Landet där jag kommer ifrån

Landet där jag kommer ifrån har höga gröna berg och platta dalar som kringlar sig kring det blåaste och renaste vattnet. Träden är kraftiga och har långa armar dekorerade med vackra fina löv som har mörka gröna ådror där det rinner alldeles rönt blod.

När stjärnor skapar sitt ljusspel om skymningen så lyser de gröna ådrorna som om de vore laddade med solenergi på dagen.

Runt de kraftiga trädens kropp växer ömtåliga orkidéer i många tusentals varianter och dansar sig runt träden och delar dess blod.

Som näpna brudar sträcker de sina kronblad om dagarna för att glänsa i solens strålar om nätterna blir de blyga som de oskulder de är och sluter sina exotiska kronblad för att vila tryggt om träden och låta stjärnorna pryda det vackra landet.

I det landet behövs ingen konst för konsten är självaste landskapet, sjöarna, bergen naturen och himlen som ligger som ett paraply över allt det sköna och fina.

Ingenstans har man sett flygplan som skär genom skyn och ingenstans finns det en väg som rymmer bilar eller något annat som behöver laddas med något annat än solens strålar och himlens tårar.

Djurens strövar omkring och latar sig om dagen, lägger sig sömniga under trädens vackra lövböljor, om skymningen sträcker de lojt på sig och jagar varandra glatt på vägen ner till vattnet. Möter man puman eller pantern så hälsar man vänligt och gå vidare.

Om hösten vilar sig solen under molnen. Alldeles för bekväm för att lyfta sig ovan. Hon sträcker sina strålar men låter vinden bjuda på sin höstdans och molnen stänka sina tårar.

I landet där jag kommer från finns inga människor, bara djur. Det finns inga pengar och inga konflikter. Det finns inget farligt och inget smutsigt. Ingen känner till plast och födan kommer från naturen och vätska från vattnet.

I landet där jag kommer ifrån finns ingen karta. Hör du till det landet så blundar du bara så kommer du dit.

I landet där jag kommer ifrån kommer det enda ljudet från naturen och den spelar rytmiskt tills du kommer till ro och somnar.

Läs inte det här

Har så sjukt stark panikångest. Jag balanserar på stupkanten just nu och är uppstressad. Fick an attack häromdagen och blev superyr och höll på att brinna upp. Jag mådde så kass så jag kunde inte ta mig till jobbet ens. Var dag som jag är ifrån jobbet är ett nederlag och gör mig ännu mer stressad. Jag vet förstås att det här beror på upptrappningen av min fittmedicin men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag måste ju fortsätta med den. Jag har mina lugnande att ta vid behov men de är beroendeframkallande och jag vågar inte dra på med för mycket av dem.

Jag har fått känslor. Bli inte arg nu men det är SD det gäller, Jag är så rädd för att jag har känslor p g a mitt destruktiva förflutna och han är en bad boy och har verkligen sagt elaka saker. Men samtidigt så är han lika go när det gäller att säga att han tycker att jag är fin. Kan det vara så att jag inte kan bli kär i ngn om denne inte behandlar mig illa? Kan det vara så att min syn på en man är förknippad med smärta? SD själv undrar om jag söker en fadersfigur? Det är det som är grejen med honom. För att vara en sån tjockskalle så är han oerhört intellektuell oxå. Han läser av mig och jag vill att han ska göra det. Jag är så less på att spela den här vackra och vassa kvinnan och vara rädd för att få kärlek eller inte tror att jag förtjänar att älskas.

Han är väldigt tydlig med att han inte vill att jag provocerar honom för att testa honom utan frågor honom direkt hur han skulle reagera och att fråga om det är något jag vill veta. Den här människan har gjort ett test som visar att han har en superhög IQ. Han kan tänka i olika dimensioner och det är bara en handfull procent människor som har den här IQ-nivån. Men, jag har förstått att han saknar EQ. Inte medvetet men det kan komma mitt i det smarta. Jag kan skriva eller säga något. Flera dagar senare kan han spika exakta orsaken till att jag sa det jag sa eller kände som jag gjorde. Han frågar också många frågor som egentligen är obetydliga och lite konstiga som tex om jag gillar att bada. Nej, svarar jag. Inte ens utomlands. Då får jag höra att jag är en kvällsmänniska som hellre gör aktiviteter på kvällarna och inte vill vara i solen och att min hud inte klarar det.


Nästa vecka köper ATS lägenheten utomlands och flyttar in till mig. Det är så klart att det har varit stressande. Jag har tappat kontrollen. Det känns som att jag filmar mitt eget liv och ser det som händer runt omkring mig och ser hur jag blir mer och mer luddig. Jag behöver ha kontroll för att inte må dåligt men jag är lite för apatisk för att aktivt ta kontrollen.
Jag vill inte må så här. Jag vill ta med min katt och gå och lägga mig och ingen får komma och störa mig. Jag vill inte bli kissnödig och behöva gå upp. Jag vill inte tänka att det är måndag och att jag måste gå till jobbet. Jag vill inte att ATS messar eller ringer eller kommer. Jag vill inte bli störd Jag vill att någon sätter en gren i hjulet som snurrar i mitt huvud så att tankarna försvinner. Jag vill att samma person sätter en gren i alla reservhjul så att de inte börjar snurra och genererar tankar.

Min sköterska är på semester, min läkare är på semester och det finns bara akuten och dit vill jag inte. Och även om de inte skulle vara på semester så vet jag inte vad jag skulle säga. Jag ser ingen ljusning. Jag sitter fast emellan tillstånd levande och dör. Min fysik fungerar, hjärnan fungerar monotont men själen är sliten och kommer inte klara mer.

Läs inte det här

Hon dyker upp i olika perioder.
Alltid när någon man fattar tycke för mig.

"Hon" är väldigt dominant och styrande och tar stor plats när hon sitter på min axel.
Hon ser ut som en fé, ett utseende av den flickan jag var med tanig kropp i stora kläder och ett kroppsspråk som ett  skrämt djur som aldrig vågade titta någon som pratade i ögonen för hon trodde det syntes vad hon hade varit med om även om hon själv inte förstod det hon var med om förutom att det var förknippat med plåga, rädsla och smuts.

Det var en smutsig fé fast man kunde inte se smutset på kläderna, man såg det i hennes oerhört sorgsna ögon. Hon pratar med den den lilla flickans röst. Hennes ansikte är så vackert att man inte kan sluta titta på henne men hennes ögon är sorgsna, så smutsiga så att man ryser för vad det kan vara hon har varit med om.

Jag kan känna värmen från hennes väsen, ångande och brännande som att hon varnar mig.
Men värme är inte hennes enda verktyg, hon är även kylig och avståndstagande. Med sin iskalla hand tar hon ett fast grepp om mitt hjärta och vrider runt tills jag inte längre kan stå emot och ägna min uppmärksamhet åt hennes budskap.

Hon är definitivt en feminist. Män behövs inte i mitt liv. Män kommer skada mig. Jag behöver beskyddas och avstå den kraft som utsöndras när en mans signaler uppfattas av mina sensorer. Det är då Hon kommer för att leda mig rätt. Åt en helt annan riktning än mot Amour. Sakligt påminner Hon mig om vad män och deras drift har gjort mot den lilla flickan som bor inom mig. Sakta åter blir jag ett barn, med ett barns sätt att tänka, inte kritiskt utan övertygad om att jag har gjort fel och Hon tillrättavisar mig. När Hon gör det känner den lilla flickan än värme och omsorg som lindrar hennes smärta och henne oförmåga att inte förstå. Flickan har gjort fel och nu får hon vägledning för att göra rätt. Det flickan har gjort får inte upprepas och hon kommer att lockas till det i olika kamouflerade metoder av män men hon ska stå emot.

Flickan i henne kan fortfarande känna traumat även om hon någonstans även ser den vuxna kvinnans kritiska ögon som spänner i henne. Men Hon har rätt. Hon kom till henne när hon var som mest sårbar. Hon är en ambassadör från Skamkänslans styre. Hon påminner den lilla flickan i den vuxna kvinnans kropp om det som hände henne av män när flickan var mycket liten.

Hon har en lugn sympatisk röst utan varierad satsmelodi. Män är rovdjur och kan för de mesta kontrollera sin drift och kan fungera som sociala däggdjur men det är något med henne som gör att hon attraherar den primitiva driften hos det manliga däggdjuret som gör att den tappar sin kontroll över kontaktsökande och tålighet och hon måste aktivera den höga mobiliseringen i sin kropp och vara redo på att gå till kamp eller flykt som när det händer försätter den vuxna kvinnan ett tillstånd där hennes känslor regleras utifrån rädsla för ökad fara och hon kollapsar i en fångenskap med känslor av ångest, panik, skam och ett maniskt behov av att skydda sig.

-Du måste fortsätta hålla en emotionell distans så att du inte hamnar i såna här komplicerade situationer och sluta att attrahera det du måste undvika, säger Hon. Gå inte vilse, det går inte att ändra ditt öde, du är för trasig för det. Dina tankar är för självdestruktiva och intellektuella och du tror på tankarna i huvudet att du inte kommer att få konsekvenser. För att du förlorar kontrollen och slutar att medvetet orientera dina tankar. Undertryck din tanke om att det finns en lösning för dig, det finns ingen man som kan älska dig, de finns bara de som kommer skada dig.

När Hon har sett att både den lilla flickan och den vuxna kvinnan har förstått så försvinner hon igen.
Övertygad om att hon har framfört sitt budskap och förhindrat att hon skadas av att lita på en man.
Hon lämnar hennes axel som genast reagerar med att bli kallt just där Hon har suttit. Hon bara försvinner ur din syn.

Mäklare och värmeattack

Det kommer en mäklare för att besiktiga och värdera bostadsrätten idag. Banken skatta den lägre än den borde stå så jag valde att göra så. Värderingen är ju givetvis till lånet och köp av lägenhet pågår. Tyvärr.

I går däckade jag när jag vilade lite på sängen och tittade på nyheterna. Det brukar typ aldrig hända. Sen har jag vaknat till och från i natt och gick upp vid 4 för att göra det sista innan värderingen. Det var lite småsaker och det var därför jag la mig för att vila en stund igår.
Plötsligt snurrade det som FAN i huvudet och jag blev så här jättevarm. Det kändes som att kroppen brann invärtes och det enda jag kunde göra var att lägga mig i sängen och andas. Det har aldrig hänt förut och även till sängs så var jag åksjuk och ur så jag var tvungen att blunda.

Efter en halvtimme tog jag mig upp till badrummet för att stänka kallt vatten i ansiktet för jag var så varm och då såg jag att jag var alldeles mörkröd i ansiktet och håret var svettigt. Jag fick också ont i bröstet. Så jag la mig igen och väntade tills klockan kunde bli halv sju och jag kunde ringa till jobbet för att sjukanmäla mig. Sen somnade jag en timme av utmattning.

Jag undrar om det var en förklimakteriegrej ellerom det var en panikattack för att ATS går på så om lägenheten och lån och allt. Jag har ju också trappat upp medicinen så et kan även vara det. Grejen är att jag är så äckligt varm fortfarande och mycket mindre yr men ändå yr.

Jag vill bara lägga mg i badkaret med svalt vatten men jag orkar inte ens det. Nu har jag iaf plockat och vilat om vartannat så nu väntar jag på mäklaren och sen blir det vila igen.

Sensuell man och begravningar

Det här är lite coolt för mig som hänger på den där skitdejtingsidan. Jag var på en begravning i dag och herren som hade gått bort var några år över 80 och hade träffat sin hustru på 60-talet via en kontaktannons. Visst är det ascoolt.

Synd att tekniken inte har blivit så mycket bättre på 60 år, bara. Hmm...fjärde begravningen i år. Känns lite knasigt att ha det som en del av sitt jobb att springa på begravningar. Lite tur att jag har bytt arbetsgivare några gånger. Ett 10-tal ledigheter p g a begravningar hade nog fått vilken arbetsgivare som helst att titta snett på en.

Begravningar är bortsett om sorgen av förlusten något av de vackraste man kan få delta i. Jag hoppas att min begravning blir minst lika vacker som dem jag har fått äran att få delta i.
De finaste är nog att få höra alla fantastiska historier om den avlidnes liv. Jag tror att en avliden p g a hög ålder är mer hanterbart än en sjukdom eller olycka.

