Mera ord

Det har varit ett uppehåll på några dagar. Det är de nya tabletterna. De funkade bra i början för jag kände mig inte lika överkänslig och nära att dippa. Jag kände även att jag slapp den här konstanta ångesten. I några dagar var det som en kick. Men sen började jag få mer utslag i ansiktet och på halsen, ont när jag kissar, min mitt övre ansikte är fortfarande bedövat men värst är nog att jag känner mig som en zombie och mest är kroniskt trött men ibland blir jag piggare kortare stunder och sen blir jag helt däckad igen. Visst, min kropp och rent mentalt är jag helt utmattad och det är väl det tabletten gör, den stänger av det här sjuka extra som kroppen har haft som försvarsmekanism för att överleva dag för dag så nu känner jag verkligen av utmattheten.  Det gör mig orolig för att inte vara i skick när jag ska börja jobba. Jag har inte heller meddelat läkare och FK att jag ska börja jobba. Det stressar mig lite. Jag är inte helt säker på om jag är redo för att börja jobba men jag ser inte heller att jag har något val.

Bortsett från att sova och vara uppe i korta stunder så har jag inte orkat göra så mycket. Inte ens träffa vänner. Idag ska jag iaf träffa en vän och det ska bli skönt för jag märker att jag drar mig för sociala aktiviteter när jag medicinerar. Och i morgon ska jag ta ett sånt här cancerprov som alla över 40 får göra. Det är andra gången jag gör det. För några år sen fick jag ömma knölar i bröstet och fick en remiss dit men det var som tur var snälla körtlar som hade svullnat. Och det gör det säkert i morgon också.

Jag har tagit fram en kyckling som jag tänkte samla ihop mig och krydda den lite och kasta in den i ugnen. Sonen som är en sportnörd äter bara proteiner så det bli bara en fräsch sallad till.

Bara ord

Sådär då, då blev jag anställd idag. Jag vet inte riktigt hur det känns. Verksamhetschefen ringde igår och meddelade mig att jag hade fått jobbet men när hon sa vad lönen låg på så kände jag bara motstånd. Lönen hen föreslog låg nästan 5000 under vad jag brukar få men eftersom jag valde att inte jobba kvar på förra jobbet efter provanställningen så är jag arbetslös och jag får lägsta sjukpenningsnivån fast jag min SGI ligger på högsta, Det finns en aspekt till som egentligen är viktigast. Jag tror inte att jag mår tillräckligt bra för att börja jobba. Under de här 7 veckorna jag har varit sjukskriven så har jag känt att både kroppen och det mentala har tagit stryk av mitt förra jobb som var ett riktigt skitjobb och som bröt ned mig totalt. Jag vet verkligen att jag borde ta tid på mig att återhämta mig för det börjar bli en ond cirkel att jag arbetsmissbrukar och sen slår i väggen. Men vad gör man när man inte har de ekonomiska förutsättningarna. För att klara mig på den här sjukpenningen så skulle jag behöva flytta, sälja bilden som jag har på lån, säga upp mobilabonnemang och bredband...You name it...Innan jag skulle ha rett upp ekonomin så skulle jag försämras ännu mer i min ohälsa. Då är det smidigare att bryta sjukskrivningen och rehabiliteringen och jobba. Jag bara hoppas, hoppas att det är en någorlunda sund arbetsplats vilket jag börjar tappa hopp om att det existerar.

Men, om vi backar lite, jag kände inte att jag kunde ta ett jobb med så låg lön med min hälsa som insats så jag förhandlade upp lönen 2000 spänn och det var den lustigaste löneförhandlingen någonsin. Jag sa att det var för lågt och hon sa att hon skulle prata med HR och återkomma. Så återkom och hade höjt 1000 spänn och gav mig en dag att fundera och när vi pratade 3e gången så sa jag fortfarande att det var för lågt och då säger hon igen att hon ska dubbelkolla och återkomma inom en timme och då hade hon höjt igen. Hon frågade liksom aldrig var jag la mig utan skulle återkomma hela tiden.