Långben och hans buttra fru

 Hos mig är det torsdagsmorgon och för många många människor är det julafton. För mig också, faktiskt. Jag räknar ner dagarna för att avsluta detta helvetesår och för ett förhoppningsfull bättre kommande år.
Tja, vad ska man skriva utan att verka alltför bitter? Det är ju lite klumpigt att uttrycka sig när man måste tänka på att man måste uttrycka sig så jag skipper skiten och skriver som jag vill. Jag vill skriva om Långben och hans socialt avtrubbade fru. 

Dom är nämligen mina förebilder när det gället tio-i-topp-listan på bittra människor. 

I 12 år har jag hälsat på detta bittra träskpar. Honom kallar jag Långben av den enkla anledningen att han står och går på ett par långa, smala ben som hålls ihop av en höft som är typ lika bred som min hals och på detta magra mittfäste finns en tunn överkropp med ett par långa armar som oftast drar i kopplet till 2 små, mindre vackra pudlar. På den här utmärglade kroppen finns ett huvud med blå skarpa, ovänliga ögon, en kantig näsa och ett par läppar som jag skulle kunna använda som en linjal för de rör sig aldrig. Frun är ännu gråare. Om det nu är möjligt. Dock har hon lite mer hull på kroppen, allt samlat på magen och är inte lika lång som maken. Eller så upplever jag det så för ansiktet är konstant riktad mot marken, kanske av rädsla för att de fula pudlarna skall ta ett steg i fel riktning. 

Hon är eller har en bakgrund av blont hår som sitter lite burrigt på hennes nedsänkta huvud. Jag kan tyvärr inte uttala mig om utseendet i ansiktet för hon behagar ju aldrig lyfta blicken mot solen. Medans makens ben är långa och raska och bestämda så är hennes långsamma och klumpiga. Hon kommer alltid några steg efter honom och vore det inte för att jag misstänker att han inväntar henne så skulle vi andra förmodligen inte se dem i sällskap för han är rask och hon verkar mest vilja borra ned sig i marken av sin bara vilja.

Så, paret Långben och fru Butter  bor i mitt område. I själva verket har de bott här måna år längre än jag så förmodligen är det jag som bor i deras område. Våra vägar möts ofta för de ska ju självklart ut och rasta dammråttorna de släpar på i koppel. Och det är i dessa möten som mitt engagemang för dem som människor uppstår mot min vilja. Långben med sin bestämda gåstil och långsmala existens har nämligen ovanan att stirra folk blint i ansiktet till skillnad från fru Butter som räknar gruskorn på marken. Eftersom eländet är så lång så får man ju sikt på honom på ca 50 m avstånd och direkt fixerar han blicken på en och vägrar släppa. Om jag inte misstar mig så blir han även mörkgrå som en åskhimmel i ansiktet när han ser en. Men tror ni att han släpper blicken? Not! Som en djävla blodigel sitter han på näthinnan. Kan jag så tar jag en annan väg för att förhindra en frontal konfrontation, ibland kan jag prata med någon i närheten, vem som helst, bara för att slippa mer ögonkontakt men så, många gånger måste jag ta smällen och säga hej till helvetet.

Om nu min blotta uppenbarelse inte redan har förpestat luften Långben andas och förstört hela hans dagen så gör definitivt min hälsning det. Han blir om möjligt ännu gråare, läpparna vitnar nästan av brist på blodcirkulation för att han skrynklar ihop dem och jag vet än idag inte om det heliga helvetet någonsin hälsar tillbaka. Är fru Butter med så måste jag även ta hänsyn till att även hon förmodligen blir förbannad av min hälsning. Hon brukar dock vara skötsam och vända ner ansiktet mot marken ganska snabbt. Frågan är om hon inte ser en inbillad karta när hon tittar ner. En som leder henne vidare i livet.

I 12 år har jag försökt hitta en strategi för att bemöta mitt problem med Långben och fru Butter. För egentligen bryr jag mig inte om dem. Jag vill inte bry mig. Jag vill strunta i dem. Men de är så starka i sitt kroppsspråk och icke-verbalt så jag kan inte låtsas att de inte existerat. Jag har provat att ta mod till mig att undvika deras ofrivilliga kontaktsökande och inte hälsa men jag måste erkänna. Jag är för svag. Dom tar mig som gisslan och jag sparar som mest energi om jag är deras offer och hälsar. En gång fick jag en utskällning av Långben. Han hade en åsikt om hur jag parkerade min cykel. Han var väldigt arg och han skulle minsann ringa Securitas om jag blockerade vägen för honom igen och han var jättearg men med en jättelåg volym på rösten. Jag blev så fascinerad av hans konfliktstil så jag kom mig inte ens för att förklara att jag inte ägde cykeln han pratade om. Han pratade helt enkelt om någon annans cykel. Så när han argt delgav mig sitt hot om att ringa Securitas och be dem komma och hantera min okynnesparkering så såg jag det som en ganska rimlig lösning på ett problem som jag inte ägde men som kunde utvecklas till en följetång där jag kunde få en relation med Långben som bestod i mer än att tvingas till att hälsa på honom. Vem vet? Det kunde sluta så illa att jag fick en bra orsak till att inte hälsa på honom.

