Djupt och jobbigt

Ibland känns allting så djävla hopplöst och man har så svårt att fånga det där positiva i livet som ger en livskraft. Jag vill bara vara tydlig, det är inte bara ibland, det är ganska regelbundet, ett par 3 ggr om året. Och då menar jag inte hopplöst som när det har regnat 5 dagar i sträck och man ska göra pannkisar och mjölkhelvetet är slut och man inte orkar ta ut bilen ur garaget för att handla och vädret är så dåligt att man inte har energin att gå de där 10 minuterna till affären.

Nej, jag menar hopplöst som för mig innebär att man inte vet om man hör hemma i den här världen och man undviker att titta i spegeln för man inte klarar av att se sig själv. Man vet inte om man orkar ta sig ur dippen för man vet inte om man vill kämpa sig till att må bra för att dippa igen. Jag lever ett sånt liv, Up and down. Uppsen är inte särskilt uppåt, inte sådär som i manodeppressivitet att man blir maniskt utan mer ett normalt "må hyfsat läge" men downsen är hemska. Riktiga dippar. Helvete, vad jag tycker det är jobbigt.

Jag har sökt för det. Både på vårdcentralen där jag bor och på Öppen Psykiatrin. Vårdcentralen är faktiskt ganska OK men de tar hand om en "akut" och remitterar en vidare till Öppen Psykiatrin och där får jag allt som oftast träffa riktiga clowner. Vissa av dem är så himla tappade att jag känner att de är i större behov av hjälp än jag är. Somliga av dem avbokar också hela tiden besök för att de själva är utbrända. Sen har vi typerna som är myndighetstrogna dvs istället för att utgå från patientens behov så tänker de samhällsekonomiskt och förminskar ens situation för att bussa ut en i en verklighet som man inte klarar av för ögonblicket. Sen har vi de arbetströtta typerna, de som av någon kollega har hört talas om ett nytt läkemedel och ska skriva ut (miss)lyckopiller och sjukskriva en i någon månad och hoppas att man så småningom har tagit sig ur dippen eller åtminstone är så drogad att man inte orkar belasta personalen på Psyk.

Någon enstaka någon har jag träffat riktigt bra typer som försöker och som har hittat något bra läkemedel och är mån om och hoppfull om ens rehabilitering  Men, de stannar ju inte. Det var länge sedan jag insåg att sjukhuset hos mig inte har länets mest arbetsmiljövänliga psykiatriska mottagning. Här hamnar läkare under utbildning, läkare, från delar av världen, som om det nu är möjligt, har ännu sämre kvalitet, de utbrända eller de som är så kassa att de inte inser det själva och kör sin 8-5-grej utan reflektion och däremellan stöter man på någon bra, som passerar.

Jag kommer från en familj med inavel i generationer. Jag tror att det har lett till mycket cancer och psykiska sjukdomar. Att ha en psykisk ohälsa är något fult, något man döljer. Likvärdigt med att ha en bristande intellektuell förmåga. Min pappa har diagnostiserats som Schizofren. En sjukdom som gjorde uppväxten till ett helvete. I synnerhet när allt avvikande beteende accepterades och han inte sökte hjälp för det. Jag har ett syskon med ADHD, ADD och tillhörande självmedicinerade medsjukdomar, ett annat syskon har en mano deppressiv diagnos och en tredje har allmänna recividerande depressioner. Och jag själv har PTSD. Ett potpurri av 1000 olika jobbiga symptom när jag hamnar i mina dippar.

Jag är ganska insatt i det här och har i regel en ganska sund inställning och lever väldigt återhållsamt och kontrollerat för att inte utsätta mig för jobbiga saker i livet. Jag har ett barn som har Asberger vilket innebär att hur återhållsamt eller kontrollerat jag än lever så kan det snabbt vända. Eftersom jag är en ensam vårdnadshavare så har jag fått ta allt ris och alla rosor för det här.Och om nu den Öppna Psykiatrin är kass så ska man nog inte ens gå in på hur kass habiliteringen är. Så då och då blir det tuffa perioder och man försöker hålla näsan uppe i ett mörkt träsk som blir tyngre och tyngre.

Vid de tillfällen så hamnar jag hos människorna inom Öppna Psykiatrin och idag när jag träffade en väninna så pratade vi om att jag har haft det så här i 20 år och att ingenting händer. Min väninna tyckte att jag hade ett självdestruktivt beteende som gick med på att ha det så här. Jag frågade henne om hon hade tips på något lämpligare alternativ men det hade hon inte just då. Vi kom in lite på att söka privat vård. Jag vet inte ens om det finns men det kan vara värt att kolla på. För övrigt så tycker jag väl delvis inte att jag är självdestruktiv men ibland så måste man låta andra uttrycka sig om så här komplicerade saker utan att värdera det de säger om man misstänker att det leder till en diskussion som ingen vinner något på. Om personen ifråga dessutom säger det av välvilja och inte för att såra och skada en så är det ännu viktigare att lyssna in budskapet och besvara den med det man tycker själv eller inte tycker och sen lämna det ämnet. Om det kommer från en person som är elak däremot så får man skita i den personen eller ta en rond där man markerar att man inte är mottaglig för amatöråsikter. Eller så blir man ännu mer ledsen och sjunker djupare ner i träsket för att man helt enkelt inte är i ett skick där man orkar något.

