När rosa blir svart.

 Vet ni, jag sabbade det där. Ni vet, relationen jag skrev om häromdagen. Dom rosa och ljusblå bomullsmolnen. Jag sabbade det. 
Rädslan att bli lämnad och avvisad är så intensivt så jag vänder och vrider på vartenda ord, varenda ton. Jag t.o.m analyserar det som inte sägs. Det är värst, om personen inte säger det jag vill höra så tiger hen om det jag inte vill höra. Det blir maniskt och är det enda som rör sig i huvudet. Jag måste absolut veta. är jag inne eller ute? Jag vill inte vara kvar i "inte-veta-cellen" då är det bättre att jag får veta och blir ledsen eller arg . Då kan jag börja bearbeta och jobba med det. Så jag frågar, och frågar tills hen blir irriterad. Hela tiden uppmärksam på om han i ett svar som t.e.x vad hen har ätit kan urskilja om hen har lessnat på mig. Jag skäms över mig själv som håller på så men jag kan inte låta bli. Jag provocerar för att få en reaktion, jag manipulerar för att få reda på och givetvis, till slut så har jag fuckat personen med mitt psykande och då kan jag få ett svar som detta:

Jag:
"Det är fruktansvärda saker vi tror om varandra. Det finns ingen ömhet och ödmjukhet i det alls. Jag ber verkligen om ursäkt för att jag har fått dig att känna så. Jag tänker inte förneka det för jag läser ju att det kommer från ditt hjärta. Det vi skriver om varandra är så allvarliga så jag fattar inte att två vuxna människor som känner så här för varandra överhuvudtaget tror att det finns en chans att komma överens. Alla bråk, gräl, avslut har till slut lett till att vi har fått upp ögonen. Jag accepterar och respekterar det du har skrivit likväl som jag står för det jag har skrivit och jag tänker inte ändra på mig och jag vill inte ändra på dig heller. Jag tänker inte heller göra slut för det verkar så djävla töntigt efter allt som har varit men det finns inte en chans att gå vidare efter det här. Det du var rädd för skulle komma från oss kom ju, du hade rätt, som så ofta tidigare. Vilken patetisk och fuckad relation vi har skapat. Jag blir riktigt äcklad av sanningen.

Hen:Så gropen vi grävt ur har fyllts igen å det är dax att bygga murar alltså? Jag:"Säg inte att du är så sjuk i huvudet att du tror att det går att göra ngt åt den här misären."

Hen:"Det räcker med dina spydigheter nu...

Ja, jag har rätt... Som så många gånger tidigare... Du är så jävla livrädd att släppa taget å låta någon tycka om dig så du gör vad som står i din makt för att man ska tycka att är en bitter jävla bitch. Men ok... Jag tycker väl det då..."

"Jag är en bitterfitta som inte vågar låta ngn tycka om mig, fine, jag köper det, men vad gör det dig till då som vill vara med en människa du tycker är så vidrig. Du kanske älskar att hata mig eller så hatar du att älska mig. FAN, vakna upp och se saker som dom är. Det här är motbjudande."

Sen kommer finalen,  bekräftelsen på att hen faktiskt vill lämna mig. Tryggheten med att veta. Veta något jag inte velat egentligen men som jag provocerat fram.

Hen:"Tänk lite X! Tänk lite på hur du beter dig... Jag är nog inte den enda som råkat ut för ditt behov av att såra andra... Vagga in nån i en lömsk falsk trygghet för att sen sticka in kniven när halsen blottas... Sen gör du dig själv till martyr?? Lägg av!

"Man vet inte vad som är falskt eller sant i din sjuka värld..."

Jag är alltså en bitter djävla bitch. Visst låter det hemskt? Även om jag själv har tvingat fram det så träffar orden en trasig själ, som inte håller ihop och som inte kan ta sig ur sin destruktivitet. Ett offer. En martyr. Ja, faktiskt om man inte vet vad som ligger bakom. För vid det här laget så har jag rest tillbaka 40 år i tiden och är ett barn som plågas så av verkligheten hon lever i så hon stänger in sig i en värld där ingen kommer åt henne och där hon inte är huvudpersonen längre. Där det inte är henne det gör ont i fysiskt och psykiskt, utan någon annan. Någon som är äcklig och smutsig och som förtjänar det hon utsätts för. Någon som ingen vill ha. Någon som ingen bryr sig om. Någon som inte borde finnas.

Vad tycker ni om hen. Den som jag har kommit så nära att jag stöter bort. Hen känner till min bakgrund men hen har tagit så mycket skit av mig vid det här laget att hen skakar av sig silkesvantarna och skriver det jag vill läsa. För då speglar hen det jag känner. Tyvärr så underlättar det inte för mig och den relation som jag önskar kunna bli trygg i en dag utan den tar sönder honom, sliter hans känslor i tusen bitar och trampas på med tusen steg. Och det är jag som gör det. Jag som äntligen har kommit att bry mig mycket om en man och som vill ha honom i mitt liv. Jag som inte vill göra något annat än att vara med honom och vill att han ska vilja vara med mig. 

