Jag skaffade twitter igår, det fungerar inte fullt så bra som jag vill och jag har inte kunnat få ut ngt i cybern. Det kanske är lika bra. Just nu, känns det som att twitter är överskattat.
Vi hade typ ett planeringsmöte slash avtackningsmöte idag. Ja, men...den som slutar har typ jobbat 4 år och jag är nyast. Min chef. Min chef är så osäker i sitt ledarskap så hon tittar på mig under sina tafatta försök att vara chef. Förmodligen för att få styrka. Och jag ställer korkade frågor för att uppmuntra och motivera henne för de andra säger inte ett knyst. I synnerhet, sektionschefen, min mentor. Asså om de andra inte säger ett ord så kan man tro att hon är så tyst att hon knappt andas.
OK, så att mitt vikariat går ut sista augusti och chefen pratar om planeringen i höst och om ett möte då och under tiden så tittar hon på....mig. Fast hon vet att jag inte är kvar så är det mig hon har ögonkontakt.
Chefer. Antingen är de svin eller så är de som min chef, svävar i det blå. Jag tycker hon är väldigt organiserad och strukturerad men hon skulle inte kunna leda ett barn till en leksak ens.
Ja, och så har vi min SD-friare. Han har ju befunnit sig i chattexil efter att jag tackade nej till att fika på nationaldagen. Och innan han gick i exil så blockade han mig. Nu, knappt en vecka senare gör han ett nytt försök. Han hävde iofs blocken efter typ 2 dagar och besökte min profil för att göra mig medveten om att han är vid liv. Och nu, efter några dagar till så skriver han ett meddelande. Lika otrevlig som vanligt men kontaktsökande.
Jag ser honom lite som ett sårat barn som febrilt söker kontakt och uppmärksamhet men inte vet hur man gör. Han har förmodligen kunnat hävda sig genom att vara dryg och otrevlig tidigare och ser det som en bra strategi för att kommunicera. Människan är över 40 år och beter sig som en fjortis. Jag är förvånad att han inte har skickat halva sitt gettoparti på mig. Iofs så är det ju bra att han är politiskt engagerad. Där kan han ju bli hörd och vara missnöjd hur mycket han vill.
ATS har hunnit få mig irriterad också. Han är så rörig. Och jag är så rörig. Och katten är ff en djävla plåga men just nu väldigt överbeskyddande och har lagt sig på tangentbordet medan jag skriver. Jag törs inte flytta på honom för då börjar han väl att skrika.
I morgon ska jag träffa min psyksköterska. Då kan jag vräka ur mig hur jobbigt jag har med mig själv, just nu. Jag gillar faktiskt henne. Hon är väldigt ung men har en bra approach och verkar vara insatt. Jag handlade en färdigfryst Lasagne. Dafgårds. Den är ju så djävla god. Jag tänkte slänga in den i ugnen och göra en fräsch sallad till . Jag tog fram 2 laxfiléer till ATS. Han äter ju inte kolhydrater för han är så fit och tränar på en hög nivå. Men han äter alltid upp mina kolhydrater ändå. Så skulle jag inte laga proteiner åt honom så skulle han sätta igång ett ramaskri och när jag gör hans mat och lagar kolhydrater till mig så äter han av båda.
Nåja, jag borde inte ens själv äta kolhydrater men jag orkar inte bry mig. Jag petade i maten till lunch och önskade jag hade haft en frukt att smaska på ist. Jag är absolut inte en sån person som svälter mig. Och inte heller en sån som tröstäter. Jag uppskattar mat. Och att laga det. Ibland är det väldigt meditativt och ibland hittar man inte kraften att starta. Då får man köpa en färdigfryst Lasagne och skicka in den i ugnen. Lättlagat, lättätet och smidigt.
Jag ska nog ta mig igenom matsessionen och sen försöka ägna mig åt twitter-helvetet. Jag har sån prestationsångest att jag inte kan acceptera att jag inte får det att funka.
Vi hade typ ett planeringsmöte slash avtackningsmöte idag. Ja, men...den som slutar har typ jobbat 4 år och jag är nyast. Min chef. Min chef är så osäker i sitt ledarskap så hon tittar på mig under sina tafatta försök att vara chef. Förmodligen för att få styrka. Och jag ställer korkade frågor för att uppmuntra och motivera henne för de andra säger inte ett knyst. I synnerhet, sektionschefen, min mentor. Asså om de andra inte säger ett ord så kan man tro att hon är så tyst att hon knappt andas.
OK, så att mitt vikariat går ut sista augusti och chefen pratar om planeringen i höst och om ett möte då och under tiden så tittar hon på....mig. Fast hon vet att jag inte är kvar så är det mig hon har ögonkontakt.
Chefer. Antingen är de svin eller så är de som min chef, svävar i det blå. Jag tycker hon är väldigt organiserad och strukturerad men hon skulle inte kunna leda ett barn till en leksak ens.
Ja, och så har vi min SD-friare. Han har ju befunnit sig i chattexil efter att jag tackade nej till att fika på nationaldagen. Och innan han gick i exil så blockade han mig. Nu, knappt en vecka senare gör han ett nytt försök. Han hävde iofs blocken efter typ 2 dagar och besökte min profil för att göra mig medveten om att han är vid liv. Och nu, efter några dagar till så skriver han ett meddelande. Lika otrevlig som vanligt men kontaktsökande.
Jag ser honom lite som ett sårat barn som febrilt söker kontakt och uppmärksamhet men inte vet hur man gör. Han har förmodligen kunnat hävda sig genom att vara dryg och otrevlig tidigare och ser det som en bra strategi för att kommunicera. Människan är över 40 år och beter sig som en fjortis. Jag är förvånad att han inte har skickat halva sitt gettoparti på mig. Iofs så är det ju bra att han är politiskt engagerad. Där kan han ju bli hörd och vara missnöjd hur mycket han vill.
ATS har hunnit få mig irriterad också. Han är så rörig. Och jag är så rörig. Och katten är ff en djävla plåga men just nu väldigt överbeskyddande och har lagt sig på tangentbordet medan jag skriver. Jag törs inte flytta på honom för då börjar han väl att skrika.
I morgon ska jag träffa min psyksköterska. Då kan jag vräka ur mig hur jobbigt jag har med mig själv, just nu. Jag gillar faktiskt henne. Hon är väldigt ung men har en bra approach och verkar vara insatt. Jag handlade en färdigfryst Lasagne. Dafgårds. Den är ju så djävla god. Jag tänkte slänga in den i ugnen och göra en fräsch sallad till . Jag tog fram 2 laxfiléer till ATS. Han äter ju inte kolhydrater för han är så fit och tränar på en hög nivå. Men han äter alltid upp mina kolhydrater ändå. Så skulle jag inte laga proteiner åt honom så skulle han sätta igång ett ramaskri och när jag gör hans mat och lagar kolhydrater till mig så äter han av båda.
Nåja, jag borde inte ens själv äta kolhydrater men jag orkar inte bry mig. Jag petade i maten till lunch och önskade jag hade haft en frukt att smaska på ist. Jag är absolut inte en sån person som svälter mig. Och inte heller en sån som tröstäter. Jag uppskattar mat. Och att laga det. Ibland är det väldigt meditativt och ibland hittar man inte kraften att starta. Då får man köpa en färdigfryst Lasagne och skicka in den i ugnen. Lättlagat, lättätet och smidigt.
Jag ska nog ta mig igenom matsessionen och sen försöka ägna mig åt twitter-helvetet. Jag har sån prestationsångest att jag inte kan acceptera att jag inte får det att funka.