En av gästerna. En man. Inte sonen men någon nära, i min ålder. Grät hejdlöst. Fasiken vad sensuellt med en man som vågar vara så öppen med sin smärta. Jag hade lätt kunnat ligga med honom p g a den här sensualiteten.

Men jag gjorde förstås inte det. Jag hamnade vid samma bord som svågern istället som tjatade non-stop tills jag lämnade. Mycket intressant att lyssna på men man fick inte en syl i vädret. Jag tror att många människor inte har någon att tala med så de bara mal på utan konstpauser. Jag är en sån människa men iom att jag inte gärna delar med mig så bloggar jag anonymt istället. Mycket uppfriskande.

Jag lovade ju att återkomma om SD. Jag har inte hört av honom på över en vecka. Jag tänker mycket på honom men försöker jobba på att inte falla för de misslyckade utan istället fokusera på människor som inte är lika trasiga som jag är. Kom nu ihåg detta; man kan inte hjälpa att man är fuckad men man kan FAN se till att inte hitta en likadan loser att strula ihop det med. Finns bara plats för en misslyckad åt gången. Jag lovar. Sug fast vid den goaste och snällaste och bli likadan. OK?

Jag jobbar som sagt på det och försöker förstå min reaktion samtidigt som jag försöker att inte döma SD för hårt. Jag kan inte styra det han tänker och säger men jag kan välja mina egna tankar och känslor. Det är svårt. Gamla vanor är svåra att vänja sig av med. Destruktiva vanor är nästintill omöjliga att sluta med utan professional hjälp.

Från känsla till ord

Silencium est divinum

Vem är den 
som ska öppna dörren till min sorgelabyrint 
Vem ska leda mig 
till sinnets trygga landskap där det som sägs
känns som fjädrar i själen

Sakta vill jag stiga ur min skymning 
och möta en tindrande morgon,
oh, ljuvlig kommer tillvaron att kännas 
där dagen skimrar av harmoni och sinnesro 

Att få mötas av änglar 
med porslinshy lik pärlemor
och en transparent kropp som jag kan se 
är rent och äkta. 

Äkta och rent 

Att få dela  sången änglar sjunger för mig 
med ord 
som lägger sig som gräddvita pärlor
runt mitt sargade hjärta.

På undersköna ängar 
ska vi dansa som om ingen såg 
strax innan daggen värmts 
från solens omtänksamma strålar. 

Om dagen ska vi lära oss 
om livets ljusa gåvor 
under en vackert blå himmel 
där molnen är vita 
och inget grått finns att hitta. 

Vi ska skapa en värld med våra goda tankar 
och vi ska fylla världen med så mycket lycka 
att vi kommer få tusenfalt tillbaka.
Om skymning ska vi inte vara skygga 
för med den så kommer stjärnorna att lysa
med sitt vackra ljusspel. 

Och vi ska inte känna rädsla för att sova 
för tystnaden kommer linda sina trygga famn 
runt våra själar. 

Silencium est divinum. 

Vi ska hänga upp våra vingar intill oss 

På våra bäddar
gjorda av moln på havet
som sakta vaggar oss till ro

Vi ska klä våra fötter i bomull 
och lägga våra tankar intill oss.  
Alla dagars slut har en vacker början på nästa morgondag.
Gårdagen kommer vi 
aldrig mer att minnas.

Banken och ekonomiskt förtryck

Njuter, njuter och njuter av ledigheten. Älskar Sverige när det är sommar, när det är vår, höst och under den kallaste vintern. Fy sjutton vad vårt land är vackert. Man kan tycka vad som helst om välfärdens undergång och politiska styren men skönare land finns inte.

När jag har migrän som mest så är mina doftsinnen så känsliga och ömma. Jag kan känna doften av katten innan han kommer och jag kan känna exakt vilket sköljmedel jag använt när jag tvättade örngotten. Och då kan jag upplysa om att jag byter sköljmedel hela tiden. Samma märke men olika dofter, p g a doftkänsligheten.

Men doften av Sverige, tidigt på morgonen medan daggen fortfarande inte har torkat av solens strålar. Det kvittar hur dåligt jag mår i migrän men den doften stör aldrig.

Jag har sökt lån i helgen. ATS fuckar min hjärna med sitt tjatande och jag försöker hitta hinder hela tiden. Det här med kreditvärdighet, asså. I kvarteret där jag bor finns det människor som jag vet får x-antal bidrag och står skrivna till höger och vänster för att få mer bidrag men ändå så får de pengar till företag och nya boenden och när de köper en bostadsrätt här så blåser de många gånger ut allt och renoverar om, oberoende om det behövs eller inte.

Så söker en annan lån, har inkomst, inga anmärkningar och skött de få 2 krediter man har samt äger sin bostadsrätt utan avbetalningar kvar. Det bästa budet jag har fått utan säkerhet är på 500 lax och då har jag ATS som medsökande också. Helt otroligt!

Jag avskyr krediter och skulder. Jag avskyr fakturor. Jag vill vara helt skuldfri och ha mina pengar på banken om det blir något över. Som en buffert, för alla skov av sjukskrivningar som jag har och förlorar inkomst på. Jag har flera kreditkort som jag aldrig använder för jag har alltid kämpat med ekonomin och känt mig ekonomiskt otrygg. En stabil ekonomi kan vara grundbulten för trygghet om man är person som jag som är så fuckad psykiskt.

När ATS föddes så var han väldigt sjuk och hela situationen med att vara på rymmen med skyddade uppgifter och nyinflyttad och få barn på egen hand gjorde att jag inte kunde amma och han skrek och mådde inte bra. P g a min skyddade identitet så dröjde det innan FK kunde få min föräldrapenning klart och på sjukhuset sa de att jag fick köpa modersmjölksersättning till barnet när de såg mina bröst och kände att jag hade feber  p g a bröststockningen. Jag hade ingen telefon för jag fick inte teckna ett abonnemang utan någon borgenär och jag hade inte råd med att köpa bröstmjölksersättningen och kände inte många i staden. Själv hade jag inte ätit på flera dagar bortsett från lite makaroner som hade tagit slut. Till slut så kunde jag låna lite modersmjölksersättning  och få äta hos en mamma i mammagruppen som jag bröt ihop inför.

Sedan dess har jag alltid varit rädd för att hamna i den situationen igen och utan någon att låna pengar från så kan jag bara vara säker på de pengarna som jag får.

Då, när jag hade det som värst så frågade jag mina syskon om stöd och pengar. Jag var så desperat. De sa nej. Jag fick skylla mig själv.

Och nu så ska jag ta lån med min bostadsrätt som säkerhet. En bostadsrätt som jag har kämpat för att äga utan att ta lån och som jag har köpt på helt egen hand. Det känns inte bra och jag vill inte men ATS har tjatat sönder min hjärna i 2 veckor och då menar jag dygnet runt, face-to-face, tusentals mess dygnet runt, telefonsamtal och hela tiden försöker jag hitta hinder.

Det är bara att säga "nej".
Nej, det är inte bara så. Det finns något som heter ekonomiskt våld i nära relation. Förutom alla andra kognitiva svårigheter som ATS har och det här maniska tvångsbeteendet som han har när han få en idé så uppkommer ibland saker han bara måste göra och det här är en sån grej.

Så ironiskt egentligen. Man flyr och kämpar för oberoende och självständighet men man blir aldrig fri. Det finns alltid något eller någon som betyder allt för dig som får dig att vika dig eller överge din egen vilja. ATS är allt jag har. Den enda jag har älskat och som har gett mig mening och jag varken vill eller kan frigöra mig från det.

Det enda jag vet är att utan honom betyder inget någonting för mig. Och allting ordnar sig på något sätt. Det kostar, det gör ont och man får offra mycket men det ordnar sig på något sätt och man får nya problem att lösa.

Läs inte det här

 Högstadiet hade varit jättejobbigt de första 2 åren. Det var en stökig skola och övergreppen hade eskalerat, lärarna var inte närvarande och det kändes som att timmarna i skolan var timmar för att orka med livet efter och innan skolan. Egentligen kan man säga att det var ohållbart och en dag så såg hon fadern på rektorsexpedition när hon var på väg till en lektion. Då visste hon att något hemskt skulle ske.

Skolan hon gick på var det andra högstadium på orten. Den var gammal och låg i den sämre delen av förorten. I centrum sålde man droger öppet och under trappan i skolan partade ungdomarna loss på det de hade. Det fanns inte en enda lärare ute i skolområdet. I bästa fall var de på sin lektion eller så låste de in sig på lärarexpedition. Det var uppenbart att inte ens de trivdes på skolan och såg det som en passage i lärarlivet innan de fick jobb på en bättre skola eller så var de misslyckade och fick inte jobb någon annanstans.

En gång var det en påtänd kille som stoppade henne på väg till hennes klassrum och slog ner henne på de smutsiga golvet och juckade på henne och det stod andra runt omkring och tittade på. Hon reagerade som hon brukade genom att försöka slita sig loss men efter 2 slag på huvudet övergick hon till sitt döda läge där hon stängde av och tittade upp på det äckliga grå smutsiga taket. Det gick både den ena läraren efter den andra förbi och en gång var det 2 lärare som gick förbi samtidigt som de fortsatte sitt samtal. De tittade hastigt på det som pågick, vände bort blicken och gick.

Det var då hon bestämde sig för att hon hatade den skolan och de lärarna och inte tänkte fortsätta vara den tysta, snälla flickan. Eftersom hemförhållandena var ännu mer bedrövliga så var hon tvungen att ta sig till skolan och vara där tills sista lektionen men hon var bitter och trotsig och hon visade det väldigt tydligt. Hon kom mycket väl ihåg samtliga lärare som inte hade reagerat på det hon hade varit utsatt för och på deras lektioner var hon extra trotsig så don blev tvingad till kvarsittningar som hon sket i för hon var tvungen att vara hemma exakt 20 minuter efter sista lektionen. De hade hennes schema hemma och det fanns inget som kunde hålla henne kvar på skolan och ta konsekvenserna av det som skulle möta henne om hon kom försent hem.

Det hela var ohållbart och stressande för henne så när hon såg fadern på rektorsexpeditionen så visste hon att hon hade blivit sviken än en gång av skolan och att hon förmodligen skulle möta helvetet som fanns hemma den dagen. En del av henne blev faktiskt mer besviken än rädd. Den fysiska smärtan som återstod nu plågade inte henne lika mycket som besvikelsen på skolan för att de inte tog reda på hur hon mådde eller kopplade in en kurator. De hade byggt en sprillans nu skola i samma ort som var hur fancy som helst men dit fick bara ungarna från radhus- och villaområdet gå, slumpen hade gjort att hon bodde i mitten av samhället. Åt ena hållet var det slummen och slumskolan, åt andra hållet var det några höghus men för övrigt ett stort grönområde och skog och bakom denna skog hade man byggt radhus och villor. Väldigt påhittigt för då slapp de fattiga befatta sig med de rika eller ens se varandra och nu när den nya skolan var byggd så slapp även deras barn beblandas i skolan. Det var första gången i hennes liv som hon fick sig sin andra lärdom i livet. Att det fanns invandrare och svenskar och att det fanns fint folk och fina boenden och skolor men att det fula alltid fanns i bakgrunden och hon tillhörde det fula.

En liten del till av tryggheten i hennes uppväxt dog den eftermiddagen och hon gav upp hoppet om att hon skulle kunna ta sig ur sin situation. Hon kände sig så himla ensam. Eftersom hon aldrig fick lämna hemmet efter skoltid så kunde hon inte skapa relationer till vänner. Hon fick inte använda hemtelefon, hon hade inga pengar och på den tiden fanns det inga digitala kanaler. De vuxna i hennes omgivningen antingen skadade henne eller var kuvade att inte hjälpa henne. På låg- och mellanstadiet hade hon i alla fall haft lärare som såg hennes blåmärken och som visste att hon blev illa utsatt hemma. Där kopplade man i alla fall in socialsekreterare som satt på möten och sa att det "var svårt med kulturkrockar". Det tog henne många år att förstå att kulturkrockar inte var synonymt med övergrepp och misshandel. Där ingick även mycket lek och att man behandlade varandra vänligt. På låg- och mellanstadiet kunde hon låtsas att det fanns en annan värld för henne.

