ATS och sömnångest

Mitt barn med ATS har en egen lägenhet men kommer ändå hem varje natt och sover hos mig. Jag har frågat honom varför och han svarar att han har ångest och kan inte sova hos sig själv och ligger vaken och är supertrött på jobbet. Jag vet att han har problem med ångest. Han fick insomningstabletter utskrivna ett tag och tog dem men ATS-personer är väldigt bestämda när de har fått en idé och han är strängt emot droger och räknar insomningstabletterna till sådana och vill inte ta dem. Han flyttade hemifrån förra året och har bott över ett år hos sig själv. På den tiden hade han haft en flickvän i ett par år som hade gjort slut utan att ge honom en förklaring som han kunde relatera till så då föll han ner i ett mörkt hål och ville inte leva längre och hans ångest blev så stor att han inte hanterade sitt liv alls. Han fick många utbrott och slog sönder många saker och väggar och dörrar. Han hotade mig och kastade saker på mig. Jag ringde polisen och vården och ingen av dem var till hjälp. Han gick och jobbade men kom hem och bara var ledsen i flera månader. Sen, helt plötsligt så sa han att han ville flytta hemifrån och att han hade fått tag på en hyreslägenhet så det gjorde han men han hade svårigheter med sömnen och det blev perioder då han sov hos sig och perioder han sov hos mig. Och nu verkar det som att han har gett upp. Den där lägenheten är hur som helst nödvändig för jag med min sjukdom och problem och han med sina gör att vi ofta är oense och bliv väldigt utmattade av varandra och då kan han gå hem till sig och vi får båda en möjlighet att samla oss.
Det är klart att jag vill att han ska sova hemma hos sig själv och det tror jag att han själv vill också men de som är experter på ATS säger att såna här saker tar tid och måste få ta tid.

2 dagar och gäster

2 dagar kvar. Sen börjar jag jobba igen. Det känns spännande. Jag vet att jag måste men jag vill faktiskt också. Jag vet; det är många "men". Saken är den att jag får inte som jag vill. Mitt öde är bestämt. Låter som en klysha men jag har aldrig fått som jag planerar det. Jag har alltid fått anpassa mig och göra det bästa av mina förutsättningar. Nu är vi där igen. Jag fick för mig att jag inte trivdes på ett jobb som jag egentligen älskade. Jag började tvivla. Det är det som händer när en PTSD:are utsätts för stress eller press eller både och. Världen börjar gunga, ungefär som en båt på ett stormigt hav. Jag blir otrygg, tappar omdömet och överdramatiserar. Får jag inte trygghet så snurrar det runt. Och det snurrade runt. Jag blev headhuntad till ett annat jobb av någon jag litade på och det visade sig vara det mest brutala jobbet jag har haft. Jag knäcktes, igen, som vingen på en fågel och fick steppa tillbaka till mitt bo och ta igen mig. Har jag lärt mig något? Man lär sig alltid något. Men, det man lär sig uppväger inte kostnaden för lärdomen. Is the right way or the highway.

Så, idag städade jag på tomten, grillade, handlade och sen har jag inte orkat mer. Jag fick också vetskap om att jag får besök i helgen. Trevligt besök men kommer jag att orka. Vet ej. Låt oss oss ta en dag i taget.

Jag har fått kontakt med en typ på dejtingsidan. Jag har varit måttligt intresserad men tänkte att jag ska träna på att socialisera. Öppna mig lite. Skapa tillit. Skitbra!!!! Om bara klientelet på sidan hade varit friska. Dom är ju för tusan mer rubbade än jag själv är. I röran har det ploppat upp en som skiljer sig från mängden. Min plan är att träna att vara sann. Inga lögner. Får jag en fråga så ska jag svara utan att försköna mig och mitt liv. Om sanningen inte duger, so what? Det är inte så att jag står och faller för att jag inte har en partner. Jag måste ju börja dejta mig själv och när jag vill dejta mig själv och tycker att jag duger som jag är så ska jag våga och vilja duga för någon annan. Men som sagt, jag tar en dag i taget.

Vår och Harlequin

Nu är man tillbaka. Efter några dagar i huvudstaden i det landet man föddes i. Tillsammans med sitt barn. Den man älskar mest. Det har varit härligt men intensivt. Sedan vi kom hem för 3 dagar sedan har kroppen bara lagt ner. Jag orkar inte resa mig, orkar inte lyfta något, orkar inte laga mat, ja, jag behöver knappast förklara mer. Det har varit 3 dygn i ryggläge. Jag är så trött att tröttheten gör ont i kroppen. Jag får synbortfall när jag har varit vaken för länge. Hjärnan tänker inte ens halvvägs.

