På grannens husvägg växer den vackraste av rosenbuskar.
Han är tanig i kroppen och har några fjun nertill med rosknoppar men som ännu inte brustit. Sen fortsätter han och blir mäktigare och mäktigare ju högre upp han kommer. Det hela skådespelet avslutas som en solfjäder som spretar åt alla håll och nästan skapar en markis av rosor om man nu vill få för sig att stå under den och bli fotad.
Jag minns när de flyttade hit.
Rakt mittemot mig. Ett äldre par som var så älskvärda mot allt och alla och lärde sig våra rutiner och stod vid grinden och hälsade när man kom och gick, med sin breda dialekt. De var så rara och omtänksamma och jag minns att både jag och ATS försökte skydda oss för deras kontaktsökande.
Jag kan lova er att det hade de räknat med så det var det ena listiga knepet efter det andra och till slut var åtminstone jag charmad och kunde stå och prata lite med dem men det fick inte gå för länge för då fick jag panik.
ATS har ju sina fysiologiska orsaker till att värja sig mot ofrivilliga människor som försöket ta sig innanför hans barriärer och jag kände från första dagen att jag inte ville fästa mig vid dem för det kändes sådär obehagligt bindande på något sätt.
Typ som när fettot i baren som har suttit och spanat på tjejer hela kvällen skickar ett glas vin med bartendern och sitter och flörtar med ögonen som går i kors och har ståfräs. Du vill inte ta emot vinet för du vet att det innebär ett åtagande och du vill inte tacka nej för det känns också obekvämt.
Exakt så kändes det med paret. Man visste inte vad det skulle innebära att låta dem komma nära.
Han älskade att påta i trädgården och hon älskade att prata med folk. Han skojade mycket och hörde lite dåligt med ena örat så man fick prata högt. Sådär höll de på i 11 år.
Den dagen han planterade rosenväxten så sa han till mig att det skulle bli en vacker buske för mig att sitta och titta på i min trädgård. Och busken växte och växte och när den blommade första gången så kom han varje sommar med en ros till mig som jag la i en skål med vatten.
Så en dag fick hon en stroke.
Hon klarade sig men fick sina törnar. Hon skakade hela tiden och var yr och ostadig så hade någon dumpat henne vid grinden så stod hon där tills någon ledde henne in igen. Och de var lika sociala fortfarande men jag hade en klump i magen. Jag ville inte se det.
Jag har svårt för åldrandet och hur den förändrar människor. Han började bli stollig och gick vilse både till fots och med bilen och hon ringde om hjälp när det hände. Med jämna mellanrum blev hon inlagd på sjukhuset för att hon antingen fick en infektion eller ramlade och slog sig. Hon var alltid blåslagen av fallen.
Till slut skickades hon inte hem och fick ett rum på ett äldreboende och eftersom han var så stollig och hon ändå hade hållit lite reda på honom med hemsjukvården så han hade ingen som kunde hjälpa honom och det var många gånger polisen kom körande med honom för att han irrat bort sig. Han fick också ett rum på samma boende men en annan avdelning för han hörde till demensen och hon till långvården.
Men huset var fortfarande deras och sonen bodde i närheten men var så fjollig och orkade inte reda upp det. Det var för känslosamt för honom. Varje sommar blommade dessa fantastiska rosor och även efter att han slarvade med att ge mig min årliga ros så gick jag och tog en själv. Bara en. Och jag har suttit och glott på rosorna i många år.
Till slut så dog hon och sonen fick givetvis för sig att bjuda mig på begravningen.
Återigen hamnade jag i en klimax men jag gick på begravningen och det är ett år sedan. Ingenting har skett med huset. Hela inredningen står kvar som att de fortfarande bodde där. Han är så dement att han knappt känner igen sin son och sonen kommer en gång i månaden och tittar till huset. Det är som att han har tryckt på en pausknapp och inte låter oss gå vidare med våra liv.
Idag var det dags att klippa en ros till mig igen. Årets gula ros.
Och jag sitter i trädgården och tänker på att nästa år så kanske jag har en ny granne som river ner min rosenbuske som symboliserar så mycket.
Givetvis för att han inte ser det vackra i dessa gula rosor som jag gör.
Så är det med människor också. Det blir vackrare och vackrare för varje år och står för så mycket för någon som älskar dem. Och även när de inte har nån längre som älskar dem så fortsätter de vara vackra i år efter år. Tills någon kommer och förstör dem och inte ser allt det vackra och vad de representerar. Men växter är påfundiga. Även om du kapar dem så finns rötterna kvar och desperat försöker överleva. Men kan inte göra det på egen hand. Såvida de inte blir vildvuxna, gamla påminnelser om vilka de har varit.