Högstadiet hade bara inneburit problem och ensamhet och den enda hon hade var sin gamla mormor som var väldigt speciell men som inte gjorde henne fysiskt illa.

På väg hem den dagen så önskade hon för sig själv att när hon utsattes för misshandeln som väntade den dagen så hoppades hon att hon blev så illa skadad att hon inte skulle överleva så att hon slapp det här livet.

Och hon blev så illa misshandlad så att hon kunde inte visa sig i skolan på en hel vecka och när hon väl kunde gå till skolan så var hon blåslagen, hade spruckna läppar och så ont i kroppen att hon inte ens kunde bära en väska eller sitta ordentligt på en stol under lektionen. Men den smärtan var fortfarande inte jobbigare att uthärda än att den här skolan och dess personal var dem som hade svikit och utsatt henne så hon satt med sina skador och sitt blåslagna ansikte och bemötte lärarna på varenda lektion, 5 dagar i veckan. Hon slapp i alla fall säga något för det var ingen lärare som vågade fråga henne något, det klarade inte av att se hennes trasiga mun, än mindre höra något från den. De låtsades att hon inte fanns vilket var helt okej för henne för hon fanns inte och hon hatade den skolan och det den representerade.

Midsommar och lägenhet utomlands

Äntligen torsdag, dagen innan midsommarafton. Nu är det laga, äta mat, grilla, sova, kanske träna som gäller. Jag kör stenhårt med min nya medicinering. Är som ett lik men tro det eller ej. Jag är skärpt som FAN och har nog reducerat antal fel med typ 40%. Det är faktiskt rätt ironiskt. Min drivkraft finns i medicinerna men det är även dem som sänker mig. Men jag fortsätter. Dom är så djävla bra för mig.

ATS har fått för sig att köpa lägenhet utomlands, som sagt. Han har sagt upp sin egen hyreslägenhet och är på väg hem hit igen. Att jag inte bara skjuter mig själv. Det var det absolut sista jag ville och jag är väldigt öppen med det men det är som att han stängt av den hörseln. Fast jag vet att inget undgår honom. Jag både mer till GUD om styrka att orka och bannar GUD för att jag har hamnat i den här sitsen.

SD blev förbannad på mig. IGEN. Det är det här sjuka beteendet. Han gör mig förbannad som en bekräftelse på att han kan det och för att han upplever att jag är starkare än honom annars. Och när jag väl får ett utbrott på honom så går han över till sin andra personlighet och blir gulligare än en hundvalp och så håller det på. Stark-svag-känslig-svinig-förnedrande-elak osv osv. Nu blev han iaf superstörd för något igen och skrev rent ut att JAG var en psykopat och att JAG skulle söka hjälp. Jag har behandlas i den här fucking djävla öppna psykvården och av (enligt examensbevis) professionell och kompetent vårdpersonal. Visst, ibland är det usel vård och ibland mindre uselt MEN det är ingen djävla idé att amatörer diagnosticerar mig för det finns redan journaler som förklarar mitt mående och försäkringskassan har många intyg på att jag inte mår bra. Så att den här djävla tönten säger att jag är störd och borde söka hjälp gör bara att jag studsar jämfota av ilska. -Du, brorsan, sök hjälp själv, jag har koll på mina dysfunktioner, har du?

Det är det här som gör mig så frustrerad. Människor får andra att må dåligt genom att trycka ned dem och kränka dem. Det är som om det står i pannan på en att det är helt OK att fucka med en. Eller så drar jag till mig svinen för jag menar, man kan väl inte bara råka på dem om och om igen. Givetvis så är det som så att jag lockar till mig förlorare eller lockas av dem. Jag skrev ju häromdagen att SD väcker mina modersinstinkter och jag har ju hela tiden vetat att han är en gris.

MEN, åter igen. Varje gång han får sina utbrott på mig så har jag en chans att bli av med helvetet men så rullar han tillbaka till en på något djävla sätt. Just nu är det iaf skönt som FAN att han är på sitt sviniga humör för just nu suger ATS så mycket energi.

Annars funkar det bra på jobbet. Jag gör det jag ska och fattar dessutom vad jag gör. Jag kan känna det här metodiska flowet när jag jobbar, A, B, C, D, E osv. Det är himla skönt för hjärnan är så fokuserad på arbetsuppgiften så jag kan stänga av världen och bara göra ett jobb och det är som ett rus för mig. Som att ta lugnande, somna, flyta och bara vara mekanisk.

Eländet med päls har slutat skrika. Hans parningsperiod har lugnat ner sig och han  är bara min älsklingskatt igen. Han kelar och vill bli kelad med hela tiden och det passar mig jättebra.

Jag var faktiskt hos en vän i måndags. En vän som alltid hör av sig på mess med en massa hjärtan och vill att man kommer till henne och äter el fikar. Jag vet att jag är tråkig på att göra saker och att jag är så utmattad så att en arbetsdag och laga mat och vila är precis vad jag orkar med. Det är så mycket sociala interaktioner och energi som går åt att koncentrera sig på jobbet så jag är helt slut sen. Kanske, förhoppningsvis ändras det så småningom med den nya medicineringen eller så fortsätter det att blåsa runt som det har gjort i så många år.

Konflikter i Centern och min framtid med en SD:are

Det finns en stor elefant i det offentliga politiska rummet i Sverige. Centern som verkar vara lika splittrad som strössel gjuter olja i såren genom att välja ny partiledare. Som om detta sargade och utslagna partiet inte hade nog med problem så har man plockat fram ett urval av kandidater som består av en kartig kvinna från Afrika, en fjant i kostym som ser ut som att han har tagit sin magisterexamen i Pingstkyrkan och sen är det en mycket beige skäggis som ingen vet vad han tillför något parti överhuvudtaget.

Kvinnan, Sabuni, har gjort sig populär genom tricket att inte vara populär utan tvärtom, väldigt kontroversiell, vass och en obefintlig kvinnlig approach. Denna kvinna stack ut redan för några år sedan då hon hade en pragmatisk inställning i integrationsfrågan. I sak var den väl inte så uppseendeväckande, tvärtom, många såg förslaget som något positivt. Men hennes kommunikationsteknik och image var störande. Kontaktsökande och på något sätt att hon beredde sig en väg till politiken genom sina idéer . Nå, det gick inte så bra. Hon var för avvikande. Kvinna, svart, och osympatisk så hade hon inte en chans. Sverige var inte redo för den stora förändringen och hon försvann. Nu när partiet släpar i backen och SD har legaliserat kritik i migrationsfrågan så har hon krupit fram igen och taggar för posten som partiledare. Partiet som är splittrat och bitter är uppdelat där ena halvan vill lyfta fram henne som ett sätt att demonstrera sitt missnöje och den andra halvan som fortfarande inte är redo för Sabuni och som stöttar Pingst-typen.

Jag följer den här utvecklingen med intresse. Jag har aldrig berörts av Centern och deras politik så det kan bli intressant att se om de äntligen hittar sin grej eller om det här är starten till slutet för Centern.

Jag har höjt dosen till medicinen. Det var ju hela tiden meningen att jag skulle göra det men biverkningarna har ju varit ett för stort hinder. Med tanke på hur stökig jag har känt mig och efter att ha träffat psyksköterskan så tog jag det beslutet. Vilket har förstärkt biverkningarna så idag när jag var på föredrag så sov jag med öppna ögon från kl 9 till 4. Sen åkte jag hem och sov i 2 och halv timme. Jag hoppas att jag klarar av att stå emot och att medicinerna funkar bra till slut.

SD har blottat sina känslor. Idioten är antingen kär eller så får han utbrott. På sätt och vis är han lite gullig och han är en av de få män jag har träffat som jag kan ha ett verbalt gräl med. Han ger sig inte och kommer på det ena efter det andra sakargumentet. En del av mig vill prova. Jag har ju sluppit den värsta biten, att ta kontakt, och han har varit så duktig med att ta reda på saker om mig på egen hand. Men så undrar jag, vill jag strula med en person som har så annorlunda värderingar jämfört med mina. Värderingar är ju så djävla viktiga men det är ju viktigt också för mig att inte låta någons partitillhörigheter vara en ursäkt för att inte bli intresserad. Då skulle ju inte mina värderingar vara bättre än SD:s. Lite kul skulle det vara. Utlänningen och SD:aren. Oh, Chizez, det ena eländet efter det andra...Ja, precis som med Centern så blir det intressant att följa den här utvecklingen också.

Assistent och finansiär

ATS har sagt upp sin lägenhet och ska flytta hit. Han ska investera i en lägenhet utomlands för det har alla hans kompisar gjort. Att de flesta av dem har pengar som tvättas från företag är ju en egen historia. De har ju inte investerat en enda vit krona nånsin i Sverige och har ändå kunnat nyttja vartenda djävla bidrag som finns. ATS tycker att jag ska ta lån ihop med honom. För ATS tror att han är precis som alla andra och hans ska också göra business.Så nu flyttar han hem och tror att jag vill binda mig till honom med miljonlån. Att han inte har betalat en enda hyra, elräkning eller annan räkning heller själv, för den delen, det har han inte en tanke på. Jag är så arg att jag har fått bristningar i ansiktet. Han ska ha djävligt klart för att han inte får flytta hit och jag är INTE hans personliga assistent och privata finansiär. Jag har fött, uppfostrat och försörjt honom själv ända sedan jag fick reda på att jag var gravid och nu när han är 24 så ska jag fortsätta att slita ihop pengar till hans projekt och dessutom ha plågan i mitt hem. Nej, det gör jag inte! Jag vet ju knappt hur min egen framtid ser ut.

Jag tror att jag får en panikattack. Vad i helvete är det för fel på allt och alla. Låt mig bara ifred någon gång. Alla ska bara HÅLLA KÄFTEN!!!

Låt mig få vara.

Ifred.

Bara HÅLL KÄFTEN, allihopa. Tills jag har fucking bestämt mig för hur jag ska reda ut det här. Och när jag har gjort det ska jag ta 2 lugnande, maxdosen, gå och lägga mig och hoppas att jag vaknar och är en helt annan människa, i en helt annan värld. Jag ska iaf somna med den känslan.

Jag som hade tänkt skriva om SD. Nu kommer han ett stepp längre ner på min lista över alla förbannelser i mitt liv. Hur länge han nu håller sig på sin plats och inte klättrar upp. För då måste jag ta en till lugnande på de 2 andra, som är min maxdos. Det hade iofs varit nice men det sista jag behöver göra är förmodligen att förgifta mig själv och vakna som ett kolli. För man tänker och känner väl ändå smärta, bara det att man inte kan göra något åt det. Men det kan man iaf inte.

Det finns dom som har det värre i världen. Jag borde inte klaga, jag vet det. Kolla på Milania, som är gift med Donald Trump. Vad rör sig i hennes gärna när hon ser eländet hon är gift med. Undrar vad som plågar henne mest, att se honom eller att höra hans korkade tankar eller att läsa dem.

Jag orkar inte riktigt så mycket mer nu. Krypet med päls har varit ute i sin bur och fått mint 2 hundar i kvarteret att försöka flyga på buren så nu tog jag in honom. Så han får väl stå för den fjärde tabletten lugnande.

Läs inte det här

Jag måste fånga det här. Jag vill försöka förstå vad som händer mig medan jag är mitt i det för att veta vad som triggar, hur jag reagerar hur jag kan hjälpa mig själv.

Jag blev sjukskriven för drygt 5 månader sedan p g a dålig arbetsmiljö. Jag visste att jag inte kunde jobba kvar och var helt plötsligt också arbetslös. Jag behövde reda upp det jag hade varit med om, rehabilitera och söka nytt jobb samtidigt. Sjukpenningen var så låg att jag inte kunde fortsätta rehabilitera och jag avbröt sjukskrivningen när jag blev uppringd om ett jobb som arbetsgivaren trodde jag skulle passa i.

