Med tiden när fadern hade accepterat sitt öde att ha fått ett flickebarn som hade förtrollat honom till att fullständigt överge sina principer att behandla det kvinnliga könet som ett kön som skulle underkasta sig mannen så avtog hans buttra och avvisande sida. Han började bli mjukare mot sin hustru och kunde ta med sig vackra tyger för henne att sy klänningar till sig själv och flickan. Han byggde ut huset och murade in en stor vedugn så att hustrun inte skulle behöva stå på knäna och laga mat och baka bröd. Att bära alla barn och föda dem hade gett henne smärtor i höfter och även om hon aldrig klagade så kunde hon många gånger ta sig om ryggen och blunda som att hon försökte övervinna smärtan.
Hustrun var lika lågmäld som hon hade varit tidigare men flickan muntrade även upp henne och för varje vinter som hon skuttade omkring och var sig själv så kunde hon släppa på skammen att vara så oduglig att hon inte hade kunnat få sina söner att överleva och därmed gjort sin make besviken. Han hade aldrig sagt ett ont ord till henne om detta och lagt skulden på henne men hon märkte att han jobbade både hårdare och längre för varje barn som inte klarade sig. Ibland la han sig i hennes bädd av ren vana för att fortplanta barn men i och med att flickan hade kommit och överlevt så blev det glesare med hans besök och när flickan var i 5 års åldern så slutade hon helt att bli gravid.
Flickan var så rar och tillgiven att modern långsamt slutade se henne som ett barn som tillfälligt stannade hos dem och ett barn som skulle bringa tur i födande av söner. När hon hade begravt ett par tvillingsöner som inte hade överlevt så kunde hon med sorg titta på sin flicka och fråga Allah varför han åtminstone inte kunde ha låtit en av pojkarna överleva och varför flickan inte var en pojke.
Just som hon tänkte den syndiga tanken och innan hon hann ångra sina hemska tankar så tittade flickan upp på henne och skrattade gott med sin söta lilla mun där det saknades en uppsättning tänder och sträckte upp sina knubbiga armar för att bli upplyft. När hon var i sin mammas famn fortsatte barnet att le stort och henne brungröna ögon var glansiga och så tog hon tag i sin mammas huvudbonad och drog henne till sig och höll hårt om sin mamma som om hon försökte rädda henne från Allahs vrede.
Det var en alldeles oförutsägbar flicka. Hon hade stora ögon med ljusa långa ögonfransar som knappt syntes om man inte stod nära barnet. Hon hade en mycket märklig färg på sina ögon och det var många som inte kunde sluta stirra sig på hennes ögon. De var lika gul-grön-bruna som färgen på löven på träden efter en torr sommar i oktober. Medan man försökte avgöra vilken färg hon hade på sina ögon så kunde hon borra in sin blick i en och många tyckte detta var obehagligt för man upplevde att det här var en gammal kvinnas ögon som såg igenom en. Det fanns fåfänga bybor och släktingar som pratade om att flickans ögon var ett bevis på att hon inte var ett vanligt barn och att hennes ögon inte såg ut som ett barn ögon utan som ett vilt djurs ögon.
Och både modern och fadern visste att flickans ögon kunde bli kalla som frosten på fönstren på vintern när flickan befann sig i fel sällskap. Men de visste också att väl förunnade kunde se att flickans ögon när de var avslappnade och glada glödde likt elden i den nya vedugnen av värme och tillgivenhet. Hon hade spikrakt hår som det fanns mycket av men hårstråna var så tunna så hon såg inte ut att ha tjockt hår. Färgen var en hopkok av svart och kopparrött och även om modern alltid gjorde en fläta av håret så smet stråna ur flätan för att de var så tunna och la sig i en sned bena som flickan klumpigt drog från ansiktet med hela handflatan.
När hon blev lite äldre hade modern lärt henne att dra håret bakom örat med fingrarna men var hon fokuserad eller jobbade med något så använde hon ändå hela handflatan. Hon hade en stor hallonröd mun som hon antingen knep ihop när hon inte fick som hon ville eller som som slog ut som kronbladen på en tulpan och fick hennes föräldrar att glömma alla olyckor och sorger som drabbat dem och tackat Allah för att han hade välsignat dem med just detta barn. Hon var en stark liten liten människa med en personlighet som följde hennes växlande humör. Hon gjorde alltid det hon skulle och spred en massa kärlek till både sin mor och far. Redan när hon var tre år följde hon modern och fadern när de tog fram sina bönemattor och vände dem mot Mecka och läste alla Koranens verser. Hon kunde dem alla.