Nåväl, cykelhistorian blem kort och jag fick likt alla andra offer som inte kommer ifrån sin destruktiva tillvaro finna mig till att återgå till att bli låst av Långbens och hans buttra frus ilskna uppsyn och fogligt hälsa på dem när jag mot min vilja möter dem.

Det är så himla stört för just idag, på själva julafton, när jag ser dessa två genom mitt fönster så undrar jag hur de skulle reagera om jag gick bort till dem med en julblomma. Skulle de bli påverkade och i så fall skulle det vara positivt eller negativt?  Kan de förändras efter 12 år? Vad har gjort dem till dem de är? Finns det någon eller något som har tvingat dem till att vara så introverta? Och vad är det fördjävla fel på mig, då? Varför engagerar jag mig överhuvudtaget i dessa 2 buttertyper? Året 2020 har varit så tufft så nu har jag förmodligen drabbats av Stockholmssyndromet och blivit kär i Långben och hans fru Butter för att de i 12 år har gjort att jag inte vågar bemöta deras blickar utan att säga "hej" till dem.

Utestängd och övervakad

 Det här får gå snabbt!
Jag blev utestängd av Google. Pam och Bom! Ingen förvarning och utan nåd. Ingen återvändo och ingen återgång.
The devil i mig kom fram. Jag löste det. Eller, det är vad jag tror. Jag vet faktiskt inte.

I år är tomten ett virus

 Ja, i år handlade Påsken, midsommar och advent om den nya Tomten Covid. Och även julen kommer styras av honom.

Visst, bitter är mitt nya signum men ärligt talat. Bänd o vrid, hopp och tröst och optimism men den här gången kvittar det vilken klass, vilka pengar eller hur mäktiga vi är. Viruset fuckar oss alla dagar i veckan.

Veckorna fram till årskiftet kommer att bli långa men veckorna efter julledigheterna kommer bli de längsta, tyngsta och sorgligaste. Den här julen kommer politikerna stå till svars för. Både riks, regionalt och de kommunala amatörerna. Vi kommer hitta nya avgrunder i spillrorna från välfärden som man frimodigt och utan konsekvenstänk rustat ner. 

Säg hallo till spillrorna, klasskillnader och barn som skrotar p g a fattiga och lågambitiösa föräldrar och säg hej till nyrika och nykåta som inte ens vänder sig om för att se vem de nyss trampade på för att nå lite högre upp eller komma lite snabbare fram.

Och framöver när rödtjutdrickarna och pedofilsentern med smygnassarna i SD ska dumpa skiten på de absolut  sämsta sossarna i mannaminne så kommer Tomten Covids namn gurgla i halsen på dem som inte bättre vet.

För 2020 fick hela världen en ny tomte som hette Covid och som visade att de vi då visste var värdelös kunskap och att det vi då trodde vi var skyddade mot inte hjälpte ett skit. Det var  nu dags att börja skriva på en nu bibel.

Fucking optimist

 Jag har skapat mig ett nytt problem. Dessvärre inte ett sådant jag kan trolla bort genom att distrahera mig med annat. Det är ett problem likt det här förbannade viruset som florerar just nu och straffar mänskligheten för att, ja... för att vi är mänskliga förmodligen.

När jag vaknar på morgonen, när jag går på toa, när jag äter och för all del, även när cirkeln ska slutas och jag lägger mig så är mitt nya problem med mig. Inte för att jag har varit problembefriad tidigare direkt. Jag har ju haft ångesten, vreden, depressionen och rädslan sedan förr. Mina vapendragare och följeslagare. De enda som jag inte är rädd ska svika mig eller göra mig illa.

Så här kommer det. Jag backar och omfamnar det nya jaget. Jag är en BITTERFITTA. I hela mitt vuxna liv så har jag tänkt att jag är en survivor. En överlevare som alltid råkar ut för helveten men som skvätter en tår och haltar vidare. Jag har tagit avstånd från bittra människor och bitterhet. Jag har t.o.m sagt att minsta lilla bitterhet och speglas i ens utseende och man blir ful. Ful utanpå och ful inuti. Det är klart. Det har varit lätt att säga så för somliga har tyckt att jag har haft en skönhet men det är inget jag vill botanisera i nu. Nu måste jag ta itu med min nya följeslagare. Mitt nya djävla problem.