I samband med det, ca 1 månad innan jag började tjänsten fick jag en medicininställning som jag kände fick mig att må mentalt stabilt och det var underbart att få vara jämn i känslorna. Men medicinen hade många biverkningar eller så var kroppen så trasig efter att ha jobbat i en dålig arbetsmiljö så samtidigt som jag fick medicinen så blev jag kroniskt trött, halvt förlamad i ansiktet, kunde inte prata och var kognitivt ännu långsammare. Läkaren ville först att jag skulle dubbla dosen men p g a biverkningarna så skulle jag vänta 5 veckor innan jag gjorde det. Under den här tiden jobbade jag med biverkningarna och när jag dubblade dosen så blev givetvis biverkningarna starkare och jag kom inte ens upp ur sängen så jag beslöt att skjuta på upptrappningen för jag hade ATS att ansvara för, ekonomin var kass och jobberbjudandet dök upp.

Sen har jag fortsatt må bättre mentalt men fortfarande varit extremt trött och svårt att minnas saker och att tänka. Att börja nytt jobb har inneburit mycket ny information och när jag har kommit hem har jag typ lagat mat och skrivit och däckat.

För några veckor sedan, ca 3 veckor, så började jag känna sting av ledsamhet. Inte länge men tillräckligt för att jag skulle reagera. Har man varit så låg och mått så dåligt som jag har gjort sedan 2 år och helt plötsligt mår bra så reagerar man snabbt på att det mörka, jobba kommer tillbaka.

I 3 veckor har detta trappats upp, jag har om möjligt blivit ännu tröttare och min migrän och tinnitus
gör att jag har fått börja skriva en massa PostiT-lappar igen för vad jag tänker och måste göra.

För någon vecka sedan fick jag kontakt med en man som visade intresse. Han har gjort det på ett destruktivt sätt och jag har försökt att inte ha kontakt med honom men samtidigt fått hantera det varsamt eftersom han är opålitlig. För några dagar sedan dök han upp igen via SMS och triggades av att jag inte visade gensvar på hans intresse.

För 2 dagar sedan sa han ett par saker till mig som berörde mig så illa att jag bröt ihop. Det var som korken gick ur. Jag föll. Och föll. I går arbetade jag men idag orkar jag inte varken psykiskt eller fysiskt och har bara legat i sängen och varit fast i mörkret. Inte ens ATS försök att få upp mig har hjälpt. Jag faller fortfarande. Medveten om att jag faller från en plats jag i några månader har mått så bra. Det har varit som att se allt i svartvitt länge och helt plötsligt kan jag se livet i färger. Jag känner dofter jag hade glömt. Hur regnet doftar, hur människor luktar och hur det känns att vara normal mentalt.

Jag höll på att tappa greppet men det den här mannen sa till mig blev för mycket och nu kan jag inte ens komma ur sängen. Det är det här sjukdomen gör mot mig. Den tar mig tillbaka till den platsen där jag var som barn när jag mådde sämst. Strax innan jag lärde mig stänga av det som hände runt omkring mig och vad man gjorde med mig och mot mig. Jag låste in mig i mig själv och ville inte komma fram för jag var så trasig, ensam och rädd.

Fackföreningsengagemang och kapitalet

När jag var 16 år så fick jag mitt första sommarvikariat. Allt med det vikariatet var perfekt till och med informationen om facket och medlemskapet. Det fanns ett skyddsombud i teamet som genast sög tag i mig redan första veckan och informerade om vad ett medlemskap i facket innebar och allt var ju givetvis rosenrött son självaste rosen i sossarnas logga.

Men det visste jag inte då. Då föll jag för värden som solidaritet, arbetarrörelser och delaktighet. Att de var de svaga mot de starka och att facket alltid stod bakom en och kom viftandes med sina knytnävar och skyddade oss. Man utmålade lönen som det stora hotet.

Att man i princip skulle bli tvungen att jobba gratis för arbetsgivaren och om man inte gjorde detta så skulle arbetsgivare plocka hur någon öststatare som kunde göra mitt jobb för ingenting. Jag fick gå en facklig ungdomsskola som blev betald och där fick jag lära mig arbetarrörelsens historia, om Nelson Mandela och Martin Luther King.

Och jag var ung och ville stå emot orättvisa så jag köpte allt med hull och hår. Det var en viss känsla av att tillhöra en grupp som representerade de svaga och var någon form av samhällsväktare.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna och man har haft en hel del jobb och träffat på många arbetsgivare och chefer. Och fackliga representanter, ombud och deras styrelsen. Jag har sett brinnande facklor jobba hårt och jaga nya medlemmar och försummade familjen för att springa på möten på kvällarna eller kongresser i någon annan stad.

Och jag har både varit inblandad i duster på arbeten där jag både är inblandad och där jag har varit åskådare när arbetskamrater har vara delaktiga.. Facken har slutligen blivit inblandade. Givetvis har dem det.

De är ju medlare mellan arbetarna som har rykt ihop oavsett orsak eller om arbetsgivaren har betett sig som en KUK. Och det tragiska är att man gång efter gång har fått sorgliga bevis på hur facket ynkligt har stått på den starkaste sidan och inte stöttat den som har haft behovet.

En gång var jag med om en händelse där en fast anställd person fick känslor för en visstidsanställd och blev vansinnig när känslorna inte besvarades och han terroriserade henne både hemma och på arbetet och till slut skedde det en olycka där hon blev skadad och arbetsgivare och facket blev inblandade.

Arbetsgivaren hade blundat för det som pågick och facket skyllde på "kärleken" som kunde göra en man lite "het". Det slutade med att den bästa lösningen var att "stalkern" fick en erinran, den visstidsanställdes anställning inte förlängdes.

Det hade absolut ingen som helst betydelse för någon att "stalkern" var skyddsombud på arbetsplatsen och att hans känslor hade tagit över hans förstånd vid minst 2 tillfällen tidigare mot anställda.

Och trots överklagan till avdelningen och den centrala organisationen för fackförbundet så stod de fast. De ville inte driva ett fall där en av deras egna  var inblandade, hade det däremot gällde handlat om en arbetsledare som inte var ansluten till dem så hade man kunnat titta på "andra lösningar".

Jag tror att hon gav upp till slut och började jobba på ett stort företag ganska snart efter det här och fick det bra till slut och det enda positiva var att hon slapp bli trakasserad mer.

Vad jag menar är att facket ideologiskt står för något fint ursprungligen men nu fungerar som ett vinstbärande organisation som profilerar sig på CSR och knappt överlever och därför måste pudla med Socialdemokraterna för att överleva. Men ett fackligt engagemang ger faktiskt inga framtidsutsikter. Det är bara ett gräsrotsarbete som gynnas av hierarkin. Hur många fackliga eldsjälar har kommit någonstans. Ja, det kan ju vara stollen som är sossarnas partiledare förstås men han har skolats och formats till en golddigger utan  värderingsstyrda ambitioner.

Jag skulle nog hellre vilja se bolag som man kan vara medlem i som företräder en i tvister på arbetsplatser. Som juridiska försäkringsbolag. Som är öppna med "winwin-konceptet" och inte trallar på någon värderingsstyrd aktion på 1800-talet. Jag betalar hellre en hög månadsavgift till dem och de är pålitliga. Akassorna är ju en fristående så de kan ju också bli fristående och vinstbärande. Man väljer en akassa med valfria skydd.80% av tidigare inkomst, eller 90% eller 100%. Man kan ha tillval som hjälp med att skaffa nytt CV, leta jobb, nätverk eller studier. Eller så kan man välja att få stöd med att starta eget, ta körkort eller terapi och vård.

Låt oss bryta gammal mark, funkar inte något längre och fuckar organisationer och partier oss så kan vi lika gärna ansluta oss till vinstbärande bolag som är öppna med det. Vi är ju öppna med att om det händer oss något i livet så vill vi få en så likvärdig standard som möjligt för de pengar vi har investerat. Vi behöver inte snylta på andras pengar och vi behöver inte betala för varandras olycka.

Ska man vara solidarisk och värna om välfärden så ska det vara full ut. Sluta vara marionetter som gynnar auktoriteter som skiter i dig.

Den arbetsskygga och ATS:s nya idé

Vilken fantastisk lösning jag har kommit på. Jag behöver vädra och det innebär att jag måste kasta ut katten i buren på tomten. En granne mittemot, som är arbetsskygg och sjukskriven har precis fått bebis med sin nya fru som han gifte sig med förra året. Honom ser jag ta mig FAN varje dag, hela djävla dagarna. Han påtar i trädgården och suger jämt på en äcklig cigarett. Men det är hur märkligt som helst för jag ser aldrig eller nästan aldrig frun. Det känns som att han har låst in sig och är sjukskriven för att vakta henne och nu även sin avkomma.

I normala fall så måste jag sitta ute och hålla pälseländet sällskap för att han inte ska skrika som en stucken gris men ibland är det så jobbigt att sitta ute för den arbetsskygga grannen  vill socialisera. Jag tycker att han kan återvända till sitt jobb ist så kan han vara social där.

Så pälsen (katten) sitter ute i buren och jag inne. Jag gömmer mig för den arbetsskygga som dagen till ära har gått all in för trädgårdsarbete. Han har säkert varit ute tillräckligt länge för att röka upp 2 paket Marlboro och jag gömmer mig ute för jag orkar inte en minuts kommunicerande med någon.

Pälsen är ovanligt tyst. Visst han hörs då och då men han är så van att den arbetsskygga är ute så idag har han fått för sig att den arbetsskygga är hans kattpappa och följer hans påtande i trädgården. Då och då säger den arbetsskygga något till Pälsen eller jamar åt honom och jag är alldeles säker på att faderskapet har gjort den arbetsskygga extra tillgiven mot små väsen. Och katten, han är så störd så du behöver bara titta på honom så tror han att han är adopterad.

Äntligen fredag. Det har varit en lång vecka och jag har knappt hållit ända till mål. ATS är extra djävla jobbig och fuckar med min hjärna hela djävla tiden. Han har fått för sig att han ska köpa en lägenhet utomlands. Mmm, eller hur...? Det är jag som ser till att hans hem är städat och hans tvätt blir tvättad och att hans räkningar blir betalda. Jag är som en personlig assistent och jonglerar med två boenden och har ändå honom här varje natt. Så nu ska han köpa ännu ett djävla boende som jag ska ta hand om. Jag säger nej och ATS tjatar på. Rent juridiskt är ATS vuxen, har jobb och skulle kunna gå till banken och ta ett lån och köpa första bästa lägenheten av en mäklare. Banken skulle älska honom. Han skulle gå med på vad som helst. Amortering? Det vet han inte ens vad det är. Och iom att jag har hand om hans ekonomi så tror han att löner glider in på kontot och förblir där. Hyra, el och den där förbannade nätoperatören han betalar till verkan han tro kommer från mitt konto och hans lön samlas i en hög på bankgolvet.

När ATS har fått en idé så mal han 24/7 om det. Vartenda andetag, samtal och mess handlar om det. Han ringer t.o.m mig på jobbet och tjatar om det fast jag säger att jag är upptagen så ibland klickar jag bara honom eller skiter i att svara för han hindrar mig från att utföra mina arbetsuppgifter.

Att vara nära anhörig till en människa med ATS är väldigt påfrestande. Men jag tror ändå att det du får tillbaka av det här oförställda och genuint äkta från en ATS är en ynnest. ATS delar allt med mig och kämpar på, precis som jag och vi har ju bara varandra och jag skulle inte vilja andas ett andetag utan honom nära i mitt liv.

Idag fick jag en veckas ledighet i slutet av sommaren. Det ska bli så skönt efter att ha jobbat sedan april. Om ekonomis tillåter så blir det en resa utomlands. Till Rom tänkte jag. Men nu och i helgen ska jag bara äta och sova. Jag var bjuden till en student av en vän men jag orkar verkligen inte kommunicera med någon annan än mig själv och behöver återhämta mig.

Rosen och symbolen

På grannens husvägg växer den vackraste av rosenbuskar.

Han är tanig i kroppen och har några fjun nertill med rosknoppar men som ännu inte brustit. Sen fortsätter han och blir mäktigare och mäktigare ju högre upp han kommer. Det hela skådespelet avslutas som en solfjäder som spretar åt alla håll och nästan skapar en markis av rosor om man nu vill få för sig att stå under den och bli fotad.

Jag minns när de flyttade hit.

Rakt mittemot mig. Ett äldre par som var så älskvärda mot allt och alla och lärde sig våra rutiner och stod vid grinden och hälsade när man kom och gick, med sin breda dialekt. De var så rara och omtänksamma och jag minns att både jag och ATS försökte skydda oss för deras kontaktsökande.

