12 år och redo att dö

 Därefter följde en barndom med våld. Med så många i syskonskaran så blev det misshandel i såna proportioner att hon till slut levde ett liv där hon inte vågade lämna rummet om han inte tvingade henne, Och för all del. Han misshandlade även sina gamla föräldrar som bodde hos dem och modern. Ofta var någon tvungen att söka sjukvård och ibland kom det människor från någon myndighet som svamlade om kulturkrockar. 

Jag lärde mig att vår vardag var en kulturkrock och det var bara min pappa som drabbades av den, Vi andra drabbades av hans biverkningar. Dom första åren hoppades jag att tanterna och farbröderna från myndigheterna skulle rädda oss eller att min ständigt misshandlade mamma skulle lämna honom och ta med oss barn men det gjorde hon inte. En kvinna lämnar inte sin man och en man får slå hur mycket han vill. Så antagligen led hon också en släng av det de kallade för kulturkrock. Och vi barn vi lida av biverkningarna av hennes kulturkrock. När jag blev flera äldre så började jag hata henne. Mer än jag hatade honom. För hon var den som skulle rädda oss från honom. Men det gjorde hon inte.

Under tiden började en annan familjemedlem med de sexuella övergreppen. Och jag bestämde mig för att stänga av mina tankar helt. Dels för att övergreppen gjorde så ont och dels för att om jag blundade tillräckligt hårt, andades så tyst jag kunde och låtsades vara någon annanstans så skulle det gå över fortare.
Och jag började hata fler, mig själv, mitt underliv, folket på myndigheterna och världen.

Jag var 9 år när jag började förstå vad självmord var för något. Eftersom jag eskorterades till skolan och hem och var förbjuden att leka ute och inte vågade titta på TV i vardagsrummet för att han alltid var där så blev min tillflykt mina äldre syskons skollitteratur i svenskan. Jag kom i kontakt med Dostotjevski och Kafka och det jag läste fick mig att förstå att världen inte passade mig. Eller, rättare sagt, jag hatade mig själv för att jag hade det som jag hade det så jag hade accepterat att jag inte passade i världen. 

När jag gick i femman så var det en morgon efter ett övergrepp som jag inte orkade gå till skolan och jag minns inte hur det gick men jag fick stanna hemma och hittade en massa av hans läkemedel som jag stoppade i mig. Mycket senare på kvällen vaknade jag på ett sjukhus och det första jag kände var hur han slog mig med knytnäve på mitt huvud och sa att om jag gjorde om det jag hade gjort en gång till så skulle han själv se till att döda mig. Så jag bestämde mig för att se till att lyckas nästa gång.

Solens strålar och våldets debut

Det var en solig dag. Kanske var det en vinterdag men det kunde lika gärna vara en vår eller en höstdag. Det var nog inte en sommardag för på bordet i vardagsrummet stod den ständigt överväldiga fruktskålen och det fanns apelsiner.  Han som älskade frukten var en säsongsindivid och apelsiner hörde till hösten, vintern och våren.
Genom fönsterväggen sträckte sig solens långa strålar och lös upp fruktskålen och fastän hon bara var 5 år så blev även hon fascinerad av hur skenet från solen fick frukten att se oemotståndliga och lockande ut. Hon tyckte inte om frukt då och hon gjorde det fortfarande inte fast det hade passerat över 40 år. På bordet vid fruktskålen stod assietter och på dem några små fruktknivar. Det var dagens rekvisita och aktörerna var han och hans lika vidriga bror, hon och hennes något lågbegåvade bror som alltid skulle retas med henne på något sätt. Den här dagen lekte han att de var i en affär och skulle köpa en cykel och fast hon varken bidrog fysiskt, verbalt eller mentalt så fortsatte han som om hon var högst aktiv och spelade hennes roll genom att säga vad hon gjorde.

Hon själv var bländad av den upplysta fruktskålen och medan han pratade med farmodern så skulle hon förmodligen ta en apelsin och skala till sin lågbegåvade bror som befann sig på en annan planet där han både sålde köpte och kokade glass i en salig röra.

Men som det går för en femåring som ska skala en apelsin med en fruktkniv för första gången så slant kniven och skar henne på pekfingret så det började blöda. Som det barn hon var blev hon ledsen och visade upp detta för honom. Örfilen kom snabbt och landade hårt på hennes kind. Visst hade det svidit när hon skar sig på fingret men det var ju inte direkt ett rakblad hon hade skurit sig med så effekten av den hårda lavetten fick henne att glömma av gråten för fingret och med den skadade handen höll hon sig istället för kinden som både värkte och brände.

Hon tittade på honom som bannade henne och farbrodern tittade också på henne som om hon hade gjort något väldigt skamligt och sen fortsatte det att prata om det de pratade om. Och hennes bror lekte fortfarande sin dumma lek där allt verkade gå på repetition eftersom hans fantasi inte räckte längre. Kvar på mattan på golvet i det där vardagsrummet solskenet som hon aldrig glömde satt hon kvar och höll sig för sin kind, utan att gråta och utan att våga lämna rummet. Hon kände att ögonlocken  blev tunga men hon vågade inte somna av rädsla för att få en till örfil och när hon såg att fingret fortfarande blödde knep hon den hårt i sin näve så ingen såg och på sätt och vis så somnade hon av händelsen men ögonen var öppna för att vara redo och där och då så kände hon hur det blev vått i byxan och hon placerade benen så det inte skulle synas och väntade. På att mamman skulle komma eller att han och farbrodern skulle få för sig att lämna rummet med solen.

Hennes första minne blev en väldigt vacker och ljus dag då något hände som gjorde att hon redan vid så liten ålder förstod behövde omvårdnad men istället blev ännu mer skadad. Känslan av att vara sårad och behöva hjälp har sedan förföljt henne genom livet i kombination med våld och skam som hon måste dölja.