Nu börjar den nya medicinen landa lite bättre i min kropp. Fortfarande kronisk trött men en biverkning jag är beredd att ta. I helgen har jag faktiskt kunnat läsa min första bok på typ 2 år. Jag älskade att läsa förut men för det första har jag haft sån migrän och då tappar jag bl.a synen när jag läser och sen har inget av det jag läser fastnat för hjärnan får inte ihop det jag läser. Men nu så, nu har jag läst Harlequin. Jättebra att bra att börja med, man möter kvinna, ingen gillar varandra men tvingas stå ut med varandra och kärlek uppstår. Alltid suverän sex. Att läsa en Harlequin är som att simulera en orgasm.

Nästa vecka börjar jag jobba. Jag försöker inte tänka på det alltför mycket utan bara ta tag i den. Jag är definitivt inte tillräckligt kry men jag måste kunna försörja mig. Att vara sjukskriven är också extremt påfrestande då min hjärna och kropp är inställd på att jobba och det är väldigt ensligt att inte ha ett jobb att gå till. Jag hoppas bara att det blir bra och att jag blir kvar på det nya jobbet så att jag inte behöver söka nya jobb igen.

Solen har äntligen kommit fram. Jag försöker sitta ute och få lite D-vitaminer. Med hatt förstås, eftersom jag gör den här hudbehandlingen för att jag har fått fläckar av biverkningar av en medicin jag tog för något år sedan och som har vuxit. Det gör väldigt mycket med utseendet att få bort dem eller så är det för att jag har gått ner i vikt mycket och ansiktsbenen börjar komma fram. Sedan jag slutade jobba i mars och blev sjukskriven så har jag rasat i vikt och tappat 9 kg. Jag antar att mycket har med måendet att göra och att jag inte har någon aptit. Sen tror jag det är alla mediciner jag stoppar i mig som kroppen jobbar emot. Många säger att det ser fint ut och avundas mig viktnedgången utan att förstå att det sårar. Om du går ner så mycket utan att gå in för det och träna så betalar du för det på ett annat sätt och jag lovar att träna kräver mindre fysisk och mental ansträngning än att gå ned av dåligt mående.

Idag ska jag försöka att tvinga mig ut och göra något. Trotsa tröttheten och få något gjort.