Jag kan lova er att det hade de räknat med så det var det ena listiga knepet efter det andra och till slut var åtminstone jag charmad och kunde stå och prata lite med dem men det fick inte gå för länge för då fick jag panik.

ATS har ju sina fysiologiska orsaker till att värja sig mot ofrivilliga människor som försöket ta sig innanför hans barriärer och jag kände från första dagen att jag inte ville fästa mig vid dem för det kändes sådär obehagligt bindande på något sätt.

Typ som när fettot i baren som har suttit och spanat på tjejer hela kvällen skickar ett glas vin med bartendern och sitter och flörtar med ögonen som går i kors och har ståfräs. Du vill inte ta emot vinet för du vet att det innebär ett åtagande och du vill inte tacka nej för det känns också obekvämt.

Exakt så kändes det med paret. Man visste inte vad det skulle innebära att låta dem komma nära.

Han älskade att påta i trädgården och hon älskade att prata med folk. Han skojade mycket och hörde lite dåligt med ena örat så man fick prata högt. Sådär höll de på i 11 år.

Den dagen han planterade rosenväxten så sa han till mig att det skulle bli en vacker buske för mig att sitta och titta på i min trädgård. Och busken växte och växte och när den blommade första gången så kom han varje sommar med en ros till mig som jag la i en skål med vatten.

Så en dag fick hon en stroke.

Hon klarade sig men fick sina törnar. Hon skakade hela tiden och var yr och ostadig så hade någon dumpat henne vid grinden så stod hon där tills någon ledde henne in igen. Och de var lika sociala fortfarande men jag hade en klump i magen. Jag ville inte se det.

Jag har svårt för åldrandet och hur den förändrar människor. Han började bli stollig och gick vilse både till fots och med bilen och hon ringde om hjälp när det hände. Med jämna mellanrum blev hon inlagd på sjukhuset för att hon antingen fick en infektion eller ramlade och slog sig. Hon var alltid blåslagen av fallen.

Till slut skickades hon inte hem och fick ett rum på ett äldreboende och eftersom han var så stollig och hon ändå hade hållit lite reda på honom med hemsjukvården så han hade ingen som kunde hjälpa honom och det var många gånger polisen kom körande med honom för att han irrat bort sig. Han fick också ett rum på samma boende men en annan avdelning för han hörde till demensen och hon till långvården.

Men huset var fortfarande deras och sonen bodde i närheten men var så fjollig och orkade inte reda upp det. Det var för känslosamt för honom. Varje sommar blommade dessa fantastiska rosor och även efter att han slarvade med att ge mig min årliga ros så gick jag och tog en själv. Bara en. Och jag har suttit och glott på rosorna i många år.

Till slut så dog hon och sonen fick givetvis för sig att bjuda mig på begravningen.

Återigen hamnade jag i en klimax men jag gick på begravningen och det är ett år sedan. Ingenting har skett med huset. Hela inredningen står kvar som att de fortfarande bodde där. Han är så dement att han knappt känner igen sin son och sonen kommer en gång i månaden och tittar till huset. Det är som att han har tryckt på en pausknapp och inte låter oss gå vidare med våra liv.

Idag var det dags att klippa en ros till mig igen. Årets gula ros.

Och jag sitter i trädgården och tänker på att nästa år så kanske jag har en ny granne som river ner min rosenbuske som symboliserar så mycket.
Givetvis för att han inte ser det vackra i dessa gula rosor som jag gör.

Så är det med människor också. Det blir vackrare och vackrare för varje år och står för så mycket för någon som älskar dem. Och även när de inte har nån längre som älskar dem så fortsätter de vara vackra i år efter år. Tills någon kommer och förstör dem och inte ser allt det vackra och vad de representerar. Men växter är påfundiga. Även om du kapar dem så finns rötterna kvar och desperat försöker överleva. Men kan inte göra det på egen hand. Såvida de inte blir vildvuxna, gamla påminnelser om vilka de har varit.

När GUD räddar mig och hela världen

Jag skulle vilja vara GUD.

Jag skulle vilja ge alla barnen den finaste uppväxten som fanns. Jag skulle vilja ge alla män och kvinnor och transsexuella någon som avgudar dem och älskar dem. Jag skulle ta ondska från världen och trolla bort den. Jag skulle ge mat och pengar till alla . Jag skulle ordna ett tak, en skola och ett jobb till alla.

Jag skulle bota sjuka, få blinda att se och döva att höra. Jag skulle ta bort alla allergier och låta djuren leva fritt och aldrig bli uppätna. Jag skulle ordna de vackraste av somrar och riktigt vita och krispiga vintrar med snö som tynger på grenarna. Jag skulle befria människor och djur från ångest och psykisk ohälsa.

Jag skulle göra alla arbetsgivare omtänksamma och alla som arbetar känna sig uppskattade. Jag skulle göra skolan till en plats där alla kände sig jämlika och kände att var dag gav nya lärdomar.Jag skulle rätta till obalansen i klimatet och ordna den renaste någonsin av miljön. Jag skulle göra kläder behagliga att bära och skor sköna att gå i.

Jag skulle samla ihop alla religioner till samma. Jag skulle förvandla varje vapen som finns på hela planeten till blommor och jag skulle göra bilarna långsamma och bränslebefriade. Jag skulle få torsken att föröka sig och ta tillbaka de djur som vi håller på att förlora.

Jag skulle göra mörkret behagligt och dagarna ljusa. Jag skulle ta bort alla diagnoser och jag skulle få människor att uppskatta livet.

Jag skulle få henne som skriver detta sluta vara så rädd för framtiden och livet och få ro i sin kropp och ordning på sina tankar. Jag skulle ge henne en bättre barndom och omge henne med vänligare människor. Jag skulle få hennes son att må bra och hans far att vara närvarande.

Jag skulle ge henne föräldrar och syskon som månar och älskar henne. Jag skulle ta tröttheten ifrån henne och låta henne få vara sig själv utan att bli nedtryckt. Jag skulle ta mardrömmarna ifrån henne och låta henne slippa kämpa varenda dag. Jag skulle väcka henne med ett smek på kinden och säga att idag blir en bra dag. Idag kommer någon att uppskatta och älska dig och du skulle sluta vara så ensam.

Eller så skulle jag smeka henne på kinden innan hon la sig och tala om hur uppskattad hon är och låta henne sväva på lätta moln in i drömmen och aldrig mer behöva vakna upp till ett liv som plågar henne. Och sen skulle jag ta hand om dem hon lämnar kvar och låta hennes själ få frid och när det var klart skulle jag aldrig mer behövas en GUD.

Twitter och Lasagne

Jag skaffade twitter igår, det fungerar inte fullt så bra som jag vill och jag har inte kunnat få ut ngt i cybern. Det kanske är lika bra. Just nu, känns det som att twitter är överskattat.


Vi hade typ ett planeringsmöte slash avtackningsmöte idag. Ja, men...den som slutar har typ jobbat 4 år och jag är nyast. Min chef. Min chef är så osäker i sitt ledarskap så hon tittar på mig under sina tafatta försök att vara chef. Förmodligen för att få styrka. Och jag ställer korkade frågor för att uppmuntra och motivera henne för de andra säger inte ett knyst. I synnerhet, sektionschefen, min mentor. Asså om de andra inte säger ett ord så kan man tro att hon är så tyst att hon knappt andas.
OK, så att mitt vikariat går ut sista augusti och chefen pratar om planeringen i höst och om ett möte då och under tiden så tittar hon på....mig. Fast hon vet att jag inte är kvar så är det mig hon har ögonkontakt.

Chefer. Antingen är de svin eller så är de som min chef, svävar i det blå. Jag tycker hon är väldigt organiserad och strukturerad men hon skulle inte kunna leda ett barn till en leksak ens.

Ja, och så har vi min SD-friare. Han har ju befunnit sig i chattexil efter att jag tackade nej till att fika på nationaldagen. Och innan han gick i exil så blockade han mig. Nu, knappt en vecka senare gör han ett nytt försök. Han hävde iofs blocken efter typ 2 dagar och besökte min profil för att göra mig medveten om att han är vid liv. Och nu, efter några dagar till så skriver han ett meddelande. Lika otrevlig som vanligt men kontaktsökande.

Jag ser honom lite som ett sårat barn som febrilt söker kontakt och uppmärksamhet men inte vet hur man gör. Han har förmodligen kunnat hävda sig genom att vara dryg och otrevlig tidigare och ser det som en bra strategi för att kommunicera. Människan är över 40 år och beter sig som en fjortis. Jag är förvånad att han inte har skickat halva sitt gettoparti på mig. Iofs så är det ju bra att han är politiskt engagerad. Där kan han ju bli hörd och vara missnöjd hur mycket han vill.

ATS har hunnit få mig irriterad också. Han är så rörig. Och jag är så rörig. Och katten är ff en djävla plåga men just nu väldigt överbeskyddande och har lagt sig på tangentbordet medan jag skriver. Jag törs inte flytta på honom för då börjar han väl att skrika.

I morgon ska jag träffa min psyksköterska. Då kan jag vräka ur mig hur jobbigt jag har med mig själv, just nu. Jag gillar faktiskt henne. Hon är väldigt ung men har en bra approach och verkar vara insatt. Jag handlade en färdigfryst Lasagne. Dafgårds. Den är ju så djävla god. Jag tänkte slänga in den i ugnen och göra en fräsch sallad till . Jag tog fram 2 laxfiléer till ATS. Han äter ju inte kolhydrater för han är så fit och tränar på en hög nivå. Men han äter alltid upp mina kolhydrater ändå. Så skulle jag inte laga proteiner åt honom så skulle han sätta igång ett ramaskri och när jag gör hans mat och lagar kolhydrater till mig så äter han av båda.

Nåja, jag borde inte ens själv äta kolhydrater men jag orkar inte bry mig. Jag petade i maten till lunch och önskade jag hade haft en frukt att smaska på ist. Jag är absolut inte en sån person som svälter mig. Och inte heller en sån som tröstäter. Jag uppskattar mat. Och att laga det. Ibland är det väldigt meditativt och ibland hittar man inte kraften att starta. Då får man köpa en färdigfryst Lasagne och skicka in den i ugnen. Lättlagat, lättätet och smidigt.

Jag ska nog ta mig igenom matsessionen och sen försöka ägna mig åt twitter-helvetet. Jag har sån prestationsångest att jag inte kan acceptera att jag inte får det att funka.

Orutinerade tjuvar och toajournalistik

Den här katten, asså.
Det är något stort fel på den. Det är underbart väder ute och pälseländet jamar 24-7 om att få gå ut och när han får gå ut i trädgården så skriker han fortfarande som en gris. Vad är hans problem. Jag ger honom mat, fräscht vatten och jag gosar med honom, leker med honom, låter honom sova hos mig även fast han tränger ut mig i sängen. Ändå så skriker han ta mig FAN hela tiden. Jag blir så arg och vill egentligen ta krypet och slänga ut honom och inte öppna dörren igen. Men näää, det är ju min djävla bebis. Tänk om han gör illa sig, eller snarare illa någon annan. Det tragiska är ju att det är en vanlig, ful, mager svart bondkatt. Totalt överskattad. Jag får väl försöka stå ut men jag vill vara tydlig med att han och jag har en riktigt komplicerad relation just nu som innebär att jag har våldsamma bilder i mitt huvud där han ingår.

Så, vi skiter i honom en stund. Det var asskönt att komma till jobbet igen. Jag höll på med ett riktigt detaljerat och metodiskt jobb som gjorde att jag behövde vara riktigt fokuserad för att det skulle bli rätt. Någon snodde min väska igår. Med kort och sånt där och för första gången sen jag blev av med ett kort så användes den. Det var iofs flera kort i och det hade gjorts flera transaktioner på vartenda kort. No problems, med det där blipp-systemet är det bar att ha värsta stöld-orgien med andras kort. Yeah, köp på under 2 ggr, kommer det funka? Yes, det funkade, det går för mig!!!! Hur tänker människan/människorna egentligen. Jag vill inte vara mer än nödvändigt fördomsfull men för att vara tjuv så är person/erna IQ-befriade som ställer sig i kassan med kameror riktade mot sig och begår brott. Det kostar mig några tusen som jag får bråka med försäkringsbolaget men det kostar tjuven så mycket mer.