Han är tanig i kroppen och har några fjun nertill med rosknoppar men som ännu inte brustit. Sen fortsätter han och blir mäktigare och mäktigare ju högre upp han kommer. Det hela skådespelet avslutas som en solfjäder som spretar åt alla håll och nästan skapar en markis av rosor om man nu vill få för sig att stå under den och bli fotad.
Jag minns när de flyttade hit.
Rakt mittemot mig. Ett äldre par som var så älskvärda mot allt och alla och lärde sig våra rutiner och stod vid grinden och hälsade när man kom och gick, med sin breda dialekt. De var så rara och omtänksamma och jag minns att både jag och ATS försökte skydda oss för deras kontaktsökande.
Jag kan lova er att det hade de räknat med så det var det ena listiga knepet efter det andra och till slut var åtminstone jag charmad och kunde stå och prata lite med dem men det fick inte gå för länge för då fick jag panik.
ATS har ju sina fysiologiska orsaker till att värja sig mot ofrivilliga människor som försöket ta sig innanför hans barriärer och jag kände från första dagen att jag inte ville fästa mig vid dem för det kändes sådär obehagligt bindande på något sätt.
Typ som när fettot i baren som har suttit och spanat på tjejer hela kvällen skickar ett glas vin med bartendern och sitter och flörtar med ögonen som går i kors och har ståfräs. Du vill inte ta emot vinet för du vet att det innebär ett åtagande och du vill inte tacka nej för det känns också obekvämt.
Exakt så kändes det med paret. Man visste inte vad det skulle innebära att låta dem komma nära.
Han älskade att påta i trädgården och hon älskade att prata med folk. Han skojade mycket och hörde lite dåligt med ena örat så man fick prata högt. Sådär höll de på i 11 år.
Den dagen han planterade rosenväxten så sa han till mig att det skulle bli en vacker buske för mig att sitta och titta på i min trädgård. Och busken växte och växte och när den blommade första gången så kom han varje sommar med en ros till mig som jag la i en skål med vatten.
Så en dag fick hon en stroke.
Hon klarade sig men fick sina törnar. Hon skakade hela tiden och var yr och ostadig så hade någon dumpat henne vid grinden så stod hon där tills någon ledde henne in igen. Och de var lika sociala fortfarande men jag hade en klump i magen. Jag ville inte se det.
Jag har svårt för åldrandet och hur den förändrar människor. Han började bli stollig och gick vilse både till fots och med bilen och hon ringde om hjälp när det hände. Med jämna mellanrum blev hon inlagd på sjukhuset för att hon antingen fick en infektion eller ramlade och slog sig. Hon var alltid blåslagen av fallen.
Till slut skickades hon inte hem och fick ett rum på ett äldreboende och eftersom han var så stollig och hon ändå hade hållit lite reda på honom med hemsjukvården så han hade ingen som kunde hjälpa honom och det var många gånger polisen kom körande med honom för att han irrat bort sig. Han fick också ett rum på samma boende men en annan avdelning för han hörde till demensen och hon till långvården.
Men huset var fortfarande deras och sonen bodde i närheten men var så fjollig och orkade inte reda upp det. Det var för känslosamt för honom. Varje sommar blommade dessa fantastiska rosor och även efter att han slarvade med att ge mig min årliga ros så gick jag och tog en själv. Bara en. Och jag har suttit och glott på rosorna i många år.
Till slut så dog hon och sonen fick givetvis för sig att bjuda mig på begravningen.
Återigen hamnade jag i en klimax men jag gick på begravningen och det är ett år sedan. Ingenting har skett med huset. Hela inredningen står kvar som att de fortfarande bodde där. Han är så dement att han knappt känner igen sin son och sonen kommer en gång i månaden och tittar till huset. Det är som att han har tryckt på en pausknapp och inte låter oss gå vidare med våra liv.
Idag var det dags att klippa en ros till mig igen. Årets gula ros.
Och jag sitter i trädgården och tänker på att nästa år så kanske jag har en ny granne som river ner min rosenbuske som symboliserar så mycket.
Givetvis för att han inte ser det vackra i dessa gula rosor som jag gör.
Så är det med människor också. Det blir vackrare och vackrare för varje år och står för så mycket för någon som älskar dem. Och även när de inte har nån längre som älskar dem så fortsätter de vara vackra i år efter år. Tills någon kommer och förstör dem och inte ser allt det vackra och vad de representerar. Men växter är påfundiga. Även om du kapar dem så finns rötterna kvar och desperat försöker överleva. Men kan inte göra det på egen hand. Såvida de inte blir vildvuxna, gamla påminnelser om vilka de har varit.