Att gå gymnasiet och bli tvångsgift

Idag har jag tänkt mycket på min syster och undrat hur hon har det. Mina bröder och min syster behandlade mig som det svarta fåret efter att jag bröt mig ur kulturen och övergreppen. Det är 30 år sedan. In i det sista klamrade jag mig fast vid allt jag fick för dem. Det var hemliga samtal som inte skulle komma fram till patriarkalen som var min pappa och det var hemliga träffar. Dom däremot gick vidare och blev ännu mer sammansvetsade. Träffades, umgicks , åkte utomlands och fick ha sina föräldrar och jag och min som fick träffa något syskon, på deras villkor och höra om deras umgänge men fick aldrig komma tillbaka. Det svenska samhället kallar detta hederskultur och jag undrar, jag, som har levt i Sverige lika länge som mina syskon, som har haft samma möjligheter att ta till mig den svenska kulturen som de har haft och samma möjligheter att bilda mig som de har haft, varför blir jag behandlat som något skamligt och avvikande. Av mina egna syskon. Att mina föräldrar aldrig har elelr kommer att assimillera sig förvånar mig inte. Chizez, min mamma är analfabet och kan knappt stava sitt namn men hon har fött fler barn än hon har fingrar på en hand. Min pappa däremot är beläst och bildad, driftig och mycket insatt i samhällsfrågor men, han är psykiskt sjuk, schizofren. Av just denna anledningen gjorde han min och mina syskons uppväxt till ett helvete. Det fanns personligheter hos honom som sitter inlåsta på fängelser men att han plågade oss alla i familjen, ansågs som en kulturkrock och man gav honom några piller och terapi och förtidspensionerade honom och jag som stod upp för båda dessa övergrepp och dom andra övergreppen. Jag blev bannlyst, skamlig, förbjuden. Någon man umgicks med när det passade i smyg så inte patriarkaten fick reda på det. Med mig straffades även min son, han som inte hade gjort något, inte fått chansen ännu att göra något. Till slut var det bara en trasig relation med min syster som vara kvar. Hon mådde inte bra heller, var ängslig och kontrollerande och svek mig en sista gång. Lustigt nog var det om min son som hon lät familjen tala illa om och där brast det bräckliga bandet som var kvar mellan oss. Innan dess hade hon gjort ett par andra sårade saker som jag lät vara, hon reste med övriga syskon utomlands, utan att berätta för mig men kunde inte fråga om jag ville följa med. Jag såg detta på facebook, varenda gång och det gjorde lika ont varje gång, Jag hade inte varit utomlands sedan jag var 18 år, före sista terminen på gymnasiet då jag blev lurad till mitt hemland för att ha semester. Jag var jätteglad för det, jag ville ha min familjs kärlek. Men väl i det här landet tvingades jag till tvångsgifte med en äcklig djävla gubbe som jag aldrig träffat och som var 20 år äldre än jag, var fet, svettades rysligt mycket, saknade en halv uppsättning tänder och lika mycket hår. Det var en släkting till någon annan djävla som ville komma till Sverige och leva det goda livet. Jag vara hans passer biljett till Sverige. Men vet ni vad. Det vill inte jag. Och vill inte jag något så är det så. Jag har alltid fått ta konsekvenserna för att inte vilja saker redan i mitt unga liv. Jag ville inte bo kvar i ett hem med fysiska och sexuella hem så jag flyttade, Soc var inkopplade. Dom placera mig hos en av dem som stod för övergruppen,  Och nu hade mina syskon, en farbror och ytterligare människor lurat mig till denna feta, tandlösa, korkade idioten som envisades med att se skitlycklig ut. Han var mycket väl vetandes om att jag inte ville gifta mig med honom och han lovade att behandla mig särskilt illa för att jag inte ville det men gifta oss skulle vi och jag hade inget val. Svinet ville till Sverige. Jag blev inlåst hela den sommaren och någon av kusinerna eller andra släktingar följde med mannen till pastorsexpeditionen och skrev på vad nu är man skriver på när man gifts i ett annat land. Sen när det var dags att bli utsläppt som fånge och åka till Sverige för det var det viktiga. Jag åkte till Sverige och såg till att fettot utan tänder och hår skulle få komma. Det skulle jag tydligen göra genom att kontakta Migrationsverket och säga att nu förstår ni dumma svennar på en myndighet så har jag blivit lurad till ett land och tvångsgifts med ett fetto jag aldrig har sett men jag vet att han saknar tänder och hår och jag vill ha den blanketten man fyller i att det var kärlek vid första ögonkastet och jag dör av brustet hjärta om han inte får komma hit till Sverige och få vara min man och få en massa bidrag för det så att han så småningom kan köpa en Pizzeria som han kan slippa skatta och momsa för och köpa en Merca och ett hus i det djävla man hittade helvetet i.

Nej, under min fångenskap fick jag inte en solstråle, ingen glass ingen som räddade mig fast jag ringde till fittorna i Sverige som var mina bröder och en farbror. Så när jag landade i Sverige utmärglad eftersom jag hade vägrat äta som trots så åkte jag bort från dessa människor till den stad där jag fosterhemsplacerats, alltså hos bröderna som lurat ner mig för tvångsgiftet. Jag packade mina grejer, talade om dom fittorna att de kunde dra åt helvete och sen tog jag kontakt med en advokat och annullerade äktenskapet. Det blev ogiltigförklarat i Sverige. Men i det landet fettot bodde gilldes det och fettot och hans släkt var vansinniga på dom fittorna som hade gjort affären med dem för vinsten uteblev och det blev en släktfejd med mig som handelsvara och jag kunde närsomhelst bli kidnappad eller dödat hos min nya fosterhemsfamilj. Så sista läsåret på gymnasiet var jobbigt, jag var fortfarande rätt skärrad av det jag hade varit med om och jag visste inte om man skulle få tag i mig och vad man skulle göra med mig. I den här vevan ringde jag även till en av mina äldre bröder som ifrågasatte att jag hade blivit utsatt för sexuella övergrepp samtidigt som de fysiska övergreppen under min uppväxt och med allt som hade hänt och vilka konsekvenserna hade blivit av att jag anmälde ALLA övergrepp till myndigheterna så hade han han mage och påstå att jag ljög, jag ville gifta mig med den här snubben. Jag hade blivit blixtförälskad i en gammal, fet gubbe utan tänder och hår. Jag själv var vacker, ung, beläst och hade precis fyllt 18. Eller hur!!! Och efter den här påhittade förälskelsen skulle jag ha ångrat mig, påstod svinet. Han sa rent ut att jag ljög, precis som han påstod att jag ljög om övergreppen. Så jag sa åt honom att han var den mest misslyckade personen i världen och att jag hoppas att han blir våldtagen så att jag kan säga åt honom att "han ljuger" och sen bad jag honom dra åt helvete. Och än idag känner jag mer ilska mot honom som ville tysta ner mig genom att påstå att jag ljuger än mot svinen som gjorde övergreppen.

