AST åkte tåg till Sth i fredags och tåget blev ju sammanlagt 3 timmar försenat, tid fördelat innan avgång samt under resans avgång. Innan avgång försenades tiden i omgångar och det var alltså inte möjligt att förutse via deras app-info.
Så, jag läste igenom deras policy för ersättning för förseningar och jag blir lite fundersam på tanken kring ersättning. Reser du kortare än 150 km får du ersättning för hela resan om förseningen är på 60 min el längre. Reser du längre än 150 km får du max 50% av resans pris för 60 minuters avresa.
Med andra ord så tänker man att de som reser mindre än 150 km i regel pendlar och har större behov av hela ersättningen? Vilken fucking djävla PK-logik. Nope. Allas tid ska värderas. Inget svammel om att de som pendlar förlorar arbetsinkomst. De gör sällan de eftersom de har möjlighet att jobba på tåg och arbetsgiavren räknar med detta då de anställer folk vitt och brett. Mina 3 timmar som jag sitter fast med Statens Järnvägar är mer värda än 150 kr. Tar vi bilen sliter vi på vägar och sabbar miljön som politiker och näringslivstoppar tycker gemene man ska betala för Åker vi tåg förkortar vi våra liv för tid på perronger och skogar.
Nu är jag bitchig men det blir definitivt tåg hädanefter då tiden har varit avgörande. 6 timmar för tåg vs 4 timmar med bil...öhhh, BIL. Sen kan grönsmurfarna bli hur trötta de blir av att läsa detta. Idag kan grönsmurfarna lägga sig under en hög mossa. Jag skiter i dem.
Jag säger som Hanif Bali, jag skriver det jag tänker och det är upp till mottagaren att överbevisa mig. Fast det menar jag inte. För jag vill egentligen inte bli motbevisad. Jag vill bara vara arg.
Jajjemän, idag är vi "Up & Sunshine". Jag gnisslar tänder. I vaket tillstånd. Blä...
Sov så dåligt. Vaknade flera ggr av mardrömmar. Jag bloggade om när jag blev bortgift som 18-åring häromdagen. Det var några decennier sedan och efter händelsen så fick jag blackout och mindes inte detaljer och tidsförlopp. Med åren har det dykt upp former ur skuggorna och efter att jag skrev om det häromdagen så hände nu detta inatt. Jag ser hela tavlan nästan. Jag ser 2 bröder, några kusiner, en farbror, den andra familjens släkt och jag har återupplevt det som sades och gjordes. Jag såg hur man låste in mig, tog mitt pass, pengar och drog ur sladden till telefonen. Jag såg att rummet jag var inlåst i låg på 8nde våningen och hade inget fönster.
Jag minns att jag tänkte att om det hade haft ett fönster så hade jag kunnat slänga ut mig därifrån. Jag såg min syster, den jag brytt mig mest om i min familj som ömsom hjälpte mig, ömsom inte gjorde det. Hon är 4 år yngre så hon var 14. Jag har förståelse för det men samtidigt inte. Hon var i Turkiet innan. Hon var med och mötte upp på flygplatsen när jag insåg att jag var fast. Varför varnade hon inte mig? Är det jag ser något symboliskt för något annat.
Jag såg rymningsförsöken och straffen efter att jag sa att jag vägrade och jag såg att jag rymde en gång och sprang ner för trappan och de sprang efter, jag skrek för att få grannarna att reagera och hjälpa mig.
Jag hade bara pyjamas på mig och var barfota.
Jag såg mig skadad och blödde och jag såg i mitt ansikte att ögonen försvann, det var som att man hade hällt en svagare, mattare och ljusare nyans brunt i mina ögon. Min pappas ögon är melerade och vi har melerade ögon som går i brunt, melerat och grönt.
Men mina fick en annan, ny, hemsk nyans.
Och jag sa till den 18-åriga, besvikna tjejen som redan hade upplevt många års övergrepp och besvikelser från ett samhälle som skyllde på "kulturkrockar" och bidrog till att övergreppen kunde fortgå.
-Det är OK, du får ge upp. Ta dig någonstans där du är själv och där det som händer dig er en scen som du iakttar och inte deltar i.
-Jag väcker dig när det är dags.
Och jag kände en sån enorm ilska, uppgivenhet och känsla av att vara bortstött.
När jag vaknade och även nu så känner jag den här ilskan igen. Det är som en glasformad cylinder. I botten finns ett tjockt lager av svart sorg och över det finns det en massa hett ånga som pyr. Sedan jag fick den här tabletten som har fått mig att må mycket bättre men som gör mig så trött så har jag sluppit de här känslorna men nu, de senaste veckorna så har de börjat kännas Och idag har de tagit över och jag känner att ena stunden tar ilskan över och jag vill smälla i dörrar, kasta porslin i väggar och klippa av mig mitt fina hår, smeta ut mitt smink så jag blir ful och äcklig för att straffa mig själv som lockar alla dessa sviniga män och kvinnor som låter dem var svin. Nästa stund överväldigas jag av sorg som blir så stark så jag måste gå och somna, stänga av och kanske förbli i sömn resten av evigheten eller i värsta fall, vakna och jag är någon annan.
