Det var länge sedan. Så länge sedan att jag inte minns om det är riktigt såhär det kändes även då eller om känslan förändras med åren.
Det är upp & ner, hela tiden. Och han själv är speciell så då svänger det ännu fortare. Han är skärpt, cynisk, använder sexuella skämt som jag inte uppskattar, håller sina tankar om känslor väldigt privat men är inte rädd för att dela sina kontroversiella tankar. Och han kan bli riktigt djävla förbannad. Sällan. Det har bara hänt en gång och då har jag känt honom i ett decennium. Han har alltså funnits i omgivningen rätt länge. Vi hade en fling för längesedan men det höll inte. Precis som alla mina förhållanden inte har gjort.
För säkerhets skull så kan jag vara tydlig med att jag skiljer på sexuella relationer och relationer "to die for". De senare är precis som de låter; personliga och djupa. Allvarligare och förknippade med personliga uppoffringar och sätter sig som en tagg på själen när de inte slutar väl. De sexuella, är kropp och kompensation. Du måste ha skiten med för att veta om du överhuvudtaget vill ha en relation med objektet. Glöms snabbt efter avslut. Som att gå på ett brunnslock, du vill inte, du känner dig skrockfull och du ångrar dig efteråt och bestämmer dig för att aldrig mer trampa på ett brunnslock.
Så. Han tycker att det var min osunda personlighet som gjorde att det inte höll, jag tycker att det var hans brist på engagemang. Jag har ju ett ohälsosamt behov av bekräftelse och han hade ett jobb som innebar mycket tid och resor. Ja, och så försökte han inte ligga med mig när jag sov över hos honom en gång. Trots att jag hade på mig sjukt sexiga underkläder. Första gången en man inte vill ligga med mig när jag erbjuder min kropp. Sedan dess använder jag aldrig sexiga underkläder och jag kände mig förminskad. Tände han inte på mig, tyckte han att jag var oattraktiv, var han gay...? Självklart satte sig upplevelsen som ett svart frimärke på mitt redan dåliga självförtroende.
Men han dök upp igen. Fråga mig inte varför för jag var för besviken för att fråga och var en riktig bitch och vägrade visa sympati. Men han höll sig kvar Som en fästing. Försvann periodvis och man visste inte när han skulle höra av sig igen. Dök upp, fick skit av mig men struntade i det och försvann igen. Så höll det på i många år. Som en guldfisk som simmar runt, runt i skålen och aldrig kommer fram. Har i gen början och inget slut. Vacker att titta på men svår att sätta fingret på. När ett par år hade gått efter det misslyckade raffsetet så gifte han sig plötsligt och bekräftade än en gång att han var ett svin. Han visste inte såklart att jag just när jag fick reda på det hade vant mig vid hans uppmärksamhet och jag fick ännu ett svart frimärke på självförtroende. Som tur var höll inte hans äktenskap, tyvärr var det en jobbig upplevelse för honom, men nu handlar det om mig och honom och inte honom och henne, OK?
Så han tippade tillbaka till den destruktiva bitchen som nobbade honom. Ja, men så gick åren och jag passade på att fortsätta ha destruktiva relationer i hopp om att få den bekräftelsen och tryggheten jag behövde. Hela tiden med Guldfisken i bakgrunden. 10 år senare så fick han nog. Han ville inte såsa runt i skålen och bli förnedrad av mig. Han satte ner foten och jag fick höra ord om honom som tog luften fullständigt ur mig. Det var tufft. Hårda ord som beskrev en störd och elak kvinna. Ord som beskrev mig precis som jag var och som jag alltid har sett på mig själv men de kom från en annan person och även om jag gick i tusen bitar så visste jag att jag var genomskådad och var tvungen att konfrontera mig själv. Jag hade även ett behov av att få tillbaka hans förtroende. Han blev någon för mig. Han var inte bara en hopplös guldfisk utan en människa med känslor, tankar och smärta. Smärta som jag orsakade honom. Och precis som han uttryckte sig: behandlade honom vidrigt för att jag själv mådde så dåligt i mig själv. Jag kapitulerade. Det här var för nästan ett år sedan. Jag öppnade ett fönster till mig själv för att bjuda in honom i mitt liv och han valde det andra fönstret för att även han ge det en ny chans.
Några månader senare, efter att ha kommunicerat varenda dag så berättade jag om min barndom med övergrepp och misshandel. Det var första gången jag gjorde det på det sättet för någon förutom psykpersonalen då. Och vet ni vad guldfisken gjorde? Han försvann igen. Kommunikationen dog. Det kom fler och fler dagar utan att han hörde av sig. Dagar blev månader och jag kände på ett sätt som jag aldrig gjort förut för jag hade berättat om något som jag knappt ville tänka på själv för någon som jag hade accepterat skulle ingå i mitt liv på ett eller annat sätt. Hade jag gjort rätt, varför berättade jag, hade jag avskräckt honom, tyckte han liksom jag att jag var förverkad och skadad gods...? Tyckte han också att jag bar skuld för övergreppen?
Men han hörde av sig, till slut. Som om inget hade hänt. Han ville inte prata om sin distansering och tog aldrig upp det jag berättade. Men han slutade även att bara simma runt i skålen. Han blev tydligare med att han ville ge det en ny chans och han retade gallfeber på mig, närmade sig mig och provocerade mig till elaka utbrott och att jag stötte bort honom. Och det sjuka är att jag har "gjort slut" flera gånger. Fast vi inte har träffats en enda gång på över 10 år. Men han tar tillbaka mig. Hör av sig igen och får mitt förtroende igen. Självklar har han velat träffas och lika självklart så vill jag träffa honom men jag får panik, hittar fel på allt och honom, är elak mot honom och stöter bort honom. Jag vill inte träffa honom för jag vill inte släppa in en man i mitt liv. Jag är för rädd för det. Men han är den mest lojala människan i mitt liv. Ingen har varit så lojal. Och ingen får mig att känna mig så ärlig om mig själv och som jag verkligen kan vara mig själv med trots alla mina vassa kanter och alla murar jag bygger upp. Jag vill inte såra honom. Jag vill inte utnyttja honom. Jag delar inte alla hans värderingar och han är inte idealmannen. Men jag känner förtroende för honom. Jag känner ett band till honom och jag har slutat vara rädd för att han kommer lämna mig. Han är min guldfisk. Att han sen är djävligt attraktiv och sexig. Manlig och står för det även om han ibland försöker inbilla sig själv att han är feministisk och jämlik. Han är kaxig och inte en person man stöter sig med. Han har ett manligt jobb, ingen mes på ett flashigt kontor. Ibland tar han av sig silkesvantarna och får mig att förstå att jag är destruktiv och att han inte gillar det. Men han är också tydlig med att visa och säga vilka egenskaper hos mig som gör mig till en speciell person i hans liv. Han är mina ups and downs dvs han är med mig både när jag är på topp och när jag tappar livsgnistan. Ja, och däremellan bliv vi utmattade av varandra och brukar lägga in några dagar vila från varandra. Och jag har bestämt mig. Jag SKA träffa honom. Och jag ska göra allt jag kan för att kontrollera mina ups and downs. Fast jag vet inte när och jag vet inte hur det ska gå till. Jag vet inte ens om det funkar.