Så det här är lite av storyn om hur det är att vara blattemuslim i ett svenneland om man är tjej som inte tar skit och har en pissig skenhelig troende familj som vänder en ryggen och fortsätter sitt låtsasintegrerade liv.

Mera ord

Det har varit ett uppehåll på några dagar. Det är de nya tabletterna. De funkade bra i början för jag kände mig inte lika överkänslig och nära att dippa. Jag kände även att jag slapp den här konstanta ångesten. I några dagar var det som en kick. Men sen började jag få mer utslag i ansiktet och på halsen, ont när jag kissar, min mitt övre ansikte är fortfarande bedövat men värst är nog att jag känner mig som en zombie och mest är kroniskt trött men ibland blir jag piggare kortare stunder och sen blir jag helt däckad igen. Visst, min kropp och rent mentalt är jag helt utmattad och det är väl det tabletten gör, den stänger av det här sjuka extra som kroppen har haft som försvarsmekanism för att överleva dag för dag så nu känner jag verkligen av utmattheten.  Det gör mig orolig för att inte vara i skick när jag ska börja jobba. Jag har inte heller meddelat läkare och FK att jag ska börja jobba. Det stressar mig lite. Jag är inte helt säker på om jag är redo för att börja jobba men jag ser inte heller att jag har något val.

Bortsett från att sova och vara uppe i korta stunder så har jag inte orkat göra så mycket. Inte ens träffa vänner. Idag ska jag iaf träffa en vän och det ska bli skönt för jag märker att jag drar mig för sociala aktiviteter när jag medicinerar. Och i morgon ska jag ta ett sånt här cancerprov som alla över 40 får göra. Det är andra gången jag gör det. För några år sen fick jag ömma knölar i bröstet och fick en remiss dit men det var som tur var snälla körtlar som hade svullnat. Och det gör det säkert i morgon också.

Jag har tagit fram en kyckling som jag tänkte samla ihop mig och krydda den lite och kasta in den i ugnen. Sonen som är en sportnörd äter bara proteiner så det bli bara en fräsch sallad till.

Bara ord

Sådär då, då blev jag anställd idag. Jag vet inte riktigt hur det känns. Verksamhetschefen ringde igår och meddelade mig att jag hade fått jobbet men när hon sa vad lönen låg på så kände jag bara motstånd. Lönen hen föreslog låg nästan 5000 under vad jag brukar få men eftersom jag valde att inte jobba kvar på förra jobbet efter provanställningen så är jag arbetslös och jag får lägsta sjukpenningsnivån fast jag min SGI ligger på högsta, Det finns en aspekt till som egentligen är viktigast. Jag tror inte att jag mår tillräckligt bra för att börja jobba. Under de här 7 veckorna jag har varit sjukskriven så har jag känt att både kroppen och det mentala har tagit stryk av mitt förra jobb som var ett riktigt skitjobb och som bröt ned mig totalt. Jag vet verkligen att jag borde ta tid på mig att återhämta mig för det börjar bli en ond cirkel att jag arbetsmissbrukar och sen slår i väggen. Men vad gör man när man inte har de ekonomiska förutsättningarna. För att klara mig på den här sjukpenningen så skulle jag behöva flytta, sälja bilden som jag har på lån, säga upp mobilabonnemang och bredband...You name it...Innan jag skulle ha rett upp ekonomin så skulle jag försämras ännu mer i min ohälsa. Då är det smidigare att bryta sjukskrivningen och rehabiliteringen och jobba. Jag bara hoppas, hoppas att det är en någorlunda sund arbetsplats vilket jag börjar tappa hopp om att det existerar.

Men, om vi backar lite, jag kände inte att jag kunde ta ett jobb med så låg lön med min hälsa som insats så jag förhandlade upp lönen 2000 spänn och det var den lustigaste löneförhandlingen någonsin. Jag sa att det var för lågt och hon sa att hon skulle prata med HR och återkomma. Så återkom och hade höjt 1000 spänn och gav mig en dag att fundera och när vi pratade 3e gången så sa jag fortfarande att det var för lågt och då säger hon igen att hon ska dubbelkolla och återkomma inom en timme och då hade hon höjt igen. Hon frågade liksom aldrig var jag la mig utan skulle återkomma hela tiden.