Bitterheten är en man. Håll i era suspensoarer, alla stötta machomän som går igång nu. Jag känner så för bitterheten en fysik stark kraft, totalt oberoende av list och smicker som jag ser som typiskt kvinnliga egenskaper. Jag ska snart fortsätta men först måste jag bara ta makten över det jag skriver nu. Det här är mina ord om mina upplevelser. Om någon tar illa upp av könsvärderande åsikter så ber jag om ursäkt men ändå inte. Är det något som bitterheten har knockat mig med så är det lärdomen att folk har ta mig FAN åsikter om allt. Inklusive andras åsikter. Allt ska ifrågasättas och mastuberas tills ingen längre minns vad diskussionen handlar om. Well, det är väl som det är men människors tankar försvinner inte för att det finns ett koppel besserwissers. Tvärtom, tankarna sätts på mute och frodas som aldrig förr. Hade cannabisodlingen haft samma förökningsfrekvens så hade vi kunnat bli höga av att knalla barfota på tomten.

Som jag förstår det så funkar denna nya följeslagare väldigt bra ihop med rädslan och vreden. Hand i hand så drar de en mörk rullgardin över mina ögon och tankar. 

Jag är sugen på att göra en fläskpannkaka för det är så djävla gott men skiter för jag blir besatt av tankar som att det är fett, tar lång tid och mycket energi vid spisen och blir ändå aldrig uppätet osv. Men vad FAN, vad är det frågan om egentligen. Hur svag har jag blivit som brottas i dagar och våndas över om jag ska göra en fläskpannkaka eller inte. Snacka om att ha dålig karaktär. Samma sak med att sminka sig...ska jag sminka mig? Det tar tid, slösar på dyr make up, jag måste rengöra huden ordentligt och kommer att ha spår kvar av maskaran i dagar efter. Och är det nödvändigt? Jag kanske inte kommer lämna hemmet iaf och om jag lämnar hemmet och träffar någon; förtjänar de personerna den ansträngningen jag har lagt ned?  Och så håller det på till absurdum.

Bitterheten gör dig inte bara ful. Den får dig att känna dig så ful att du blir arg på allt och alal för att du känner så och sen börjar bildspelet med alla orättvisor och dummingar man har blivit utsatt för för att gå ned sig så som man har. Allt är alla andras fel och allt handlar om vilket helvete man har haft. Ja, men visst! Det är iof sanningen men vem i helvete klarar att tänka så dygnet runt utan att bli ännu fulare och svagare? Till slut blir bitterheten till ett hat. Ett hat mot omvärlden men mest av allt ett hat till dig själv. Hat är en kraft som är så tung att bära så ingen klarar det utan att dumpa eländet på andra. Ingen. Det kanske inte syns att du är en bitterfitta eller att du hatar men jag lovar, värdens omgivning får sin beskärda del för hon orkar aldrig bära allt själv.

Och jag vet inte vad jag ska göra för att inte fastna i det här träsket. Från att ha varit rädd för att såras och skadas av andra så har jag kommit till att vara rädd för mig själv och vad mina nya följeslagare ska göra mot mig.

Det enklaste hade varit att göra den där förbannade fläskpannkakan men sen då? Och att ha värsta krigsmålningen under matlagningen. Så om grannarna ser mig vispa smeten kommer de gapa av förvåning över att jag är så välsminkad och friserad så de knappt känner igen mig. 

Så vad är lösningen? Det måste ju vara att ta in motkraften till bitterheten i sitt liv. Inga ägg, alltså. Och inget knaperstektfläsk eller lingon. Jag tror att naturen skulle hjälpa. Att komma ut i naturen. Dra med sig bitterheten i skogen och dumpa honom bakom en gran. Men jag orkar inte. under hela 2020 har jag försökt ta mig ut i naturen men jag orkar inte. Jag skulle vilja att någon pålitlig själ följde mig ut när jag var motiverad men inte sa något till mig. Inte störde mig. Bara följde med mig så långt jag orkade även om det innebar att jag vände där gatan tog slut för att misslyckat ta mig hem till tryggheten. Inget peppande, inget anklagande för att man inte lyckas utan bara följde med mig nästa gång, och gången efter det ända tills jag lyckades. Och när allt kommer omkring så hamnar jag ändå i en situation där det är lättare att kuva mig med bitterheten utan att våga frigöra mig och fortsätter att vara bitter och osminkad utan att ha ätit den där fläskpannkakan.

När rosa blir svart.