Hon stod alltid nära fadern på hans matta och efter några månader när han hade förstått att hon inte bad tillfälligt utan såg det som en ritual som familjen gjorde tillsammans från det att solen gick upp tills den gick ned. Ibland kunde hon somna i faderns famn efter kvällsmaten med fingrarna tvinnade i hans skägg och hur djupt hon än sov så stapplade hon upp när hon hörde sina föräldrar mässa verserna och med ett hår som hade trasslat ihop sig på alla möjliga ställen på huvudet så att hon såg ut som ett fågelbo så bad hon med sina föräldrar och gick och la sig igen. Varje gång tittade modern och fadern på varandra och på barnet och sträckte fram händerna än en gång och drog mot sitt ansikte och läste den sista versen. Den som handlade om att tacka Allah för att han hade välsignat dem med detta barn inte bara gjorde dem lyckliga och ödmjuka utan som också skapade en relation mellan föräldrarna genom att vara deras mest viktiga och enda gemensamma intresse.
När fadern åkte till staden nästa gång så bad han imamen i staden att låta väva en liten matta , mindre än de vanliga bönemattorna. Han var noga med att den skulle vävas med rosa trådar och teckna körsbärsträdens kronblommor som var det vackraste han kände till. Näst efter sin dotter. Han hade odlat körsbärsträd runt hela huset och på vägen till åkern, djurhuset och tobaksplantagen och när han bar sin dotter förbi de första 2 körsbärsträden vid grinden till huset så sa alltid hans lilla flicka att: -Det här min herre, är det vackraste som finns, eller hur? -Ja, dotter, dom är lika vackra som du är, min lilla flicka. Precis som du.
Flickan hade hört sin mor kalla fadern för min herre och lagt till sig ovanan att säga det, hon också. Hon kallade även sin mor för hustru. För det hade hon hört att fadern sa när han ville modern något.
När mattan var färdigvävd så gav han den till sin lyckliga flicka som med stora flammande ögon tittade på de fina körsbärsblommorna utropade bubblande -Oh, min herre och oh, hustru, min körsbärsmatta!
Och medan dottern satt på golvet och drog handen över sin nya matta och rörde vid mönstren och bara var lycklig så ställde hon sig hastigt upp och frågade fadern med vaksamma höstfärgade ögon och läpparna som son hade spänt ihop likt ett hallon. -Min herre, var har du hittat en sån här fin matta. Jag vill också följa med dit där du har varit. Fadern tittade på sin dotter som talade till honom som om hon var familjens överhuvud och tänkte att nu skulle hon få för sig att följa med på handelsresorna till staden och att säga nej skulle leda till mycket tandgnissel för det var inte möjligt.
Vad skulle han säga? Han tittade på hustrun och på den näsvisa dottern som inte vek undan med sin skarpa blick. -Nej, min flicka, du kan absolut inte följa med dit. Det går inte, aldrig.
Flickan som sällan hörde sin far säga aldrig till henne tänkte och tittade på både fadern och modern.
-På så vis, sade hon och satte sig ner. Det enda stället jag inte kan gå till är till Allah. För det har ni sagt att han finns överallt och i våra hjärtan. Bara Allah visste att jag ville ha en bönematta med körsbärsblommor. Så tittade hon upp på fadern och sa: -Inte ens jag visste att jag ville ha den här fina mattan. Sen satte hon sig ner igen och fortsatte att kommunicera med sin matta.
Fadern kunde knappt hålla sig för skratt. Hans flicka var som bomull som hade lagts runt hans hjärta.
Då kom han på att han hade med sig en till sak från sin resa. Han tog fram något inlindat i tidningspapper till ett litet paket.
- Ja, så var det ju det här, hustru, sa han. Han sträckte fram paketet till henne som knappt vågade titta på honom för hon hade blivit så förvånad. I paketet låg ett halsband med små, små gula pärlor och ett guldmynt. Hon blev så överraskad så hon fann sig inte utan lyfte bara upp halsbandet mot ljuset. Myntet snurrade runt och skapade ljusa skuggor på de vita väggarna och den lilla flickan sprang upp och skrattade och jagade skuggorna och skrattade. -Mera, mera kvittrade hon glatt tills hon fick syn på sin matta och var tvungen att sätta sig ned och känna lite till på den.
-Vilken fin gåva du har fått, hustru, av min herre. Den är jättefin. Vad är det för något.
Fadern tittade strängt på henne och sa: -Min flicka, du kan inte kalla din mor för hustrun och mig för min herre. Flickan slutade le och smeka sin matta och fick den vaksamma blicken. -Varför inte det? Ni säger det till varandra. Varför får inte jag det också? Hon såg ut som att hon förberedde sig för en konflikt med sitt kroppsspråk och satte sig ner och kände på sin matta men reste sig upp direkt igen samtidigt som hon höll ett öga på mattan.