Hur som helst så har det hela gjort ATS väldigt upprörd och jag kollade på mobilen och såg att han hade skickat 46 SMS och ringt 23 ggr medan jag var på jobbet. Så jag fick ett utbrott som fick kollegan att skruva lite nervöst på sig. "lågaffektivt bemötande" talade jag om för henne. 90 hp. Prova det om du får lust. Det hjälper inte ett skit.

Hon blev lite förlägen och började försvara mitt beteende tills jag fick be henne att chilla. Jag har ju precis fått ett utbrott på sonen för att han stör och sen börjar hon stamma och harkla sig. Det var en så underbart knasig arbetsdag så jag kostade t.o.m på mig att vara riktigt ljuvligt go mot den svåraste kollegan jag har. Hon bara suckade. Hon gillar inte emotions och berörningar. Hon är lite vass i kanterna kan man säga, men det passade mig utmärkt idag. Jag var ju överdrivet go mot henne för att hon skulle bli förbannad på mig så att jag kunde bli förbannad på henne och så kunde jag får ur mig lite passiv aggressivitet. Jag ska ta upp det med min psyksköterska och fråga vad hon tycker om min taktik.

Näe, skämt åsido. Jag uppskattar mitt jobb och jag älskar sonen. Jag hade bara svårt att hålla ihop och anpassa mig.

Jag satt förresten på toa och försöket komma ikapp med min mage och läste skvallret på en sida på mobilen. Jag blev lite fundersam för det fanns typ 10 olika artiklar om prinsessan Madeleine och jag vet jag är inte är den enda störda personen i världen men jag misstänker starkt att en eller flera jobbar på den blaskan för ena stunden var Madde så söt och ett riktikt offer och andra så utnyttjade hon oss skattebetalare och var en bitsch med en fullständigt patriark till man. Dessutom är mannen amerikan och sådär höll artiklarna på så till slut så gav magen upp och skötte sig jättebra. Tack XXXX, suverän toa-journalistik.

Skuggor från det omedvetna och mediciner som tappar sin verkan

AST åkte tåg till Sth i fredags och tåget blev ju sammanlagt 3 timmar försenat, tid fördelat innan avgång samt under resans avgång. Innan avgång försenades tiden i omgångar och det var alltså inte möjligt att förutse via deras app-info.
Så, jag läste igenom deras policy för ersättning för förseningar och jag blir lite fundersam på tanken kring ersättning. Reser du kortare än 150 km får du ersättning för hela resan om förseningen är på 60 min el längre. Reser du längre än 150 km får du max 50% av resans pris för 60 minuters avresa.

Med andra ord så tänker man att de som reser mindre än 150 km i regel pendlar och har större behov av hela ersättningen? Vilken fucking djävla PK-logik. Nope. Allas tid ska värderas. Inget svammel om att de som pendlar förlorar arbetsinkomst. De gör sällan de eftersom de har möjlighet att jobba på tåg och arbetsgiavren räknar med detta då de anställer folk vitt och brett. Mina 3 timmar som jag sitter fast med Statens Järnvägar är mer värda än 150 kr. Tar vi bilen sliter vi på vägar och sabbar miljön som politiker och näringslivstoppar tycker gemene man ska betala för Åker vi tåg förkortar vi våra liv för tid på perronger och skogar.

Nu är jag bitchig men det blir definitivt tåg hädanefter då tiden har varit avgörande. 6 timmar för tåg vs 4 timmar med bil...öhhh, BIL. Sen kan grönsmurfarna bli hur trötta de blir av att läsa detta. Idag kan grönsmurfarna lägga sig under en hög mossa. Jag skiter i dem. 

Jag säger som Hanif Bali, jag skriver det jag tänker och det är upp till mottagaren att överbevisa mig. Fast det menar jag inte. För jag vill egentligen inte bli motbevisad. Jag vill bara vara arg.

Jajjemän, idag är vi "Up & Sunshine". Jag gnisslar tänder. I vaket tillstånd. Blä...
Sov så dåligt. Vaknade flera ggr av mardrömmar. Jag bloggade om när jag blev bortgift som 18-åring häromdagen. Det var några decennier sedan och efter händelsen så fick jag blackout och mindes inte detaljer och tidsförlopp. Med åren har det dykt upp former ur skuggorna och efter att jag skrev om det häromdagen så hände nu detta inatt. Jag ser hela tavlan nästan. Jag ser 2 bröder, några kusiner, en farbror, den andra familjens släkt och jag har återupplevt det som sades och gjordes. Jag såg hur man låste in mig, tog mitt pass, pengar och drog ur sladden till telefonen. Jag såg att rummet jag var inlåst i låg på 8nde våningen och hade inget fönster.

Jag minns att jag tänkte att om det hade haft ett fönster så hade jag kunnat slänga ut mig därifrån. Jag såg min syster, den jag brytt mig mest om i min familj som ömsom hjälpte mig, ömsom inte gjorde det. Hon är 4 år yngre så hon var 14. Jag har förståelse för det men samtidigt inte. Hon var i Turkiet innan. Hon var med och mötte upp på flygplatsen när jag insåg att jag var fast. Varför varnade hon inte mig? Är det jag ser något symboliskt för något annat.

Jag såg rymningsförsöken och straffen efter att jag sa att jag vägrade och jag såg att jag rymde en gång och sprang ner för trappan och de sprang efter, jag skrek för att få grannarna att reagera och hjälpa mig.

Jag hade bara pyjamas på mig och var barfota.

Jag såg mig skadad och blödde och jag såg i mitt ansikte att ögonen försvann, det var som att man hade hällt en svagare, mattare  och ljusare nyans brunt i mina ögon. Min pappas ögon är melerade och vi har melerade ögon som går i brunt, melerat och grönt.

Men mina fick en annan, ny, hemsk nyans.

Och jag sa till den 18-åriga, besvikna tjejen som redan hade upplevt många års övergrepp och besvikelser från ett samhälle som skyllde på "kulturkrockar" och bidrog till att övergreppen kunde fortgå.

 -Det är OK, du får ge upp. Ta dig någonstans där du är själv och där det som händer dig er en scen som du iakttar och inte deltar i.

-Jag väcker dig när det är dags.

 Och jag kände en sån enorm ilska, uppgivenhet och känsla av att vara bortstött.

När jag vaknade och även nu så känner jag den här ilskan igen. Det är som en glasformad cylinder. I botten finns ett tjockt lager av svart sorg och över det finns det en massa hett ånga som pyr. Sedan jag fick den här tabletten som har fått mig att må mycket bättre men som gör mig så trött så har jag sluppit de här känslorna men nu, de senaste veckorna så har de börjat kännas Och idag har de tagit över och jag känner att ena stunden tar ilskan över och jag vill smälla i dörrar, kasta porslin i väggar och klippa av mig mitt fina hår, smeta ut mitt smink så jag blir ful och äcklig för att straffa mig själv som lockar alla dessa sviniga män och kvinnor som låter dem var svin. Nästa stund överväldigas jag av sorg som blir så stark så jag måste gå och somna, stänga av och kanske förbli i sömn resten av evigheten eller i värsta fall, vakna och jag är någon annan.

När jag sitter och väver och bygger ihop bokstäverna till det jag har skrivit som att magen dras ihop till en klump som blir större och större och hårdare och hårdare och det är en sån smärta som gör att jag vill gråta men gråten fastar i en klump i halsen som liksom magen också dras ihop och blir större och hårdare och jag blir så rädd för det blockerar mina andningsvägar och det känns som att taket sjunker och hela dess tyngd hamnar på mitt bröst och det sjunker mer och mer. Oc

Rassar och ligga

Min SD-stalker har poppat upp igen. Han som tog kontakt med mig på dejtingsidan och helt plötsligt hade tagit reda på vem jag var, jobbade med och vilket parti jag lyssnade på. Han som presenterade sig som SD:are. Han som hela tiden skriver provocerande inlägg för att han tycker att konflikter livar upp. Han som skriver otrevliga meddelanden och när jag dissar honom mejlbombar mig. Allting på dejtingsidan. Jag försöker vara varsam och inte reta upp helvetet för mycket eftersom han vet vem jag är men jag inte vet vem han är. Men han är så djävla jobbig och jag orkar inte med hans tjafs så när han retade upp mig senast (rasistiskt) förstås och inte svarade på ett par dagar och han mejlbombade och frågade om jag ville träffa honom fick svaret "Nej" från mig blockade mig.

Men, fucking Halleluja tänkte jag. Det var precis det jag ville. Att han skulle tycka att jag inte var värd uppmärksamheten och bara försvinna. Det var assskönt. Jag t.o.m. nynnade för mig själv på en sång när jag såg det.
Nå, jag är ju en djävla olycksfågel och drar på mig både psykopater och elände fick 2 dagar av att han var ute ur mitt liv. Han upphävde blockeringen och är på G igen. Bara skjut mig, tänker jag. Why?!

Jag har över 400 besökare på min profil och 10% av dem hör av sig och brukar inte vara svåra att bli av med. Det klientelet som faller för min profil verkar inte tycka jag är så mysig när de har chattat lite med mig. Mitt utseende verkar tydligen vara helt OK, för vissa besöker min profil flera ggr i veckan utan skriva något så dem måste jag blocka för det fattar ju vem som helst att de sitter och runkar till min bild.

Lite tråkigt är det allt att min personlighet inte går hem hos gemene svensk men vad ska jag göra? Det är lättare att ändra sitt utseende än sin personlighet. Take it or leave it, känner jag och fortsätter att vara mig själv. Vacker och dryg.

Jag har dejtat 2 män från dejtingsidan på alla år jag varit medlem även om jag inte har varit aktiv hela tiden. Det fanns ingen kemi med någon av dem och det blev inget sex eller fler dejter men en av dem blev jag väldigt god vän med. Han är nog den närmaste manliga vän jag har haft. Men som sagt, jag mår bra av att vara aktiv på dejtingssidan i perioder. Även om det vara sjukt.

Så här fungerar det. Man skriver en presentation om sig själv, väljer vad man vill kalla sig och lägger upp en bild på sig själv. Det finns möjlighet att skriva om utbildning, barn, längd, vikt och sån där svammel också. Sen kan man gå in på en profil och lämna ett meddelande och få ett plus för, bild(er) och/eller presentation och en flört. Alla kan se vilka som har besökt ens profil så man har lite koll. Vissa har inte en bild på sig och många önskar man inte hade någon bild på sig själv för de är så oattraktiva. Värst är idioterna som tar selfies på sig själv nakna och är sjukt feta och bleka, eller feta, mörka och håriga, eller viken djävla kombo som helst. Vissa meddelanden läser jag inte ens efter att ha sett bild och fått ett meddelande med någon klyscha som väder eller om jag har haft en bra dag.

Jag tänder varken på väder eller berätta om min dag. Somliga skriver rent ut att de vill ligga, i första meddelandet. Dom blockar jag direkt. Ska det liggas får man vända sig till någon annan. Jag är livrädd för relationer p g a tidigare erfarenheter och skulle absolut inte planera sånt utefter en dejtingsida.

Ja, och så har vi ju min SD:are som skriver rasistiska saker, är ömsom trevlig och ömsom ett svin och oavsett vad man skriver så är han en pain in my ass. Jag undrar lite ibland om han är som jag. Att han också har haft ett så tufft liv att han han mår dåligt och vill andra att få dåligt. Jag menar; det syns ju på min profil att jag inte är blond och blåögd så varför överhuvudtaget stöta på en kvinna som har rötter från ett icke nordiskt land om man är rasist och skriver såna meddelanden.

Förr kunde jag känna empati med trasiga män och vilja hela dem med min kärlek men det har aldrig funkat och det har bara lett till att en person med vassa kanter som jag blir ännu mer vass. Numera känner jag att var och en har ett eget ansvar till välmående och att jag inte vill vara med destruktiva människor som suger energi.

Hur som haver, jag får se om det går att skaka av sig min destruktiva flört på något sätt. Han har förhoppningsvis hittat en ännu mer utländsk kvinna att hänga på och låter den här vara ifred. Eller hur? Så kommer det ju aldrig bli....