 Vet ni, jag sabbade det där. Ni vet, relationen jag skrev om häromdagen. Dom rosa och ljusblå bomullsmolnen. Jag sabbade det. 
Rädslan att bli lämnad och avvisad är så intensivt så jag vänder och vrider på vartenda ord, varenda ton. Jag t.o.m analyserar det som inte sägs. Det är värst, om personen inte säger det jag vill höra så tiger hen om det jag inte vill höra. Det blir maniskt och är det enda som rör sig i huvudet. Jag måste absolut veta. är jag inne eller ute? Jag vill inte vara kvar i "inte-veta-cellen" då är det bättre att jag får veta och blir ledsen eller arg . Då kan jag börja bearbeta och jobba med det. Så jag frågar, och frågar tills hen blir irriterad. Hela tiden uppmärksam på om han i ett svar som t.e.x vad hen har ätit kan urskilja om hen har lessnat på mig. Jag skäms över mig själv som håller på så men jag kan inte låta bli. Jag provocerar för att få en reaktion, jag manipulerar för att få reda på och givetvis, till slut så har jag fuckat personen med mitt psykande och då kan jag få ett svar som detta:

Jag:
"Det är fruktansvärda saker vi tror om varandra. Det finns ingen ömhet och ödmjukhet i det alls. Jag ber verkligen om ursäkt för att jag har fått dig att känna så. Jag tänker inte förneka det för jag läser ju att det kommer från ditt hjärta. Det vi skriver om varandra är så allvarliga så jag fattar inte att två vuxna människor som känner så här för varandra överhuvudtaget tror att det finns en chans att komma överens. Alla bråk, gräl, avslut har till slut lett till att vi har fått upp ögonen. Jag accepterar och respekterar det du har skrivit likväl som jag står för det jag har skrivit och jag tänker inte ändra på mig och jag vill inte ändra på dig heller. Jag tänker inte heller göra slut för det verkar så djävla töntigt efter allt som har varit men det finns inte en chans att gå vidare efter det här. Det du var rädd för skulle komma från oss kom ju, du hade rätt, som så ofta tidigare. Vilken patetisk och fuckad relation vi har skapat. Jag blir riktigt äcklad av sanningen.

Hen:Så gropen vi grävt ur har fyllts igen å det är dax att bygga murar alltså? Jag:"Säg inte att du är så sjuk i huvudet att du tror att det går att göra ngt åt den här misären."

Hen:"Det räcker med dina spydigheter nu...

Ja, jag har rätt... Som så många gånger tidigare... Du är så jävla livrädd att släppa taget å låta någon tycka om dig så du gör vad som står i din makt för att man ska tycka att är en bitter jävla bitch. Men ok... Jag tycker väl det då..."

"Jag är en bitterfitta som inte vågar låta ngn tycka om mig, fine, jag köper det, men vad gör det dig till då som vill vara med en människa du tycker är så vidrig. Du kanske älskar att hata mig eller så hatar du att älska mig. FAN, vakna upp och se saker som dom är. Det här är motbjudande."

Sen kommer finalen,  bekräftelsen på att hen faktiskt vill lämna mig. Tryggheten med att veta. Veta något jag inte velat egentligen men som jag provocerat fram.

Hen:"Tänk lite X! Tänk lite på hur du beter dig... Jag är nog inte den enda som råkat ut för ditt behov av att såra andra... Vagga in nån i en lömsk falsk trygghet för att sen sticka in kniven när halsen blottas... Sen gör du dig själv till martyr?? Lägg av!

"Man vet inte vad som är falskt eller sant i din sjuka värld..."

Jag är alltså en bitter djävla bitch. Visst låter det hemskt? Även om jag själv har tvingat fram det så träffar orden en trasig själ, som inte håller ihop och som inte kan ta sig ur sin destruktivitet. Ett offer. En martyr. Ja, faktiskt om man inte vet vad som ligger bakom. För vid det här laget så har jag rest tillbaka 40 år i tiden och är ett barn som plågas så av verkligheten hon lever i så hon stänger in sig i en värld där ingen kommer åt henne och där hon inte är huvudpersonen längre. Där det inte är henne det gör ont i fysiskt och psykiskt, utan någon annan. Någon som är äcklig och smutsig och som förtjänar det hon utsätts för. Någon som ingen vill ha. Någon som ingen bryr sig om. Någon som inte borde finnas.

Vad tycker ni om hen. Den som jag har kommit så nära att jag stöter bort. Hen känner till min bakgrund men hen har tagit så mycket skit av mig vid det här laget att hen skakar av sig silkesvantarna och skriver det jag vill läsa. För då speglar hen det jag känner. Tyvärr så underlättar det inte för mig och den relation som jag önskar kunna bli trygg i en dag utan den tar sönder honom, sliter hans känslor i tusen bitar och trampas på med tusen steg. Och det är jag som gör det. Jag som äntligen har kommit att bry mig mycket om en man och som vill ha honom i mitt liv. Jag som inte vill göra något annat än att vara med honom och vill att han ska vilja vara med mig. 