-Ett barn ska inte säga så till sina föräldrar. Du ska kalla oss för baba och din mor för dae som alla andra barn. Flickan släppte helt kontrollen på mattan och tittade på sin far som såg så väldigt bestämd ut och på sin mor som fortfarande njöt av utsikten på sitt halsband och inte verkade ha något att tillföra.
Så hon tittade på sin far igen. -Har Allah sagt att jag måste kalla er för baba och dae? Kommer ni också att kalla varandra för det?
-Fadern blev åter ställd över hennes näpna fråga och kunde inte riktigt dra en vit lögn i Allahs namn.
-Nej, min flicka, Allah har inte sagt det men han har sagt att en dotter ska respektera det ens far och mor säger.
Flickan fortsatte stirra på sin far och kände sig lite sömnig och ville upp i faderns famn men visste inte hur hon skulle göra med sin matta och moderns guldmynt pockade också på hennes fokus och hon kände att det blev tjockt i halsen och sved och hon visste att hon snart skulle börja gråta så hon sträckte upp händerna mot sin pappa för att bli upplyft och började snyfta och tvinna sina fingrar i faderns skägg. Fadern kände i det ögonblicket som så många gånger tidigare att det kändes som att något kramade hårt om hans hjärta och förstod att diskussionen hade blivit för mycket för hans flicka.
Det var för många känslor med att pappan hade återvänt från en resa och haft med sig en fin present till henne och klockan var sen på kvällen.
-Så ja, nu får du sluta vara ledsen. Modern släppte fokus på sitt halsband och tittade på sin make och dotter. Det var dags att äta kvällsmat och lägga flickan men hon ville först trösta sin dotter och visade henne guldmyntet och frågade om hon tyckte att hennes Zer (guld) var fin. Flickan nickade och sen tittade hon på sin matta och ville ner från faderns famn.
-Vi väntar med den här diskussionen men det är dags för dig att få ett namn sa han och tittade på sin hustru som än en gång denna kväll blivit överraskad av sin man. Namn? Skulle de ge flickan ett namn. Hon kände sig plötsligt rädd. De hade inte gett flickan ett namn för de hade inte vetat om hon skulle överleva och tiden hade gått. Vad betydde det att ge henne ett namn. Skulle det innebära olycka? Kunde de inte fortsätta utan att namnge henne?
Fadern förstod att hans hustru inte skulle tillföra så mycket så han böjde sig ned mot sin dotter som drog fingrarna på blommorna.
-Vad säger du? Vill du ha ett namn, frågade han och smekte hennes. Flickan var nästan hypnotiserad av sin matta, förmodligen för att hon var trött. Men hon svarade. Hon lyssnade alltid på fadern. -Nej, min herre, jag känner inte att jag behöver något namn.
Den här gången kände fadern att han inte ville ge med sig så han provade på nytt, lite mer bestämt.
-Jag känner väldigt mycket att du ska ha ett namn. Så får det bli. Flickan hand blev stilla. Hon tittade upp på sin far och frågade om Allah hade bestämt det och fadern svarade henne utan att tveka. Ja, min flicka, jag är säker på att Allah vill att alla barn ska ha ett namn.
Flickan tittade på sin far och sen på sin matta som om mattan skulle ge henne vägledning. -På så vis, sa hon. hon började rita med fingrarna på sin matat igen och sa: -Då vill jag heta körsbärsträd. Hon blev glad över att ha kommit på ett namn och tittade glatt på sin far och mor. Och innan fadern hann brusa upp igen så sa modern. -Du kan inte ta namnet ifrån dina fina körsbärsträd, min flicka. Då kommer vi blanda ihop er. Flickan tittade på mönstren i mattan och på ytterdörren mot körsbärsträden. Man kunde se att hon förstod att det skulle bli konstigt så hon tittade på sin moder igen och hennes mor såg att det flammade till i hennes höstfärgade ögon.
-På så vis, svarade hon. Då vill jag heta Zer som ditt fina guldhalsband, hustru. Hon vände sig om och sprang till sin matta och la sig på den och kramade den. -Så får det bli, sa modern till fadern. Din dotter har bestämt att hon vill heta Zerin och det är ett namn väl värdigt henne med de ögonen som glimmar i guld och hennes värde kommer vi aldrig kunna mäta i guld.
Fadern log tacksamt mot sin hustru och tackade Allah för hans hjälp med detta som han trodde skulle bli en dramahistoria. Sen lyfte han upp sin halvsovandes dotter och snurrade henne i luften för att hon skulle bli pigg. -Sådär, min vackra dotter Zerin, nu ska vi tvätta av dig och ge dig lite varm mjölk med honung och bröd och sen ska du sova.