Kronofogden och försvunna saker

ATS är i Sth. Han åkte dit med SJ. Över 3 timmar försenade. KATASTROF. Tänk er honom med sin ATS fastna i ett tåg i timmar utan sin mamma. Jag kan säga att jag fick sitta jour i mobilen och t.o.m facetima för att han inte skulle få ett anfall eller utbrott.

Mycket intressant. Jag övertalar honom att inte ta tåget för att det är så långt och osäkert på vägarna. Han tar tåget och tåget är fucking djävla försenat och krånglar från Göteborg till Sth. Jag kollade faktiskt deras hemsida och hela djävla tågtrafiken var i kaos.

Jaha, men jag har gjort en registrering för ersättning. Så nu är det här med mina försvunna glasögon. 3 glasögonboxar med glasögon är borta. BORTA. Jag har alltså på mig mina arbetsglasögon. Funkar jättebra när jag jobbar men lite djävla luddigt när jag vill se längre än typ 2 meter. Men är det inte ironiskt. Hur i helvete kan jag slarva bort dem. Mina solglasögon med styrka och båda ombyten av glasögonen. Jag har ett par gamla glasögon med repor som jag använder när jag kör. Dom är i så dåligt skick att jag inte kan använda dem på jobbet.

Sist jag hade dem låg de i bilen. Nu är dem borta och jag har letat överallt. Så nu mal det som en kvarn i huvudet på mig att hitta dem. Bortsett från det så har jag inte stuckit ut huvudet genom ytterdörren och jag hade svårt att sova jämnt inatt.

Jag har letat och rensat lite i bokhyllan och skåp och har fått ihop en massa att slänga. Jag har svårt för att ta tag i att rensa hemma men det är så skönt när det är gjort. Nästa projekt är att rensa i posten. Jag har 2 månaders post att gå igenom. Det som ska betalas har blivit betalt men jag måste rensa resten och kasta dem som är oviktigt.

Jag har en fobi. Jag har fler men den här påverkar min vardag. Häromdagen stod det om Laila som hade ångest för att öppna sin post för att det är så bundet till när hon var så traumatiserad då hon hade blivit blåst på pengar och jagades av Kronofogden. Jag får också ångest av att både hämta posten från postskåpet som bara det kan ta veckor men även att öppna posten som också kan ta någon vecka och till slut rensa posten.

Men eftersom jag inte kan släppa att hitta glasögonen så måste jag städa och fortsätta rensa för att få ordning och reda i huvudet och dämpa ångesten. Jag har också börjat att ta vid-behovs-medicinen regelbundet för det har varit jobbigt ett par veckor.

Rally och Nationaldag

Nyss hemkommen från "Fotorally". Du får bilder på vägskyltar som du ska följa och sen ska man hitta motiv som man också får bilder på.12 mil allt som alllt och detta är med Sportvagnsklubben så jag har åkt Porsche hela dagen och sett en massa tjusiga bilar med kika tjusiga farbröder i.
Det är en väldigt trevlig grej. Bilägaren kör och jag är kartvisare och håller koll på motiven och skriver ned var de finns. Man är fokuserad samtidigt som man kan njuta av den vackra naturen. Gjorde detta förra året också och fäll för grejen just för att Sverige är så djävla vackert så det gör ont i själen att man inte värdesätter det mer. Och att göra det här på själva Nationaldagen gör det hela till en reflektion i en dimension som är monumental.
Grattis till Sverige. Jag är glad att jag som utomnordiskt född hamnade i just Sverige och har fått förmånen att bli svensk och både vara delaktig och stolt över att få vara svensk.


Igår var en jobbig dag. Nu har jag boostat mig i underbar natur i 30 graders sol och gott sällskap så jag är uppfylld av harmoni. Jag vet dock att jag närmar mig stupkanten och att det är en tidsfråga innan jag faller om jag inte gör något. Men jag vill inte riskera den trygga tillvaron som jag har byggt upp genom att ta itu med min ohälsa. Samtidigt så vet jag paradoxalt att det kommer ikapp mig.

ATS har messat och lobbat för grill. Han åker till Sth i morgon och jag vill träffa honom. Igår sov han hemma hos sig själv och jag tror att et är något på G med en tjej. Eller så är det något annat påhitt. En gång när jag var hos honom så hittade jag en påse med joint. Asså, jag blev helt fucking galen. I helvete att jag tillåter att han börjar med sånt skit också. Människor med diagnoser vill gärna självmedicinera och han förklarade att det blev lättare med hans ångest men det är inte OK iaf. Då får han gå till doktorn och få något utskrivet. Sen har det varit lungt med det men jag är på både spänn och span.

Nu vila en stund. Njuta av det jag har fått till mig under dagen. Sova. Fortfarande kroniskt trött. Och dessutom förstoppad. Får man tala om sånt högt. Jag måste. Jag är och har varit förstoppad i ett par veckor. Det är så jobbig. Du känner hur det trycker på men det händer inget när man sitter på toa. Sen är du på jobbet och är superstressad och känner att nu skulle du behöva sitta på toa men då hinner man inte sitta i lugn och ro eller så drar någon i handtaget eller man vill sjunka genom jorden om man möter nästa person som ska kissa.

Det finns så gott och ont i världen så jag vill inte överdriva med min förstoppning. Det är ett PK-problem.

Regn och solsken

Det är tillbaka. Ångesten, utmattningen, värken, paniken och dödslängtan. Sen jag började med de nya tabletterna har det bortsett från tröttheten varit jämnt och jag har varit stabil men nu har jag varit känslig till och från i 2 veckor och är sådär överkänslig och tar motgångar superhårt.

Trött. Laga mat, städa lite efter jobbet. Pauser mellan varje moment och det blir halvdant. Däckar som en säl och på morgonen gråter jag faktiskt när jag tvingar mig upp. I går grät jag på jobbet och en kollega frågade om något hade hänt och jag skyllde på allergin. Jag kan inte förklara. Jag kan inte förstår själv. Jag vill bara få starka sömntabletter och lägga mig och aldrig vakna upp till detta.

Borde trappa upp medicinen men jag vågar inte. Då blir jag ännu tröttare och kommer inte att klara att jobba och blir sjukskriven. Får skitkass ekonomi och har inte råd att ta mig igenom högen med räkningar som jag försöker beta av från förra sjukskrivningen.

Solen sken så fint i dag. Människor var så glada och log. Helgdag i morgon. Jag ville vara snäll mot katten och släppa ut honom i buren i trädgården och efter att jag kom ut från badrummet efter att ha laddat en maskin så hörde jag hur det smattrade av tunga regndroppar och katten skrek som om djävulen hade tatt honom. Dagarna i ända vill han ut och försöker rymma men han avskyr att bli våt. Så jag fick vira in han i ett badlakan och gnugga honom och han var så tjurig och gick bara och satte sig och pissade framför ögonen på mig på golvet som om det var mitt fel att det började regna. Jag skällde, torkade upp kisset och grät igen.

Vi håller på att bli sams, men det sitter djupt. ATS är ute och gör något men snart kommer han komma dundrade och köra sitt race. Jag ska försöka hänga upp tvätten, ladda en ny maskin och lägga mig så jag sover när han kommer. Jag orkar inget mer och jag orkar inte tänka.

När jag orkar så ska jag berätta om min sd-stalker som högst sannolikt har ett par diagnoser som gör honom till den han är.

Men nu, ett djupt andetag, göra det sista, avsluta den här dagen...

Okastrerad katt och kollegor som kivas

Ohoj, vilken rörig fucking dag det har varit. Nyss hemkommen och katten bara skriker och vill ut. Han är en okastrerad hankatt som är skitjobbig i perioder. Så många koppel som jag har köpt och den håriga puckot som han har rymt sig loss från och flygit på vartenda djur som har rörs i kvarteret. Han har inga spärrar och flyger på hundar som är lika stora och väger lika mycket som jag gör och är illa omtyckt av grannarna som håller hårt i kopplen när de går förbi mitt hus. Jag tänkte att jag skulle vara en optimist och köpte en stor hundbur som jag släpper ut honom i men då passar inte det heller om jag inte sitter och ugglar bredvid honom. Vad är det för fel på katten. Han skriker inne, han skriker ute och jag skriker på honom och då skriker han tillbaka på mig. Jag har funderat på att ge honom lugnande men det slutar alltid med att jag får ta lugnande själv. Och när jag slutligen är helt uppgiven så kommer pälstrasslet och lägger sig på en och vill gosa. Så djävla trött på honom. Han är precis som en bebis och jag kan nästan känna hur mina bröst blir mjölkstinna av att mamma honom.

Idag lyckades jag göra det ena felet efter det andra på jobbet och de som inte känner mig tror att jag har en ängels tålamod vilket jag förmodligen också har tack vare att jag tänker dumma tankar men inte säger det, räddad av min ironi alltså. OK, så jag har en sektionsansvarig som introducerar mig men hon har så mycket att göra själv för att hon har tagit på sig så många sidouppdrag utan att mäkta att säga emot. Sen har vi en annan medarbetare som är sjukt avundsjuk på henne och som inte gör annat än gnäller och känner sig åsidosatt. Jag som är van vid destruktiva arbetsmiljöer bryr mig inte så mycket om den här spänningen. Jag kan t.o.m tycka det är lite smålustigt att överhuvudtaget ha så små problem. Idag lyckades jag få skit från båda kollegorna för fel jag gjorde så på slutet fräste jag ifrån. Och med den ena får man säga ifrån väldigt lågmält för hon är så känslig medan den andra behöver få budskapet inbankat i huvudet för att reagera.

Faktum är att det är prövning för mig att ta nederlag som att göra fel för att jag är så högpresterande men i det här fallet så tänkte jag faktiskt idag att, OK, helst vill man göra rätt men det blir inte alltid så och nu är det ett vikariat jag går på och gör mitt bästa för och jag behöver inte glänsa för jag är sist in och först ut ändå i höst så fram tills dess är det bara att ha som mål att sluta i topp och stänga av spänningarna.

Dagen fortsatte iaf i utbildning om redovisningsekonomi. Fråga mig inte varför, jag fattar det inte ens själv. Vissa halkar på bananskal, jag halkar in på ekonomiska utbildningar vilket är fullkomligt obegripligt eftersom jag knappt klarar av att ha koll på min lön.

Efter det så blev det en jättebra kväll. Eftersom jag får mina injektioner i huvudet i morgon så tvättade jag håret. Frissatiden jag skulle ha i övermorgon ville hon ändra till morgondagen vilket kan bli ett problem för att jag kan vara öm i hårbotten. Och att få en tid på den salongen hos min egen hårstylist (hon vill bli titulerad så) kan ta upp till 3 månader. Lägg på en kommande semester på det.

Ja, ja...vi får ta ett djävla problem i taget. Men, i morgon har jag semesterdag. Halleluja, jobba en dag, ledig nästa, jobba tredje dagen, ledig på torsdagen och jobba på fredagen. Det skulle passa mig.
Nu har jag iaf lagt mig och jag undrar vad det där eländet till katt jag har är. Han har något projekt på G för han brukar lägga sig med mig men husse är här och äter thaimat så det kan hända att han håller honom sällskap.

Jag ska nog ropa på honom. Jag är lite kelsjuk och vill snoosa på honom. Jag tror att jag tycker om min katt igen. Men börjar han skrika inatt som låser jag in honom i badrummet.

Mord och blåbärspaj

Tjoho!
Solen är framme och det är söndag. Veckans heligaste dag. I dag ska vi städa och laga mat. Få se nu, jag försöker bestämma mig för om jag ska göra Pasta Carbonara, Spaghetti & Köttfärssås eller en Söndagsstek. Jag är faktiskt lite barnsligt sugen på en hederlig blåbärspaj också.

Jag spelade Nicklas Strömstedt en stund på Spotify i bakgrunden men jag måste vara ärlig och säga att jag känner att hans låtar kom att låta sämre i mina öron efter att han medverkade i Så mycket bättre. Det var olidligt att se och höra det gänget och honom själv, sätta prägel på låtarna i den omgången. Nu känns det mer krystat att lyssna på gamla Strömsteds-favoriter.