Jag önskar så att parasiterna på psyk utsattes för det vi utsätts för. Jag hade velat reda ut de här känslorna, få hjälp med att hindra mig själv för att bli så otrygg att jag sårar någon jag tycker om och som kan sluta med det här självskadebeteende men trott 20 år i psyks klor så får jag ingen stöttning med det som har format mig. Jag får hjälp med droger som ska stänga av mina känslor och visst blir det avstängda. De fina känslorna. Kvar är känslorna som leder till aggressivitet, kränkningar och ett behov av att straffa dem som vågar tycka om mig genom att verbalt misshandla personen.

Andreas

skickat

för en dag se

En flört till livet

Kom livet
Kom, sätt dig här hos mig.
Kom, omfamna mig, gläd mig.
Bara kom
Ge mig
Ge mig lusten, ge mig energin, ge mig förståelsen.
Ge mig frid
Lämna mig tankar
Lämna mig oron, lämna mig vetskapen
Lämna det livet försöker ge mig
Liksom syrenens späda grenar med sina soltorkade blomknoppar rör sig i dans med vindens obestämda rytm vilja jag också få ruska av mig, skaka bort dom tunga tankarna. 
Lämna det som håller mig kvar
Dagen kommer inte med styrkan som driver mig till en annan plats. Gårdagen har satt klorna i mitt ena ben och släpper inte när jag försöker slita mig loss.
Jag måste stanna, måste stanna i det som var, leva det livet redan har gett och gråta samma tårar som tvingat sig fram från ögon som inte ser framtiden. Ögon som är vända tillbaka och ser det de inte längre orkar se. 
Likt ett tungt och mörkt moln som drar sin sista suck innan den öppnar sig och tömmer det som inte längre ryms.
En tår släpar sakta ner för överläppen som om den inte orkar släpa sin egen tyngd. In i det sista försöker den klamra sig kvar, vill inte falla, vill inte gå till slutet.
Sältan i en mun som längtat så länge efter den goda smaken från en älskades läppar i drömmar som har svept förbi i alltför långa år. Finns den sötman kvar eller är det hoppet om att den finns som hindrar sältan i tåren att kapitulera. 
Så kom livet, lär mig att ta emot dig, visa mig hur jag ska hantera dig. Låt mig se vad du kan erbjuda mig men mest av allt. Kom, livet, till mig.

Små och stora bomullshjärtan i luften

Det var länge sedan. Så länge sedan att jag inte minns om det är riktigt såhär det kändes även då eller om känslan förändras med åren.

Det är upp & ner, hela tiden. Och han själv är speciell så då svänger det ännu fortare. Han är skärpt, cynisk, använder sexuella skämt som jag inte uppskattar, håller sina tankar om känslor väldigt privat men är inte rädd för att dela sina kontroversiella tankar. Och han kan bli riktigt djävla förbannad. Sällan. Det har bara hänt en gång och då har jag känt honom i ett decennium. Han har alltså funnits i omgivningen rätt länge. Vi hade en fling för längesedan men det höll inte. Precis som alla mina förhållanden inte har gjort. 

För säkerhets skull så kan jag vara tydlig med att jag skiljer på sexuella relationer och relationer "to die for". De senare är precis som de låter; personliga och djupa. Allvarligare och förknippade med personliga uppoffringar och sätter sig som en tagg på själen när de inte slutar väl. De sexuella, är kropp och kompensation. Du måste ha skiten med för att veta om du överhuvudtaget vill ha en relation med objektet. Glöms snabbt efter avslut. Som att gå på ett brunnslock, du vill inte, du känner dig skrockfull och du ångrar dig efteråt och bestämmer dig för att aldrig mer trampa på ett brunnslock.

Så. Han tycker att det var min osunda personlighet som gjorde att det inte höll, jag tycker att det var hans brist på engagemang. Jag har ju ett ohälsosamt behov av bekräftelse och han hade ett jobb som innebar mycket tid och resor. Ja, och så försökte han inte ligga med mig när jag sov över hos honom en gång. Trots att jag hade på mig sjukt sexiga underkläder. Första gången en man inte vill ligga med mig när jag erbjuder min kropp. Sedan dess använder jag aldrig sexiga underkläder och jag kände mig förminskad. Tände han inte på mig, tyckte han att jag var oattraktiv, var han gay...? Självklart satte sig upplevelsen som ett svart frimärke på mitt redan dåliga självförtroende.

