkta och slutar att behandla mig som en utstött. Men det kommer inte att hända och det gör ont. Fortfarande. I magen. Jag har saknat en familjetillhörighet. Jag har aldrig önskat mig ensamheten. Men jag måste ta ansvar för att må bra och det innebär att inte hamna i den här sjuka familjens grepp igen.

Fast jag undrar eftersom jag är mamma själv. Vad är det för en sorts mamma som tillåter sånt här för sitt barn? Vad är det som saknas hos henne som gör att hon sedan jag var barn inte sagt nej till övergreppen och har fortsatt straffa mig för att jag frigjorde mig och valt det sjuka i familjen? Jag kommer aldrig att få svar på det. Det enda jag kan göra är att se till att vara en bättre mamma själv och förhoppningsvis framöver en bättre farmor.

Med detta skrivet så tror jag att jag fortsätter att ägna mig åt min nya klocka och fortsätter att skapa min egen lycka även om den i det här fallet är materiell. Om jag har dåligt samvete för att vara så kall? Nej. Jag gör det som får mig att må bra. Jag väljer att vara positiv.

Tafsa på kvinnor och besparingar inom vården

Det finns en story, någonstans mellan en vilsen SD-gubbe som tafsar på en kvinnas bröst och en Sosseminister som försöker skapa ett förtroende genom att köpa varmkorv och manar oss till betydelsen av att rösta i EU valet. EU som skulle främja fredlig handel i Europa. Låt oss grotta lite i handeln som pågår i vår vardag och låt oss byta ut Bryssel mot fullmäktigesalen i en litet samhälle som heter Vänersborg. Någo nannanstans i närheten av detta alternativa Bryssel börjar en människa som kommer från högvintsbärande branscher göra ett gästspel i ett sammanhang på ett av sjukhusen som tillhör regionen. Den här människan har tidigare arbetat på företag där en månads arbetsinsatser genererade miljoner i månaden, där det inte fanns några klockor som styrde arbetstiden och där den enda drivkraften var bonusen, prestigen eller vinna månadens iPad. Eller människan som arbetar med att skapa beroende för människor till den nya digitaliseringen. Båda företagen ingår i stora och globala koncerner med aktieägare som håvar in pengar och hittar nya snabba "titlar" för att locka unga hungriga arbetsnarkomaner för att fylla sina aktieportföljer. Åter till sjukhuset i regionen som mitt i EU-bruset beslutar sig för att dra ner 150 miljoner på sjukhusen. Människan från bonusvärlden har fullt upp med att lära sig att använda stämpeln. Man stämplar in tidigast 10 minuter innan ens pass börjar, man stämplar ut när man går på rasten och man stämplar in när man har rastat färdigt och som om inte det känns som storebrorsvak så måste man dessutom stämpla ut när man går för dagen. Och hör och häpna, man får inte stämpla ut senare än 10 minuter efter sitt pass. Vilken djävla kulturkrock när man kommer från en bransch där man har börjat tidigt på morgonen och jobbat till sena kvällar och hunnit vara i 3 olika län under samma dag. I bästa fall har man varit hemma innan nio men då har man tjänstedatorn i en handväska som hamnar under huvudkudden och en tjänstetelefon som är ON 24/7. Och om ens chef skulle känna till att man missbrukar sin arbetstid så gravt så kan jag tro att hen känner samma pirr i sitt kön som den vilsna SD-snubben med de långa fingrarna. Med andra ord, chefer inom den privata sektorn går igång på "hängivna anställda som brinner för sitt arbete". Fackföreningsrörelsens och deras gnällande ger dem halsbränna och det leder till överkonsumtion av Novalucol och i värsta fall magsår vilket kan göra att det tvingas söka sjukvård. På sjukhuset arbetar för närvarande en av deras tidigare högpresterande toppnamn som under den korta tiden på 4 veckor sett män, kvinnor, unga, äldre, ljusa, mörka, långa och korta människor i vita, blå eller gröna uniformer slita underbemannade i en stress som jag önskar inte fanns någonstans och varken för människor eller djur. Sätt sektionscheferna på försäkringskassan på en avdelning i en vecka och hen kommer visserligen bli omvänd, dessvärre inte utan en utbrändhet som varar i minst 180 dagar och kommer leda till att hen får säga upp sig från kassan och hitta ett nytt jobb som hen kan utföra utan att falla