Jag önskar så att parasiterna på psyk utsattes för det vi utsätts för. Jag hade velat reda ut de här känslorna, få hjälp med att hindra mig själv för att bli så otrygg att jag sårar någon jag tycker om och som kan sluta med det här självskadebeteende men trott 20 år i psyks klor så får jag ingen stöttning med det som har format mig. Jag får hjälp med droger som ska stänga av mina känslor och visst blir det avstängda. De fina känslorna. Kvar är känslorna som leder till aggressivitet, kränkningar och ett behov av att straffa dem som vågar tycka om mig genom att verbalt misshandla personen.

Andreas

skickat

för en dag se

En flört till livet

Kom livet
Kom, sätt dig här hos mig.
Kom, omfamna mig, gläd mig.
Bara kom
Ge mig
Ge mig lusten, ge mig energin, ge mig förståelsen.
Ge mig frid
Lämna mig tankar
Lämna mig oron, lämna mig vetskapen
Lämna det livet försöker ge mig
Liksom syrenens späda grenar med sina soltorkade blomknoppar rör sig i dans med vindens obestämda rytm vilja jag också få ruska av mig, skaka bort dom tunga tankarna. 
Lämna det som håller mig kvar
Dagen kommer inte med styrkan som driver mig till en annan plats. Gårdagen har satt klorna i mitt ena ben och släpper inte när jag försöker slita mig loss.
Jag måste stanna, måste stanna i det som var, leva det livet redan har gett och gråta samma tårar som tvingat sig fram från ögon som inte ser framtiden. Ögon som är vända tillbaka och ser det de inte längre orkar se. 
Likt ett tungt och mörkt moln som drar sin sista suck innan den öppnar sig och tömmer det som inte längre ryms.
En tår släpar sakta ner för överläppen som om den inte orkar släpa sin egen tyngd. In i det sista försöker den klamra sig kvar, vill inte falla, vill inte gå till slutet.
Sältan i en mun som längtat så länge efter den goda smaken från en älskades läppar i drömmar som har svept förbi i alltför långa år. Finns den sötman kvar eller är det hoppet om att den finns som hindrar sältan i tåren att kapitulera. 
Så kom livet, lär mig att ta emot dig, visa mig hur jag ska hantera dig. Låt mig se vad du kan erbjuda mig men mest av allt. Kom, livet, till mig.

Små och stora bomullshjärtan i luften

Det var länge sedan. Så länge sedan att jag inte minns om det är riktigt såhär det kändes även då eller om känslan förändras med åren.

Det är upp & ner, hela tiden. Och han själv är speciell så då svänger det ännu fortare. Han är skärpt, cynisk, använder sexuella skämt som jag inte uppskattar, håller sina tankar om känslor väldigt privat men är inte rädd för att dela sina kontroversiella tankar. Och han kan bli riktigt djävla förbannad. Sällan. Det har bara hänt en gång och då har jag känt honom i ett decennium. Han har alltså funnits i omgivningen rätt länge. Vi hade en fling för längesedan men det höll inte. Precis som alla mina förhållanden inte har gjort. 

För säkerhets skull så kan jag vara tydlig med att jag skiljer på sexuella relationer och relationer "to die for". De senare är precis som de låter; personliga och djupa. Allvarligare och förknippade med personliga uppoffringar och sätter sig som en tagg på själen när de inte slutar väl. De sexuella, är kropp och kompensation. Du måste ha skiten med för att veta om du överhuvudtaget vill ha en relation med objektet. Glöms snabbt efter avslut. Som att gå på ett brunnslock, du vill inte, du känner dig skrockfull och du ångrar dig efteråt och bestämmer dig för att aldrig mer trampa på ett brunnslock.

Så. Han tycker att det var min osunda personlighet som gjorde att det inte höll, jag tycker att det var hans brist på engagemang. Jag har ju ett ohälsosamt behov av bekräftelse och han hade ett jobb som innebar mycket tid och resor. Ja, och så försökte han inte ligga med mig när jag sov över hos honom en gång. Trots att jag hade på mig sjukt sexiga underkläder. Första gången en man inte vill ligga med mig när jag erbjuder min kropp. Sedan dess använder jag aldrig sexiga underkläder och jag kände mig förminskad. Tände han inte på mig, tyckte han att jag var oattraktiv, var han gay...? Självklart satte sig upplevelsen som ett svart frimärke på mitt redan dåliga självförtroende.