Men han dök upp igen. Fråga mig inte varför för jag var för besviken för att fråga och var en riktig bitch och vägrade visa sympati. Men han höll sig kvar Som en fästing. Försvann periodvis och man visste inte när han skulle höra av sig igen. Dök upp, fick skit av mig men struntade i det och försvann igen. Så höll det på i många år. Som en guldfisk som simmar runt, runt i skålen och aldrig kommer fram. Har i gen början och inget slut. Vacker att titta på men svår att sätta fingret på.  När ett par år hade gått efter det misslyckade raffsetet så gifte han sig plötsligt och bekräftade än en gång att han var ett svin. Han visste inte såklart att jag just när jag fick reda på det hade vant mig vid hans uppmärksamhet och jag fick ännu ett svart frimärke på självförtroende. Som tur var höll inte hans äktenskap, tyvärr var det en jobbig upplevelse för honom, men nu handlar det om mig och honom och inte honom och henne, OK?

Så han tippade tillbaka till den destruktiva bitchen som nobbade honom. Ja, men så gick åren och jag passade på att fortsätta ha destruktiva relationer i hopp om att få den bekräftelsen och tryggheten jag behövde. Hela tiden med Guldfisken i bakgrunden. 10 år senare så fick han nog. Han ville inte såsa runt i skålen och bli förnedrad av mig. Han satte ner foten och jag fick höra ord om honom som tog luften fullständigt ur mig. Det var tufft. Hårda ord som beskrev en störd och elak kvinna. Ord som beskrev mig precis som jag var och som jag alltid har sett på mig själv men de kom från en annan person och även om jag gick i tusen bitar så visste jag att jag var genomskådad och var tvungen att konfrontera mig själv. Jag hade även ett behov av att få tillbaka hans förtroende. Han blev någon för mig. Han var inte bara en hopplös guldfisk utan en människa med känslor, tankar och smärta. Smärta som jag orsakade honom. Och precis som han uttryckte sig: behandlade honom vidrigt för att jag själv mådde så dåligt i mig själv. Jag kapitulerade. Det här var för nästan ett år sedan. Jag öppnade ett fönster till mig själv för att bjuda in honom i mitt liv och han valde det andra fönstret för att även han ge det en ny chans.
Några månader senare, efter att ha kommunicerat varenda dag så berättade jag om min barndom med övergrepp och misshandel. Det var första gången jag gjorde det på det sättet för någon förutom psykpersonalen då. Och vet ni vad guldfisken gjorde? Han försvann igen. Kommunikationen dog. Det kom fler och fler dagar utan att han hörde av sig. Dagar blev månader och jag kände på ett sätt som jag aldrig gjort förut för jag hade berättat om något som jag knappt ville tänka på själv för någon som jag hade accepterat skulle ingå i mitt liv på ett eller annat sätt. Hade jag gjort rätt, varför berättade jag, hade jag avskräckt honom, tyckte han liksom jag att jag var förverkad och skadad gods...? Tyckte han också att jag bar skuld för övergreppen?

Men han hörde av sig, till slut. Som om inget hade hänt. Han ville inte prata om sin distansering och tog aldrig upp det jag berättade. Men han slutade även att bara simma runt i skålen. Han blev tydligare med att han ville ge det en ny chans och han retade gallfeber på mig, närmade sig mig och provocerade mig till elaka utbrott och att jag stötte bort honom. Och det sjuka är att jag har "gjort slut" flera gånger. Fast vi inte har träffats en enda gång på över 10 år. Men han tar tillbaka mig. Hör av sig igen och får mitt förtroende igen. Självklar har han velat träffas och lika självklart så vill jag träffa honom men jag får panik, hittar fel på allt och honom, är elak mot honom och stöter bort honom. Jag vill inte träffa honom för jag vill inte släppa in en man i mitt liv. Jag är för rädd för det. Men han är den mest lojala människan i mitt liv. Ingen har varit så lojal. Och ingen får mig att känna mig så ärlig om mig själv och som jag verkligen kan vara mig själv med trots alla mina vassa kanter och alla murar jag bygger upp. Jag vill inte såra honom. Jag vill inte utnyttja honom. Jag delar inte alla hans värderingar och han är inte idealmannen. Men jag känner förtroende för honom. Jag känner ett band till honom och jag har slutat vara rädd för att han kommer lämna mig. Han är min guldfisk. Att han sen är djävligt attraktiv och sexig. Manlig och står för det även om han ibland försöker inbilla sig själv att han är feministisk och jämlik. Han är kaxig och inte en person man stöter sig med. Han har ett manligt jobb, ingen mes på ett flashigt kontor. Ibland tar han av sig silkesvantarna och får mig att förstå att jag är destruktiv och att han inte gillar det. Men han är också tydlig med att visa och säga vilka egenskaper hos mig som gör mig till en speciell person i hans liv. Han är mina ups and downs dvs han är med mig både när jag är på topp och när jag tappar livsgnistan. Ja, och däremellan bliv vi utmattade av varandra och brukar lägga in några dagar vila från varandra. Och jag har bestämt mig. Jag SKA träffa honom. Och jag ska göra allt jag kan för att kontrollera mina ups and downs. Fast jag vet inte när och jag vet inte hur det ska gå till. Jag vet inte ens om det funkar.