I måndags så avbokade psykiatrisköterskan och läkaren in mitt inbokade besök p g a att de var sjuka. Åter igen hade de lyckats med den makalösa förmågan att bli sjuka samtidigt och inte ha någon "stand in". Sen att det är ett akutbesök som man har väntat på i en månad och att man är desperat är en sak man bara får hantera. Och hur hanterar man det då? Det är svårt när man saknar förutsättningar. Det sägs ju att man måste vara frisk för att få bra vård. Jag gör så. Jag brukar få klara mina dippar själv och när jag har tagit mig igenom dem så är det dags för besöket och det är då jag får kämpa för att få den goda vården. Är jag en bekväm patient? -Nej! Att vara en bekväm patient är en lyx som är få förunnat. Om en person är ute efter att vara bekväm så borde hen rimligtvis inte välja att lägga sin hälsa i händerna på en katastrofal vård. Då håller man sig långt borta från allt och alla som man kan hamna i beroendeställning till.

Under den här dippen har jag faktiskt reagerat lite annorlunda. I vanliga fall så brukar jag isolera mig och inte tala om för min omgivning vad jag går igenom. Den här gången har jag kunnat umgås med människor som är positiva för mig och jag har varit öppen om vad jag går igenom. Jag kan inte sätta fingret på hur det kommer sig, det är för komplicerat och i mitt nuvarande tillstånd så fungerat inte hjärnan optimalt och minnet är en katastrof. Härom dagen när jag hade migrän och tinnitus så kom jag på mig själv med att dammsuga utan att ha satt igång dammsugaren. Med värk, nedstämdhet och det där djävla tjutandet så blev det så. Jag blir ledsen men å andra sidan så är ledsamhet ett ganska konstant sinnesläge så jag tog mig över det också. Nu blev jag väldigt utmattad så nu får jag ta ett break och göra något annat.

Sex in the city och ångest

Oj,oj...idag är det en vårlördag. Det är stilla och trist väder och all grus som har använts från vintern ligger kvar på marken och är livsfarlig att tvärnita med när man cyklar. Jag vaknade i vanlig ordning tidigt och hade den här morgonångesten. "hjälp", det låter typ som när männen vaknar och har morgonstånd. Jag vet inte hur det känns, så jag släpper den tråden. Ångest däremot känner jag till alla gråa nyanser av. Det är en följeslagare man aldrig kommer tycka om och aldrig acceptera. Den blir till slut ett av dina sjätte sinnen och styr ens liv och ens beteende. Den lever på olycka och nedstämdhet men är allergisk mot lycka och omtanke. En riktig energislukare. Min ångest är väsrt på morgonen och det är egentligen sorgligt att behöva vakna med den känslan men jag antar att det finns värre saker att vakna till. Mitt förhållningssätt just nu är att tvinga mig själv att somna om och då brukar det bli lättare att hantera den.


Jag sitter just nu i soffan och har som vanligt TVn på. "Sex in the city" mal på och jag retar mig på dessa karaktärer så det börjar spänna i nackmusklerna. Jag förstår att den serien var trendbrytande för sexuellt hämmade kvinnor på 90-talet men nu funkar den inte längre, Ebba Busch Tor och hennes medsystrar försöker ta oss vidare till en limbo där kvinnor gör vad de vill, utvecklas, kommer framåt, whatever men gör det i kombination med ett modernt familjeliv. Det här retar förmodligen de traditionella feministerna och något nytt är på G men jag vet inte riktigt vad. Ibland när en förändringsprocess pågår så vet inte ens skaparna var de är på väg och motståndarna vet inte vad de är rädda för. However, jag har slagits mot religionstryck, hederkultur, rasism och kvinnofientlighet så jag har inte unnat mig att kartlägga om jag är feminist utan bara satsat på att överleva och hålla ihop armar och ben. Jag överlåter åt andra att ta den fighten. Sex in the City är iaf inte "my coop of tea". Jag tror bestämt att jag har vaknat med det engelska språket som modersmål idag. Allting är lättare att tänka i engelska . Det är inte så konstigt iofs. I mitt förra jobb var engelskan ordinarie språk och efter ett tag var det lättare att uttrycka sig i engelska eftersom det var ett globalt företag med tight samarbete över världen,

Jag slog om kanalen till Talang. Tittar på David. En liten kille som dansar som en symbolisk revansch för att inte följa normen i sin omgivning. Killen är asduktig men det märks hur juryn anpassar sitt omdöme till en liten kille och inte till en person med talang. Samir står vid scenen. Den här stora killen som verkar vara i en egen klass och absolut inte känd som smart eller har taktkänsla. Men tro det eller ej, det är han som pratar med David på ett vuxet sätt och utefter hans talang. RESPEKT.