tillbaka i ohälsa. Under dessa veckor fick jag följa med dottern efter en träning då hon hade fått en ledskada och kraftig stukning i foten. Vi hamnade på akuten och såg personal och läkare springa i skyttetrafik på mottagningen som hela tiden ökade med olycksfall, gråtande barn, äldre med hjärtproblem och en och annan idiot som hade viftat med händerna på krogen men trots detta fick vi fantastisk hjälp, gips, recept och kryckor. Hela äventyret tog 4 timmar med röntgen och kostade 300 spänn. Lika mycket som att äta ute på en restaurang. Inte nog med det, medan dottern kurerade sin fot så åkte en vän innan akut med ambulans med sin svåra astma och det var ruggigt allvarligt. Han hamnade också på akuten, för övrigt hans tidigare arbetsplats eftersom han är läkare. Dagen efter hälsade jag på honom på avdelningen vid lunch och han berättade att han hade sett att personalen inte var färdiga med sina morgonrutiner med patienterna förrän vid elva och att de sprang fram och tillbaka och servade frukost, bytte stomipåsar, gav injektioner, inhalerade, bytte sårplattor och sög upp slem från patienters lungor. Någon berättade att det saknades 4 personer i personalstyrkan och att det inte fanns vikarier att ringa in och att man redan hade hade låtit personalen jobba övertid på sina lediga dagar så man fick gilla läget. Medan min vän åt sina 2 potatisar och lika många järpar och jag min lunchsmörgås kom jag att tänka på en vanlig lunch på något av de mina tidigare jobb där man varje dag åt på restaurangen i lugn och ro och ibland även kunde unna sig ett glas vin om man hade en kollega från något annat land på besök eller en kund som man vill smöra för. När jag arbetade tänkte jag när jag arbetade på mina tidigare flashiga jobb att jag skulle vilja göra något som hade med välgörenhet att göra förutom att betala till alla stödorganisationer som man redan gör men jag kunde aldrig komma på vad. Efter den här månaden på sjukhuset, min dotterns skada och min väns allvarliga sjukdomen så skäms jag för den personen som tjänade så högt tidigare, som plockade höga bonusar och som varje månad vann något för att ge mig drivkraft. Jag gjorde ett fantastiskt jobb tidigare, jag bidrog säkert till en ny bil eller yacht åt någon aktieägare i USA flera gånger om året. Det var pengar jag delvis tjänade av skattepengar för de företagen sålde många av sina tjänster till den offentliga sektorn. Jag ger bryr mig om EU-valet, gubben som tafsade på kvinnan och att Stefan Lövfen måste åka och köpa varmkorv för att få mitt förtroende...det är viktiga saker MEN det viktigaste är det jag ser varje dag i min nuvarande tjänst. Mina hjältar i vita, blå och gröna kläder som dag, natt och kväll finns tillgängliga att ta hand om oss, våra skador och våra sjukdomar. Vem tar hand om dem? För ska jag vara ärlig så tycker jag inte att beslutsfattarna i Vänersborg gör detta. Hur kan det bry sig om mina hjältar när de snor 150 miljoner från dem men samtidigt kan vara så lömska att lägga stora mängder byte på namnbyten. Mina hjältar, min dotter och min vän med sin sjukdom skiter i vilket brevpapper kallelsen kommer i, eller vilken logga mina hjältar har på sina arbetskläder. De undrar hur det ska underlätta för sina patienter och vi vårdtagare undrar hur vår vårdpersonal skall klara sig. Tänk på detta alla ni som jobbar flextider, äter lunch i lugn och ro på en restaurang varje dag och lyfter en lön på över 40 lax, rätt som det är så hamnar du i händerna på en sjuksköterska, läkare eller undersköterska som har jobbat övertid och dubbla pass flera gånger den veckan just du kommer till sjukhuset akut. Vissa av dem gör allt vad det kan för att få dig att må bra för under 23 000 kr, innan skatt. Hur länge kan vi förvänta oss att de ska orka och vilja rädda ditt liv under de omständigheterna. Till beslutsfattarna i regionen: TA MER ANSVAR. Se människorna, inte bara pengarna, det har inte undgått någon att ni är kassa ekonomer och bidrar till underskotten. Vad gör ni själva för att spara pengar? Och när det gäller EU, rösta med hjärtat på vänster sida, det som är bra för oss alla, inte med det högra hjärtat, det som tänker på sina egna intressen.