Jag önskar att jag hade energin att lägga ut bilder på den här vackra vintern. Jag älskar verkligen en riktigt krispig vinterdag när världen är täckt av ett tjockt lager snö som glimmar under solen. Älskar!
Jag försöker hitta saker runt omkring mig som är positiva och som jag kan stanna upp och uppskatta och omfamna. Ibland när jag dippar ordentligt så hittar jag inte verktygen för detta. Jag vet inte hur och jag förstår inte varför men jag snurrar som en virvel utan att kunna ta tag i något i livet för att få stopp på dippen. Dock finns alltid bitterheten tillgänglig med sina äckliga, svarta klor och kör ner sin negativa energi långt ner i halsen på mig.
Usch.
Men inte idag. Idag är en vit vinterdag och jag kan dra på mig min stora tjocka och varma vinterjacka. Dra ner en ful mössa över huvudet och snurra några varv med halsduken och ha mina tjocka, arma vattentäta UGS på mig. Är det något som jag avskyr så är det våta och kalla fötter. Att ha förmånen att kunna gå i skor som håller mina fötter torra och varma är en ynnest. Det är en bonus i livet.
Härom dagen köpte jag ett gäng vitaminer och kosttillskott på Apoteket. Efter vinterns influensa som tvingade mig till sängläge i 3 veckor så känner jag att nu får det vara bra. Jag är ju för FAN levande död. Vad är det för liv? Att inte ens orka ta sig upp för att hämta smärtstillande.
Vitaminerna, kissebäbisarna och den vackra vintern är mina lyckorus. Självklart svänger humöret och nerverna är ojämna men de dominerar inte. Jag kan slappna av lite. Hjärnan kan sortera lite. Längst in i röran jag har i hjärnan börjar minnena framträda. Händelser med tillhörande känslor som ger mig lite svar på frågor jag har. Händelser som fyller ut luckorna på min tidsaxel. Jag har varit medveten om att jag har haft faser i livet, månader och år som jag inte har kontakt med och som triggar mig så jag har inte orkat lägga pusselbitarna som saknas.
Jag börjar mer och mer att förlika mig med att jag har stängt av omvärlden för att stå ut. Jag har varit tvungen att stänga av tankar och känslor när jag har upplevt saker som jag inte har hanterat och som har gjort ont. Jag kan tänka på perioder utan att minnas hur saker har hänt, när och i vilken tidsföljd. Det är som om år i livet är alldeles blanka. Men att tänka på det jag inte minns framkallar ändå stark ångest och jag orkar inte lära känna mig själv och så går åren och det destruktiva förnekandet fortsätter och det läggs nya lager av förträngningar på varandra.
Åren jag fick barn är suddiga och jobbiga. Dimmiga och grå. Jag vet att livet pågick på sjukhus och att jag var skräckslagen och ensam som nybliven mamma. Jag visste inte om barnet skulle överleva. Jag minns vissa fragment. Vissa människor. Någon av alla 36 operationer men inga detaljer. Jag minns att föräldrarpenningen inte kom igång men jag hade fullt upp med mitt allvarligt sjuka barn och amningen krånglade, jag fick mjölkstockning och mådde fysiskt illa och hade inga pengar att köpa mjölkersättning för. Jag visste inte ens att det fanns förrän en mamma i mammagruppen informerade mig om det och lånade mig en hundring att köpa det för. På något sätt fick jag kontakt med kuratorn på barnmedicin, föräldrarpenningen kom igång men mitt barns liv hängde på ett hårstrå i 3 år. Jag kommer ihåg boendet på sjukhuset men jag kan inte minnas en enda måltid som jag har ätit under dessa 3 år. Jag kan inte minnas att jag vaknade en morgon och gick upp för att titta till mitt barn. Det jag minns är hur jag gick omkring nästan i sömnen och bar på barnet för att lindra smärtan eller att jag gick omkring med barnet uppbultad på kuddar i vagnen, dag och natt.
Jag önskar att jag fick tillbaka de åren och att jag kunde få göra om dem och färga dem i regnbågens färger. Jag önskar att jag kunde minnas att jag satt på ett golv och lekte med mitt barn. kittlade så det kiknade av skratt...
Men det fungerar inte så. Det som fungerar är att minnas verkligheten så hård som den var och accepterade att den tiden har varit och nu lever jag både med konsekvenserna och styrkorna efter det. Åtminstone medan jag skriver det här, just nu vill jag bara acceptera det som hände de 3 åren utan att vara förbannad på GUD, livet och alla svin som fanns i mitt liv just då och säga till den där 20-åringen att hålla ihop armar och ben och bara ta sig igenom det som kommer och att om 25 år kommer den äldre versionen av henne att förlåta henne för att hon inte orkade leva livet optimalt för sig själv och sitt barn.