Bölden är kvar och ändrar skepnad. Den är torrare, som att den lessnat på att vara en böld i ansiktet på mig och är inte sådär ilsket röd och redo att explodera som en aktiv vulkan. Nu ser den mest ut som att den har andra planer och bara vill upplysa mig om att den finns kvar. Det är fortfarande en böld och den är missprydande.

Min SD-stalker skickade några fler mess till mig via dejtingchatten igår em  och jag försökte svara så lågaffektivt som möjligt men det är uppenbart att han lider av passiv aggressivitet och ett behov av att sitta bakom skärmen och vara betydelsefull.

Jag varken vågar eller orkar bråka med den förtappade själen nu när han har punktmarkerat mig och säkert satt en GPS på mig. I går klämde han dock ur sig att han jobbade som chef iaf. Himmel, tänker jag! Det går knappt att komma överens med honom via chatten när man inte känner eländet. Tänk dig då att sätta honom bland en massa människor som är i beroendeställning. Tänk att arbeta med honom som går omkring hela tiden med den här passiva ilskan inom sig som vill komma ut. Det handlar inte enbart om hans  politiska inställning för jag har jobbat med människor som delar den politiska uppfattningen men de har inte varit oroliga att arbeta med. Tvärtom. Jag tror att jag gärna jobbar med dem igen.

En gång jobbade jag med en person som representerade SD politisk i en ganska hög position. Det var en av de vänligaste personerna jag har jobbat med. Och, jag menar, se på Åkesson.

Utan att bekänna min politiska åsikt som faktiskt inte är fastställd efter de senaste 2 valen då jag upplever att det har varit rörigt och ovärdigt att sympatisera med de gamla idealen. Jag känner helt enkelt inte igen mig ideologisk med den politiken som pågår. Men skulle jag välja föredömliga politiker som både är bra retoriker, väl insatta i sin politik, har en god förmåga att ta svåra samtal och debatter men som också uppför sig korrekt så skulle jag vilja välja Åkesson i topp och Annie Lööf därefter. Det har inget med min inställning till deras politik att göra utan mer hur jag ser på deras egen inställning till den politik de representerar och hur de förmedlar den och bemöter motståndare.

I botten ligger ETB och skvalpar i en vattenpöl och hugger till vänster och höger och väser som en kobra åt alla håll . Det är egentligen synd att hon representerar KD för jag tycker inte det finns något kristet hos den människan. Hennes karaktär är mer lämplig för ett misstroendeparti som SD som det mer eller mindre har blivit legaliserat att angripa.

Jag tror att ETB har kolik faktiskt.

Löfven är en bakåtsträvare som tror att han går framåt. Jag är inte helt bekväm med hans kvinnosyn. Människosyn överlag. Han verkar dämpa männen runt omkring sig och använda kvinnor som en sköld för att offra dem om det händer något och genom dem förmedla en falsk bild av att han representerar ett feministiskt parti.

Vad känner jag för Kristersson, då?

Asså, han är som nörden i klassen. Säger fel saker och gör ständigt fel. Vill ge sig på alfahannen Löfven och klänger på vem som helst för att få vara med i inne-gänget men hamnar ändå hela tiden på efterkälken. Jag föredrar definitivt honom mer än AKB som jag tyckte söndrade och splittrade ett av de mest stabila partierna som har funnits i nutid. Hon saknade totalt ledaregenskaper och skulle inte ens kunna lyckas med att få en kattunge rumsren.

Men Fredrik Reinfeldt, där har vi en exemplarisk politiker. Han var rätt på alla sätt och skötte det så snyggt så man har inget att vända emot honom retoriskt och ideologiskt. Tillsammans med sin finansminister fick han iaf mig att känna mig trygg och inte behöva oroa mig för Sveriges politik. Jag saknar hans ledning och lösningsförmåga. Att samla ihop alla partiledare och gå framåt istället för som nu, bråka i en ankdamm utan någon som helst politisk kompass. Han hade integritet.

Men Sveriges bästa partiledare och statsminister var utan tvekan Olof Palme. När jag var barn växte jag upp med min farmor boende hos oss. I det där destruktiva hemmet var min farmor det enda normala och trygga och då saknade hon egentligen utan tvekan normala och trygga egenskaper.

Hon betedde sig som en drottning, var oerhört vacker och var väldigt öppen med vilka hon tyckte om och inte tyckte om. Hon anpassade sig aldrig till någon och hon avskydde min mamma fast det var den enda i släkten som tog hand om henne. Hon hade en massa guldarmband som hon lurade oss barnbarn att vi skulle få ärva om vi gjorde som hon ville. Hon var feminist och sket fullständigt i att kvinnan skulle ha en passiv roll och inte synas eller höras mer än nödvändigt. Hon kunde gå in i ett rum fullt av män som hade höga positioner i släkten och dra upp någon genom att slita tag i kavajärmen och sätta sig på den platsen och sen kunde hon antingen lägga sig i samtalet eller med männen och vara tysta för deras samtal var på så låg nivå att hon fick huvudvärk. Näst efter dem som under min uppväxt skrämde mig var min farmor. Hon hade en sån pondus.

Vi kom dock bra överens. Släkten sa alltid att bland de barnbarn som var flickor så var jag favoriten. Farmor var dock analfabet och oskolad och såg också mannen som det starkare könet eller så var det så att hon bara accepterade att det var så i den kulturen jag kommer ifrån.

Farmor var synsk och jag minns att folk kom från hela världen för att bli spådda av henne vilket hon gjorde mot en avgift som varierade och kunde var human om hon tyckte om personen eller helt orimlig hög om hon ogillade någon. Det handlade mycket om dygnsrytm också. Kände hon inte för att använda sina mediala förmågor så gjorde hon inte det oavsett om personen hade kommit från Australien för detta eller ända från Canada.

Tyvärr så spådde min farmor mig redan när jag var väldigt liten och allt det hon har sagt har inträffat och jag har nog accepterat att mitt fortsatta öde också stämmer med den bilden hon såg.

När jag växte upp med farmor som sagt så hade hon ett litet ett fotografi sina fina svarta handväska med guldspännen. I den bar hon med sig allt sitt guld och alla sina pengar. Farmor var nämligen stenhård med att hon skulle behålla vartenda öre av sin pension varje månad vilket var ovanligt för min pappa lät inte ens min mamma ha egna pengar för att handla livsmedel. Hon fick pengar vid behov och aldrig mer. Men farmor var politiker och hade förhandlat fram detta på något sätt så hon hade massor med pengar i väskan som alltid fick ha en egen stol bredvid hennes oavsett om det stod 10 personer och väntade på en ledig plats.

Fotografiet var på Olof Palme och hon kunde ta upp bilden och prata lyckligt med den och pussa den. Och eftersom farmor inte hade någon man och alla andra hade det så trodde jag henne när hon sa att det var min farfar. Så när vi såg Palme på nyheterna och hon nöp mig i armen för att tolka vad han sa till henne så tog hon sig för hjärtat och sa att hon älskade honom. Är man bara några år så kopplar man inte saker utan man bara accepterar att den skrangliga men auktoritäre mannen på TV var ens farfar. Han talade myndigt och bestämt som alla männen i min omgivning. Och alla lyssnade lydigt på mannen som pratade precis som de gjorde på nyheterna när Palme talade.

När Palme berövades livet så sörjde min farmor det djupt och var sängliggande i flera veckor och grät. Och eftersom alla trodde att hon var somatiskt sjuk så trodde de att hon var döende och alla vallfärdade till vår stora släkts matriark för att ta farväl av henne. Så jag har sörjt Palme mer än någon annan bortsett från hans riktiga familj förstås.

Hur som helst. P g a att jag växte upp med tron om att Palme var min farfar och en betydelsefull person i min uppväxt så har jag politiken i mitt blod och jämför alla och politiken med den Palme drev. På både gott och ont. Palme hade inte gillat sitt partis falska utveckling.

Myndigheter och tvångsäktenskap

Det var i maj. Samma år jag hade fyllt 18 år. Jag hade varit bannlyst i 2 år.  Även om jag inte ångrade att jag inte vek för hoten och påtryckningarna så började det kännas jobbigt att vara i den där lilla hålan som de hade fosterhemsplacerat mig i. Oh, kära Sverige och deras användarvänliga myndigheter. Trots sjukhusbesök, anmälningar hos polisen och orosanmälan från skolan och kamraters föräldrar så blev jag inte räddad. Det jag hade blivit utsatt för så länge jag kunde minnas bortförklarades av rödvinsdrickande vänstersocialutredare som en kulturkrock och jag fosterhemsplacerades hos släkt i den här Guds förgätna hålan. Bortsett från någon adopterad asiat var jag den enda invandrarungen på hela gymnasiet. Jag vet inte vad som hade sagts till skolan om mig när jag började där men de andra på skolan tyckte att jag var konstig och jag tyckte de var lika konstiga. De som hade gjort illa mig fick rättspsykiatrisk vård istället för fängelse och jag fick ingenting. Ingen kuratorssamtal, ingen terapi. Ingenting. Hemmet jag placerats i utsatte mig inte för fysisk våld men det psykiatriska våldet pågick fortfarande. Jag var barn när jag placerades där. Jag var 16 år. Jag kände mig ensam och bortstött. Jag förstod inte varför jag var kvar hos släkten som tillät att övergreppen hade skett. Känslan av att vara utsatt, ensam, plågad och skamsen bar jag fortfarande.

I 2 år.

Plötsligt när jag hade fyllt 18 frågade en jämnårig kusin om jag ville åka på semester med henne i hemlandet och märkligt nog uppmuntrades det av familjen jag var placerad hos. Jag var säker. Inget skulle hända mig lovade man. Jag var 18 år. Jag var fortfarande ett barn. Ett trasigt och utstött barn.

I hemlandet trodde jag att jag skulle mötas upp av kusinen men jag möttes av en av förövarna och en gammal farbror utan tänder och med en övervikt som gjorde att ständigt svettades. Ganska snart förstod jag att det var min tilltänkta man. Jag sa att jag vägrade. Jag ringde till Sverige för att be om hjälp. Man lovade att hjälpa mig men det gjordes inte. När jag vägrade gick den här gubben med en kusin och mitt pass som jag hade blivit fråntagen till en vigselexpedition. Och jag låstes in i en lägenhet och jag minns inte detaljerna men jag antar att jag stängde av. Jag åt inte, sov inte och grät i smyg för att inte reta upp släkten. Om jag slutade bråka så kunde de vara snälla och låta mig återvända med "min man" till Sverige. Om inte. Så skulle jag bli kvar i landet. Det var ett spel. Man hade sålt mig till den här gubbens släkt för att jag var en förtappad tjej och gubben hade accepterat att få en förtappad brud för då skulle han få en biljett till Sverige och bli rik och framöver få med sig hela sin familj dit. Det var en affär med ömsesidiga vinster och jag var en vara.

Jag vet som sagt inte vad som hände i detalj men väl på svensk mark så skulle jag få återvända till den här hålan så att inte de svenska myndigheterna skulle ana oråd. Man hade planerat att lura myndigheterna att jag hade blivit förälskad på semestern och gift mig på eget bevåg och nu ville att myndigheterna skulle hjälpa mig att få hit "min man".

Så här var det. Jag var ung, vacker och aldrig haft en pojkvän ens. Han var över 30 år äldre. En djävla gubbe. Jag hatade honom. I hemlandet hade han sagt att han visste att jag inte ville ha honom men att han såg fram emot bröllopsnatten och alla kommande nätter då han kunde våldföra sig på mig och att jag var en hora som inte ens min egen familj ville ha och att han skulle behandla mig som en sådan också.

Jag lyckades på något sätt få hjälp av en klasskamrats pappa som var jurist och kunde annullera äktenskapet och anmäla detta till myndigheterna och bli omplacerad. Jag hade ett år kvar på gymnasiet. Jag jobbade på kvällarna och helgerna för att få pengar att överleva på men där och då började mitt nya liv där inte släkten kunde komma åt mig längre. Livet blev inte lättare men friheten var något jag var och är mycket rädd om. Man får ta en dag i taget, försöka förlåta sig själv för att man ser ner på sig själv och uppskatta de bra sakerna i livet men än idag så anser jag att man stal både min barndom och ungdom ifrån mig och jag har fortfarande inte fått en ursäkt så jag kommer inte riktigt vidare.