Men han dök upp igen. Fråga mig inte varför för jag var för besviken för att fråga och var en riktig bitch och vägrade visa sympati. Men han höll sig kvar Som en fästing. Försvann periodvis och man visste inte när han skulle höra av sig igen. Dök upp, fick skit av mig men struntade i det och försvann igen. Så höll det på i många år. Som en guldfisk som simmar runt, runt i skålen och aldrig kommer fram. Har i gen början och inget slut. Vacker att titta på men svår att sätta fingret på.  När ett par år hade gått efter det misslyckade raffsetet så gifte han sig plötsligt och bekräftade än en gång att han var ett svin. Han visste inte såklart att jag just när jag fick reda på det hade vant mig vid hans uppmärksamhet och jag fick ännu ett svart frimärke på självförtroende. Som tur var höll inte hans äktenskap, tyvärr var det en jobbig upplevelse för honom, men nu handlar det om mig och honom och inte honom och henne, OK?

Så han tippade tillbaka till den destruktiva bitchen som nobbade honom. Ja, men så gick åren och jag passade på att fortsätta ha destruktiva relationer i hopp om att få den bekräftelsen och tryggheten jag behövde. Hela tiden med Guldfisken i bakgrunden. 10 år senare så fick han nog. Han ville inte såsa runt i skålen och bli förnedrad av mig. Han satte ner foten och jag fick höra ord om honom som tog luften fullständigt ur mig. Det var tufft. Hårda ord som beskrev en störd och elak kvinna. Ord som beskrev mig precis som jag var och som jag alltid har sett på mig själv men de kom från en annan person och även om jag gick i tusen bitar så visste jag att jag var genomskådad och var tvungen att konfrontera mig själv. Jag hade även ett behov av att få tillbaka hans förtroende. Han blev någon för mig. Han var inte bara en hopplös guldfisk utan en människa med känslor, tankar och smärta. Smärta som jag orsakade honom. Och precis som han uttryckte sig: behandlade honom vidrigt för att jag själv mådde så dåligt i mig själv. Jag kapitulerade. Det här var för nästan ett år sedan. Jag öppnade ett fönster till mig själv för att bjuda in honom i mitt liv och han valde det andra fönstret för att även han ge det en ny chans.
Några månader senare, efter att ha kommunicerat varenda dag så berättade jag om min barndom med övergrepp och misshandel. Det var första gången jag gjorde det på det sättet för någon förutom psykpersonalen då. Och vet ni vad guldfisken gjorde? Han försvann igen. Kommunikationen dog. Det kom fler och fler dagar utan att han hörde av sig. Dagar blev månader och jag kände på ett sätt som jag aldrig gjort förut för jag hade berättat om något som jag knappt ville tänka på själv för någon som jag hade accepterat skulle ingå i mitt liv på ett eller annat sätt. Hade jag gjort rätt, varför berättade jag, hade jag avskräckt honom, tyckte han liksom jag att jag var förverkad och skadad gods...? Tyckte han också att jag bar skuld för övergreppen?

Men han hörde av sig, till slut. Som om inget hade hänt. Han ville inte prata om sin distansering och tog aldrig upp det jag berättade. Men han slutade även att bara simma runt i skålen. Han blev tydligare med att han ville ge det en ny chans och han retade gallfeber på mig, närmade sig mig och provocerade mig till elaka utbrott och att jag stötte bort honom. Och det sjuka är att jag har "gjort slut" flera gånger. Fast vi inte har träffats en enda gång på över 10 år. Men han tar tillbaka mig. Hör av sig igen och får mitt förtroende igen. Självklar har han velat träffas och lika självklart så vill jag träffa honom men jag får panik, hittar fel på allt och honom, är elak mot honom och stöter bort honom. Jag vill inte träffa honom för jag vill inte släppa in en man i mitt liv. Jag är för rädd för det. Men han är den mest lojala människan i mitt liv. Ingen har varit så lojal. Och ingen får mig att känna mig så ärlig om mig själv och som jag verkligen kan vara mig själv med trots alla mina vassa kanter och alla murar jag bygger upp. Jag vill inte såra honom. Jag vill inte utnyttja honom. Jag delar inte alla hans värderingar och han är inte idealmannen. Men jag känner förtroende för honom. Jag känner ett band till honom och jag har slutat vara rädd för att han kommer lämna mig. Han är min guldfisk. Att han sen är djävligt attraktiv och sexig. Manlig och står för det även om han ibland försöker inbilla sig själv att han är feministisk och jämlik. Han är kaxig och inte en person man stöter sig med. Han har ett manligt jobb, ingen mes på ett flashigt kontor. Ibland tar han av sig silkesvantarna och får mig att förstå att jag är destruktiv och att han inte gillar det. Men han är också tydlig med att visa och säga vilka egenskaper hos mig som gör mig till en speciell person i hans liv. Han är mina ups and downs dvs han är med mig både när jag är på topp och när jag tappar livsgnistan. Ja, och däremellan bliv vi utmattade av varandra och brukar lägga in några dagar vila från varandra. Och jag har bestämt mig. Jag SKA träffa honom. Och jag ska göra allt jag kan för att kontrollera mina ups and downs. Fast jag vet inte när och jag vet inte hur det ska gå till. Jag vet inte ens om det funkar.