Hjälp till självhjälp

För 3 veckor sedan bestämde jag mig för att träna och äta så pass strikt så att jag ska kunna gå ner minst 10 kg. Och varför vill jag det?
Jo, men det är så här att eftersom jag äter antidepressiva läkemedel för att vara mer jämn i sinnet och inte så känslosam.  Det har laborerats i många år med olika piller och nu har vi äntligen hittat en som skyddar mig när jag fastnar i Känslolabyrinten. Som en följd av medicinerandet så har jag lagt på mig 20 kg som jag i perioder tränar bort men som kommer tillbaka när jag dippar och isolerar mig.
Dessutom har jag en kronisk migränsjukdom som är så frekvent så utan regelbundna Botoxinjektioner så skulle jag förmodligen sänka min livskvalité med typ 80%.

Lång historia kort: av övervikten från medicinerandet har bysten ökat från en B-kupa till en E-kupa och att använda BH och träna är för jobbigt för axlar och nacke så det triggar migränen och jag fastnar i ett ekorrhjul. Som alla vet så är regelbunden sund motion väldigt välgörande för ett skadat sinne så träningen är oerhört viktig och ett sätt att göra det mer genomförbart för mig med regelbundenhet är om jag gör en bröstreduktion. Jag vet, de flesta vill förstora och lyfta sina bröst och silikonbröst går hem hos kåta män men det är inget som hindrar mig. Jag vill inte ha den här mängden byst som gör illa mig. Bort med dem! Dock, när jag var på konsultation så säger den grymma häxan till läkare att jag kan inte få op utförd förrän jag går ned minst 10 kg. Öhh??? Dubbel civil bestraffning. Jag är ett psykfall som går på mediciner som har viktökning som biverkning och när jag inte kraschar mentalt så har jag 15 kg tuttar som far och flänger och skarvar håll i mina axlar för att BH-banden inte klarar tyngdkraften när jag ska träna, så ta bort eländet ! Näe, då måste jag går ned en vikt som inte jag har ätit mig till eller slarvat mig till! Ska jag välja mellan att hålla upp i medicinerandet. gå ned i vikt, bli sjuk och först då få en op?????? Suck, ibland är det så många dörrar stängda och persienner nerdragna så jag vet inte hur klara ett liv.

Tanken på att bekosta op själv finns förstås men då får jag ta ett lån men det är inte det värsta. I somras fick jag av biverkningarna av en medicin både epileptiska anfall och Strokeliknande symptom. Jag litar inte på privatvården och är så pass sjuk och känslig för biverkningar så jag vill ha tryggheten i att regionen som har det sammanhållna ansvaret för behandling och vård utför operationen. Jag har velat ta bort brösten i 30 år men har inte vågat och försökt undvika det men nu är jag så nära stupkanten när jag dippar så jag måste  försöka självvårda mig själv så mycket jag kan för att skjuta upp eller hindra dippen. Det tar så både psykiskt och fysiskt att aldrig kunna slappna av för man vågar inte bli lycklig eller planera framåt, släppa in människor i sitt liv för man vet att man dippar och är ute ur spel i månader och år innan man återkommer och då har man backat och är på ruta 1 när man försöker få ihop ett fungerande liv.

Kan någon förstå detta?

Den parallella världen

Den parallella världen

Tjoho. jag är tillbax. Tog ett litet break och åkte ned till Miran. En värld helt utan förnuft. Innan man kommer in i tullen får man plocka ut sina gråa hjärnceller och bara ta med en tom tank. Vi är rätt många där. Vissa vänder snabbt, förmodligen för att utrensningen inte fungerade som den skulle och det kom med en eller 2 gråa. Det räcker. Ingen får vara i Miran som kan tänka sunt, är glad eller har hopp.

Nu är jag inte i Miran så ofta för det är svårt att komma in och en lång lista man ska ha bockat av för att komma in och sen man kom på det här med utmattning så har det kommit in en ny målgrupp som ledningen i Miran inte vet om de ska släppa in för helst vill de ha nya stammisar, som kommer regelbundet.

Mattisarna (de utmattade är lite svåra för där finns det ff för många i den verkliga världen som lägger sig i och rycker och drar och det går lixom emot Mirans riktlinjer. Mattisarna rycks tillbaka och vill komma igen, så jag vill inte vara taskig men än så länge är inte Mattisar accepterade. Inte ens i Miran.

