Jag fick tag i sektionschefen på FK. Jag berättade om min version av gårdagens samtal med den taktlösa handläggare.. Handen på hjärtat. Jag var riktigt ledsen hela gårdagen. Det hängde kvar som ett skugga över mig och klumpen i halsen sved fast jag tänkte på annat. Jag förstår att saker kan sägas omedveten om konsekvenserna och att det finns en logik i att jag inte tar allt så in i helvete personligt. Det är det som är det komplexa. Jag förstår detta när jag är "norm" men när jag inte är det, asså när jag är "dip" så tar känslorna över och jag hittar inte verktygen för att hjälpa mig själv och i panik nästlar jag in mig ännu mer i dippen.
Men när man slår i backen så hårt som jag gjorde igår så brukar det brytas av något bra. Det kan ta timmar, dagar eller veckor men till slut bryts det negativa flödet. För några år sedan så fastnade jag så i dippen att det tog år innan det bröts.
Min vän hörde av sig. Hon jobbar på landstinget nu och hon var en av dem som sa upp sig före mig p g a den otäcka chefen på den där arbetsplatsen som var som att jobba i helvetet. Det fanns en tjänst ledig och hon är kollega med den chefen som håller i rekryteringen. Det som utmärker min vän är att hon har en sån integritet att hon umgås inte med NÅGON som hon inte respekterar och kommer man henne inte nära så kan hon upplevas som extremt professionell och oberörd. När vi arbetade ihop så var det en gång en händelse med en medarbetare som omedvetet stötte sig med andra medarbetare. Det handlade mer om ett omoget beteende än konfliktskapande men det ledde dock till konflikter och sårade känslor. Min vän föreslog att jag skulle hantera det på ett öppet sätt och medvetandegöra medarbetaren på det och be dennes arbetsledare att delta för att kunna följa upp det så att vi kunde hjälpa medarbetaren att hitta andra strategier.
Och så gjorde jag och medarbetaren blev faktiskt genuint ledsen för något som hen skapade som hen inte egentligen ville och det ledde faktiskt till något väldigt bra, i synnerhet för den berörde medarbetaren som inte förstod vilka proportioner hen skapade. Under det här samtalet kände jag en stor empati för medarbetaren och fick verkligen bita ihop för att agera professionellt.
Vår chef däremot, som var mer den här typen som lagrade info för att använda mot medarbetaren den dagen den blev besvärlig blev topp tunnor asförbannad och svamlade om att curla med alla berörda. Det visade sig att när denne chef själv hamnade i konflikter med oss så använde hen såna fula härskartekniker som man aldrig trodde människan var kapabel till.
Den berörda medarbetaren däremot kunde jobba med sig själv och upplevdes mycket gladare och mer tolerant av alla och dennes chef beskrev att efter den här tuffa konfrontationen så hade även hens arbetsprestationer förbättrats avsevärt vilket genererade till förbättrade prestationer för hela teamet.
Om jag skulle knyta ihop säcken så skulle det bli med budskapet om att min vän har ett proffessionellt arbetssätt som är okonventionellt och obekvämt men som långsiktigt är gynnsamma. Så när hen hör av sig och tipsar mig om en tjänst och vill vara referens så vet man att man har klarat hennes kritiska gallring. Och det känns ju nice nu när självförtroendet inte är på topp och det är svårt att få en nykter självinsikt.
På tisdag nästa vecka så ska jag på intervjun och beroende på vad det leder till så får man ta upp att man har en historia av högkänslighet och PTSD som ploppar upp när det blir för mycket stress och att man behöver en chef som är lyhörd och stöttande.
Jag vill bara tillägga i förbifarten att även om jag är en utmaning att ha anställd p g a psykisk ohälsa så har jag alltid varit en väldigt uppskattad medarbetare och varit en av dem som har presterat och levererat på en hög nivå. Att jag lyfter det är för att man kan se på en person med psykisk ohälsa med väldigt fördömande ögon. Gör inte det, för det är ett misstag. Jag har själv rekryterat medarbetare med liknade bakgrund när jag har varit i dom positionerna och jag har aldrig fått ångra mig eller fått kritik i efterhand för dåliga rekryteringar. TVÄRTOM!
Vi har fortfarande mycket att jobba på när det gäller psykisk ohälsa. I samhället, på arbetsmarknaden och även på våra myndigheter som ska vara insatta i det här. Det är jättesorgligt och ett stort fiasko med tanke på hur långt vi har kommit vetenskapligt med mycket annat som inte kräver mjuka värden.
Apropå det, jag fick som sagt tag på chefen och upplyste denne om min upplevelse av handläggarens bemötande igår.
Hen lyssnade in min version, kom med ursäktanden om att det måste ha rört sig om jag övertolkade hens övertydlighet och bl a,bl a bl a..men hen skulle ta upp det med handläggaren och jag sa att jag inte hade övertolkat något, tvärtom...det var mycket i samtalet som jag kunde pricka av som direkt stötande och att chefen fick göra vad den ville med personen i fråga men jag ville inte ha hen som handläggare. Så nu ska jag få en ny och det blir väl bra, tänker jag. Jag har som sagt haft med dem att göra i några år och har många goda erfarenheter också.
Det känns bra att kunna stå upp för sig själv. Att kunna lyfta sånt här till en ansvarig chef trots att man blir illa behandlad av en bitterfitta och säga att det här gjorde mig ledsen, det satte igång min PTSD och ledde till en försämrad ohälsa och både lugnande och smärtstillande men jag ringer till dig för jag vet att det här är fel och jag vill vara tydlig med att trots att jag ligger och någon sparkar på mig så försöker jag resa mig upp och besvarar det här genom att ta använda mig av humana och demokratiska metoder. Nu erbjöds jag inte ett samtal där vi "redde ut" "övertolkningarna" och för mig är det ingen prioritet heller eftersom jag behöver lägga energin på att få rätt sjukvård och behandling och det är väl smidigt för Försäkringskassan som slipper ännu mer obehag men det får fungera den här gången.
