Äntligen torsdag, dagen innan midsommarafton. Nu är det laga, äta mat, grilla, sova, kanske träna som gäller. Jag kör stenhårt med min nya medicinering. Är som ett lik men tro det eller ej. Jag är skärpt som FAN och har nog reducerat antal fel med typ 40%. Det är faktiskt rätt ironiskt. Min drivkraft finns i medicinerna men det är även dem som sänker mig. Men jag fortsätter. Dom är så djävla bra för mig.
ATS har fått för sig att köpa lägenhet utomlands, som sagt. Han har sagt upp sin egen hyreslägenhet och är på väg hem hit igen. Att jag inte bara skjuter mig själv. Det var det absolut sista jag ville och jag är väldigt öppen med det men det är som att han stängt av den hörseln. Fast jag vet att inget undgår honom. Jag både mer till GUD om styrka att orka och bannar GUD för att jag har hamnat i den här sitsen.
SD blev förbannad på mig. IGEN. Det är det här sjuka beteendet. Han gör mig förbannad som en bekräftelse på att han kan det och för att han upplever att jag är starkare än honom annars. Och när jag väl får ett utbrott på honom så går han över till sin andra personlighet och blir gulligare än en hundvalp och så håller det på. Stark-svag-känslig-svinig-förnedrande-elak osv osv. Nu blev han iaf superstörd för något igen och skrev rent ut att JAG var en psykopat och att JAG skulle söka hjälp. Jag har behandlas i den här fucking djävla öppna psykvården och av (enligt examensbevis) professionell och kompetent vårdpersonal. Visst, ibland är det usel vård och ibland mindre uselt MEN det är ingen djävla idé att amatörer diagnosticerar mig för det finns redan journaler som förklarar mitt mående och försäkringskassan har många intyg på att jag inte mår bra. Så att den här djävla tönten säger att jag är störd och borde söka hjälp gör bara att jag studsar jämfota av ilska. -Du, brorsan, sök hjälp själv, jag har koll på mina dysfunktioner, har du?
Det är det här som gör mig så frustrerad. Människor får andra att må dåligt genom att trycka ned dem och kränka dem. Det är som om det står i pannan på en att det är helt OK att fucka med en. Eller så drar jag till mig svinen för jag menar, man kan väl inte bara råka på dem om och om igen. Givetvis så är det som så att jag lockar till mig förlorare eller lockas av dem. Jag skrev ju häromdagen att SD väcker mina modersinstinkter och jag har ju hela tiden vetat att han är en gris.
MEN, åter igen. Varje gång han får sina utbrott på mig så har jag en chans att bli av med helvetet men så rullar han tillbaka till en på något djävla sätt. Just nu är det iaf skönt som FAN att han är på sitt sviniga humör för just nu suger ATS så mycket energi.
Annars funkar det bra på jobbet. Jag gör det jag ska och fattar dessutom vad jag gör. Jag kan känna det här metodiska flowet när jag jobbar, A, B, C, D, E osv. Det är himla skönt för hjärnan är så fokuserad på arbetsuppgiften så jag kan stänga av världen och bara göra ett jobb och det är som ett rus för mig. Som att ta lugnande, somna, flyta och bara vara mekanisk.
Eländet med päls har slutat skrika. Hans parningsperiod har lugnat ner sig och han är bara min älsklingskatt igen. Han kelar och vill bli kelad med hela tiden och det passar mig jättebra.
Jag var faktiskt hos en vän i måndags. En vän som alltid hör av sig på mess med en massa hjärtan och vill att man kommer till henne och äter el fikar. Jag vet att jag är tråkig på att göra saker och att jag är så utmattad så att en arbetsdag och laga mat och vila är precis vad jag orkar med. Det är så mycket sociala interaktioner och energi som går åt att koncentrera sig på jobbet så jag är helt slut sen. Kanske, förhoppningsvis ändras det så småningom med den nya medicineringen eller så fortsätter det att blåsa runt som det har gjort i så många år.
ATS har fått för sig att köpa lägenhet utomlands, som sagt. Han har sagt upp sin egen hyreslägenhet och är på väg hem hit igen. Att jag inte bara skjuter mig själv. Det var det absolut sista jag ville och jag är väldigt öppen med det men det är som att han stängt av den hörseln. Fast jag vet att inget undgår honom. Jag både mer till GUD om styrka att orka och bannar GUD för att jag har hamnat i den här sitsen.
SD blev förbannad på mig. IGEN. Det är det här sjuka beteendet. Han gör mig förbannad som en bekräftelse på att han kan det och för att han upplever att jag är starkare än honom annars. Och när jag väl får ett utbrott på honom så går han över till sin andra personlighet och blir gulligare än en hundvalp och så håller det på. Stark-svag-känslig-svinig-förnedrande-elak osv osv. Nu blev han iaf superstörd för något igen och skrev rent ut att JAG var en psykopat och att JAG skulle söka hjälp. Jag har behandlas i den här fucking djävla öppna psykvården och av (enligt examensbevis) professionell och kompetent vårdpersonal. Visst, ibland är det usel vård och ibland mindre uselt MEN det är ingen djävla idé att amatörer diagnosticerar mig för det finns redan journaler som förklarar mitt mående och försäkringskassan har många intyg på att jag inte mår bra. Så att den här djävla tönten säger att jag är störd och borde söka hjälp gör bara att jag studsar jämfota av ilska. -Du, brorsan, sök hjälp själv, jag har koll på mina dysfunktioner, har du?
Det är det här som gör mig så frustrerad. Människor får andra att må dåligt genom att trycka ned dem och kränka dem. Det är som om det står i pannan på en att det är helt OK att fucka med en. Eller så drar jag till mig svinen för jag menar, man kan väl inte bara råka på dem om och om igen. Givetvis så är det som så att jag lockar till mig förlorare eller lockas av dem. Jag skrev ju häromdagen att SD väcker mina modersinstinkter och jag har ju hela tiden vetat att han är en gris.
MEN, åter igen. Varje gång han får sina utbrott på mig så har jag en chans att bli av med helvetet men så rullar han tillbaka till en på något djävla sätt. Just nu är det iaf skönt som FAN att han är på sitt sviniga humör för just nu suger ATS så mycket energi.
Annars funkar det bra på jobbet. Jag gör det jag ska och fattar dessutom vad jag gör. Jag kan känna det här metodiska flowet när jag jobbar, A, B, C, D, E osv. Det är himla skönt för hjärnan är så fokuserad på arbetsuppgiften så jag kan stänga av världen och bara göra ett jobb och det är som ett rus för mig. Som att ta lugnande, somna, flyta och bara vara mekanisk.
Eländet med päls har slutat skrika. Hans parningsperiod har lugnat ner sig och han är bara min älsklingskatt igen. Han kelar och vill bli kelad med hela tiden och det passar mig jättebra.
Jag var faktiskt hos en vän i måndags. En vän som alltid hör av sig på mess med en massa hjärtan och vill att man kommer till henne och äter el fikar. Jag vet att jag är tråkig på att göra saker och att jag är så utmattad så att en arbetsdag och laga mat och vila är precis vad jag orkar med. Det är så mycket sociala interaktioner och energi som går åt att koncentrera sig på jobbet så jag är helt slut sen. Kanske, förhoppningsvis ändras det så småningom med den nya medicineringen eller så fortsätter det att blåsa runt som det har gjort i så många år.
