Jag har precis sett det här reportaget om Josefin Nilsson. Den som heter "Älska mig för den jag är". Ett mycket berörande projekt som vittnar om hur sjukt tillåtande samhället är mot våldsutövare. Var Josefin än befinner sig så hoppas jag att hon känner en upprättelse för att vi har fått ta del av hennes smärta och förståelse för hur hon kämpade och att det här håller oss uppmärksamma på att värna mer om offren i våldsbrott.
Tänk er att personen som skadade henne fysiskt permanent och orsakade henne ett livslångt lidande i PTSD bara fick villkorligt. Det är verkligen ett kollektivt hån mot Josefin som offer.
I fredags var jag på Öppna Psykiatrin och träffade den nya sköterskan som ska "ha samtalskontakt" med mig och min läkare. Nu har jag haft samma läkare i snart 1 och halvt år och jag tycker hon är OK. Hon är vass, rak och transparent. Hon pratar om mina symptom utan att lulligulla eller förnedra och hon kommer med ideér. Hennes idé är ett nytt läkemedel som kompletterar med den jag har och samtal med den nya sköterska, sjukskrivning till sista juni och sedan koppla in en rehabkoordinator.
Vi börjar med sköterskan. Ingen personlighet alls. Du känner dig ensam tillsammans med henne och när hon blir osäker så blir hon monoton och tappar helt lösningsfokus. Sen vet jag ju inte om åldersskillnaden på typ 20 år mellan oss kan upplevas som distanserande. Innan jag fick henne så hade jag en annan fågelholk som jag tror mådde sämre än jag gjorde. När man träffade honom så upplevde man det som att man var på en improviserad intervju. Inget driv alls. Han var ofta sjuk, glömde det vi kom överens om och suckade och stönade när jag gav honom arbetsuppgifter som typ förnyande av recept. I augusti förra året så fick jag ett nytt läkemedel som fick mig att må så djävla dåligt att jag själv inte orkade med mig.
Helvetet ringde mig och jag sa att jag inte ville äta medicinen och bad honom kolla med läkaren om att fasa ut den. Han lovade att återkomma och gjorde aldrig det. Så på en, av honom, bokad samtalstid så jag jag åt honom att jag ville inte ha kvar honom för jag ansåg inte att han gjorde sitt jobb eller att det gav mig något att träffa honom. Tvärtom, det skapade mer ohälsa hos mig. Jag tog upp incidenten med att han skulle återkoppla om medicineringen och hur akut situationen var och han var typ: -Oj, det var ju inte så bra. Nej, din dumma djävel, det var FAN inte så bra. Jag fick fasa ut medicinen på egen hand och proppa i mig lugnande för att hantera det. Trots att jag fick bekräftat att jag inte ville träffa honom så skickade han 3 olika kallelser till mig. Jag avbokade dem första 2 och när jag fick den tredje så fick jag ett spel och skrev ett långt meddelande på Mina Vårdkontakter om att jag fick kallelser till någon som jag uttryckligen hade bett om att få slippa.
Det här var typ i januari strax innan jag bröt ihop och då fick jag namn på den här nya som alltså inte har träffat mig under de 6 veckor jag har varit sjukskriven. Jag skulle vilja ha en bra samtalskontakt som kunde stötta med vägledning och verktyg hur jag ska kunna jobba med min PTSD utan att jag faller så hårt. Och fram till juni kommer jag inte att palla att vara sjukskriven. Bara tanken ger mig ångest. Jag får göra som jag brukar och avbryta sjukskrivningen.
Jag får förresten besked i dagarna om jag fick det där jobbet som jag var på intervju för, i förra veckan var det, tror jag. Det kändes som att det gick bra. Rekryteraren verkade mer nervös än jag, förmodligen för att hen såg i CV att jag har jobbat mycket med rekrytering. Så hon började med att prata om sin verksamhet och efter några minuter tänkte jag att så här kommer hon att fortsätta om jag inte styr upp min intervju. Jag vill ju inte gå därifrån utan att sälja in mig själv och dessutom kanske hon gallrar bort mig för att hon redan från start ser mig som ett hot och att jag inte har skapat förtroende för henne så att hon känner sig bekväm med mig. Så hon ångade på, som ett lok utan broms i 45 minuter och jag avbröt henne hela tiden och bekräftade det hon sa och vävde in mina egenskaper. På slutet kom hon på att hon skulle visa mig var de satt och ställde en enda fråga, -Vem är du? Ja, vem FAN är jag tänkte jag. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag svarade för när jag får panik sådär så får jag minnesluckor men hon hade så bråttom att visa mig runt för hennes nästa intervju hade redan kommit så vi gick till det kontoret och så dumpade hon mig med teamet och sprang iväg efter att hon hade sagt att jag skulle fundera över mina lönekrav.
Och hur lätt är det? När man står utan jobb och får en sjukpenning som ligger på hälften av vad man har fått i lön. Jag vet att jag är överkvalificerad för tjänsten och jag behöver hålla min inkomst på en bra nivå men samtidigt så är ett jobb ändå ett jobb och hur kass lönen är så är den iaf högre än att inte ha en lön.