När jag sitter och väver och bygger ihop bokstäverna till det jag har skrivit som att magen dras ihop till en klump som blir större och större och hårdare och hårdare och det är en sån smärta som gör att jag vill gråta men gråten fastar i en klump i halsen som liksom magen också dras ihop och blir större och hårdare och jag blir så rädd för det blockerar mina andningsvägar och det känns som att taket sjunker och hela dess tyngd hamnar på mitt bröst och det sjunker mer och mer. Oc
Så, jag läste igenom deras policy för ersättning för förseningar och jag blir lite fundersam på tanken kring ersättning. Reser du kortare än 150 km får du ersättning för hela resan om förseningen är på 60 min el längre. Reser du längre än 150 km får du max 50% av resans pris för 60 minuters avresa.
Med andra ord så tänker man att de som reser mindre än 150 km i regel pendlar och har större behov av hela ersättningen? Vilken fucking djävla PK-logik. Nope. Allas tid ska värderas. Inget svammel om att de som pendlar förlorar arbetsinkomst. De gör sällan de eftersom de har möjlighet att jobba på tåg och arbetsgiavren räknar med detta då de anställer folk vitt och brett. Mina 3 timmar som jag sitter fast med Statens Järnvägar är mer värda än 150 kr. Tar vi bilen sliter vi på vägar och sabbar miljön som politiker och näringslivstoppar tycker gemene man ska betala för Åker vi tåg förkortar vi våra liv för tid på perronger och skogar.
Nu är jag bitchig men det blir definitivt tåg hädanefter då tiden har varit avgörande. 6 timmar för tåg vs 4 timmar med bil...öhhh, BIL. Sen kan grönsmurfarna bli hur trötta de blir av att läsa detta. Idag kan grönsmurfarna lägga sig under en hög mossa. Jag skiter i dem.
Jag säger som Hanif Bali, jag skriver det jag tänker och det är upp till mottagaren att överbevisa mig. Fast det menar jag inte. För jag vill egentligen inte bli motbevisad. Jag vill bara vara arg.
Jajjemän, idag är vi "Up & Sunshine". Jag gnisslar tänder. I vaket tillstånd. Blä...
Sov så dåligt. Vaknade flera ggr av mardrömmar. Jag bloggade om när jag blev bortgift som 18-åring häromdagen. Det var några decennier sedan och efter händelsen så fick jag blackout och mindes inte detaljer och tidsförlopp. Med åren har det dykt upp former ur skuggorna och efter att jag skrev om det häromdagen så hände nu detta inatt. Jag ser hela tavlan nästan. Jag ser 2 bröder, några kusiner, en farbror, den andra familjens släkt och jag har återupplevt det som sades och gjordes. Jag såg hur man låste in mig, tog mitt pass, pengar och drog ur sladden till telefonen. Jag såg att rummet jag var inlåst i låg på 8nde våningen och hade inget fönster.
Jag minns att jag tänkte att om det hade haft ett fönster så hade jag kunnat slänga ut mig därifrån. Jag såg min syster, den jag brytt mig mest om i min familj som ömsom hjälpte mig, ömsom inte gjorde det. Hon är 4 år yngre så hon var 14. Jag har förståelse för det men samtidigt inte. Hon var i Turkiet innan. Hon var med och mötte upp på flygplatsen när jag insåg att jag var fast. Varför varnade hon inte mig? Är det jag ser något symboliskt för något annat.
Jag såg rymningsförsöken och straffen efter att jag sa att jag vägrade och jag såg att jag rymde en gång och sprang ner för trappan och de sprang efter, jag skrek för att få grannarna att reagera och hjälpa mig.
Jag hade bara pyjamas på mig och var barfota.
Jag såg mig skadad och blödde och jag såg i mitt ansikte att ögonen försvann, det var som att man hade hällt en svagare, mattare och ljusare nyans brunt i mina ögon. Min pappas ögon är melerade och vi har melerade ögon som går i brunt, melerat och grönt.
Men mina fick en annan, ny, hemsk nyans.
Och jag sa till den 18-åriga, besvikna tjejen som redan hade upplevt många års övergrepp och besvikelser från ett samhälle som skyllde på "kulturkrockar" och bidrog till att övergreppen kunde fortgå.
-Det är OK, du får ge upp. Ta dig någonstans där du är själv och där det som händer dig er en scen som du iakttar och inte deltar i.
-Jag väcker dig när det är dags.
Och jag kände en sån enorm ilska, uppgivenhet och känsla av att vara bortstött.
När jag vaknade och även nu så känner jag den här ilskan igen. Det är som en glasformad cylinder. I botten finns ett tjockt lager av svart sorg och över det finns det en massa hett ånga som pyr. Sedan jag fick den här tabletten som har fått mig att må mycket bättre men som gör mig så trött så har jag sluppit de här känslorna men nu, de senaste veckorna så har de börjat kännas Och idag har de tagit över och jag känner att ena stunden tar ilskan över och jag vill smälla i dörrar, kasta porslin i väggar och klippa av mig mitt fina hår, smeta ut mitt smink så jag blir ful och äcklig för att straffa mig själv som lockar alla dessa sviniga män och kvinnor som låter dem var svin. Nästa stund överväldigas jag av sorg som blir så stark så jag måste gå och somna, stänga av och kanske förbli i sömn resten av evigheten eller i värsta fall, vakna och jag är någon annan.
När jag sitter och väver och bygger ihop bokstäverna till det jag har skrivit som att magen dras ihop till en klump som blir större och större och hårdare och hårdare och det är en sån smärta som gör att jag vill gråta men gråten fastar i en klump i halsen som liksom magen också dras ihop och blir större och hårdare och jag blir så rädd för det blockerar mina andningsvägar och det känns som att taket sjunker och hela dess tyngd hamnar på mitt bröst och det sjunker mer och mer. Oc