Det finns förstås dem som kvalificerar sig så pass att de får medlemskap i Miran. Oftast handlar det om Mattisar som kommer från en arbetsplats i den verkliga världen där man systematiskt har brutit ned individen så hen är så trasig att till slut så är det bara i Miran hen kan vara i.

När jag var i Miran den här vändan så hörde jag att de som var mest lämpliga Mattisar i Miran var dem som hade gjort allt för att bli bekräftade men passerat ett livstid med olika distraktioner som byggs på varandra och till slut hamnar på en arbetsplats med någon satanistisk medarbetare som nogrannt jobbar mot hen och till slut håller ju inte individen ihop armar och ben. Det blandas in läkemedel, droger, läkare och sjukskrivningar och till slut myndigheter som tar det sista förnuftet ifrån individen.

Det är ganska surrealistiskt. Det händer att nya Mattisar träffar på någon av de här satanisterna från den verkliga världen som oxå har övertransformerats till Miran. Det är oftast dom som tar hissen till Miran. De bockar av kriterierna i snabb fart och har redan i ett tidigt stadium få gråa kvar innan de scannas för grå-reduceringen.

Grejen är att den här målgruppen är lite lurig i Miran för ondskan i dem går ännu inte att omvandla så den tar dem ut ur Miran och tillbaka till den verkliga världen. Dom kallas Djävlarna och är placerade i ett område i Miran där dagsljuset är för ljust och där kylan är för varm, för att de ska trivas.

Mirans ledning har både gjort det mörkare och kallare men det bryter inte ned dem.
FAN, det är så mörkt och kallt där så t.o.m vattnet hinner frysa innan man hinner dricka den så Djävlarna brukar alltid suga på istappar som de även sätter i ryggen på varandra men det händer ju inget förstås eftersom deras kroppar är så hårda av kylan.

Sen har vi Bårdisarna som i åratal kommer och går genom tullen. Det är som att de bor i den verkliga världen och Miran fungerar som ett semesterboende. De allra starkaste Bårdisarna har avancerat så pass mycket att deras nästa transformering till den verkliga världen ses som den sista. De har åkt ner och upp mellan Verkligheten och Miran så pass ofta så de behöver komma till ett nytt ställe som funkar bättre för dem än Verkligheten och Miran. Oftast är de så pass dränerade så man när man är i Miran önskar de till slut ska få ro. I Miran är man emot fysisk ondska och våld. Man jobbar hårt för att alla ska bli så färdiga med oredan i den verkliga världen så de klarar av att vara kvar i den utan att komma tillbaka.

Själva konceptet i Miran är att vi som är så trasiga att hjärnan hamnar i hjärtat och hjärtat hamnar i hjärnan får lära sig att leva med den här förväxlingen i den verkliga världen. Individen går igenom stadier som kopplar bort så mycket känslor som möjligt så att man orkar fortsätta leva i parallella tillvaron. Vissa har sagt att det är en värld som låsta psykiska avdelningar i den verkliga världen bortsett från att ingen är "hel" eller har "ro". Miran handlar om att vara inlåst med samma typ av inslag som på en psykavdelning men det finns inga känslor och inge smärta eller glädje. Kroppen och sinnet som är så slitet skiljer sig från hjärnan där bara de mest primitiva grunderna fungerar. Det finns inga droger eller läkemedel. Det behövs ju inte för tankarna är tomma och kroppen känner inget.

Första gången jag var i Miran var jag bara ett litet barn. Då, för många år sedan så var inte Miran anpassat för trasiga barn och ungdomar och man hamnade bland de vuxna. Barnen kallades "Bränder". Även i Miran var de på fel plats. Nu finns det så många Bränder att de har ett alldeles eget område där deras gråa sakta och långsamt matas tillbaka. Och med tanke på att det ska vara gråfria zoner så hålls Bränderna ifrån oss andra. I synnerhet Djävlarna måste skiljas från Bränderna för Djävlarna har ett för bra minnessystem som inte går att radera och som uppmuntras av Brändernas trasiga väsen.

Nu när jag har skrivit lite om Miran så känner jag att jag hade velat vara kvar längre. Jag känner mig så oskyddad i den verkliga världen. Problemet är just att mina känslor är starkare när jag transformeras tillbaka och mina gråa celler är för aktiva och detta skadar mig. Det ska vara tvärtom. I Miran säger dom att min typ är svår att transformera för jag har haft för många rondeller i mitt liv där alla utfarterna består av sorg och smärta men att jag har skapat mig en egen Miran för att klara av att vara i den verkliga världen och det gör att jag bryts ned men att min överlevnadsförmåga är så mönstrat så jag faller in i dem och lever parallella liv.