Jag har fått en böld igen. Ungefär där de förra satt. Det är uppenbart att det handlar om hårsäcksinflammationer som blir inflammerad så idag går jag omkring med ett huvud som dunkar som om jag slog den i väggen hela tiden och sen pulserar det i böldhelvetet. Jag kan bara inbilla mig vad som händer i den grottan. Jag slår vad om att det är en massa äckliga parasiter som skumpar omkring i inflammationsvätska och gottar sig i att inte släppa ut det där hårstrået ur sin hårsäck. Förbannade böld! Men jag kan också djävlas. Jag har köpt supersterilt och starkt infektionshämmande medel och skrubbar med. Det svider så djävla mycket så jag har svårt att fatta att inte parasiterna och hårstrået inte flyger ut ur hårsäcken som raketer. Inte nog med denna sveda. Efteråt lägger jag på ett tjockt lager uttorkande salva. Ja, just det. Vi får väl se vem som får kapitulera i den här fighten. Jag har fått nog av hårsäcksinflammationer och bölder! Jag tar det inte längre.
Jag har ett liv där jag medicinerar för att inte vilja ta mitt liv och som kompensation så får jag biverkningar som gör att jag är konstant trött och får anstränga mig för att komma ihåg hur man stavar mitt namn. Inte nog med det, jag har en migrän som ihjäl mig trots att jag tar så mycket medicin så det skulle även få en lastbilschaffis på rygg mot sin vilja.
Då tänker jag mig den sorten lastbilschaffis som visar stjärtskåran när han böjer sig ner som röker en hel limpa Marlboro under en resa och som sjunger med till refrängen på favoritlåten som spelas om och om igen. Som väger minst 40 kg för mycket och som rakar sig var femte dag och innan han har torkat sig om ansiktet så gror det redan ny skäggstubb. Tror ni han har hårsäcksinflammationer och bölder? Not! Dom får jag. Tack och lov för de lastbilschaffisarna och även de nya yngre som varken röker eller dricker och gymmar och lever mycket mer hälsosamt än jag gör. Jag beundrar dem och många andra yrkesgrupper som gör att vi får allt det vi vill ha utan att anstränga oss mer än att gå till butiken.
Jag tänker på många andra yrkesgrupper runt omkring oss som får oss att må bra och att vara så trygga som möjligt i vår tillvaro. Jag tänker på människorna jag har jobbat med inom den privata sektorn som drillats i att klättra på än den enas än den andres huvud för att komma upp till en annan titel. Som är vän med alla eller vän med dem som för dem närmare sin titel. Många av dem får bara en lite mer fancy titel och jobbar gratis och som robotar för att nå resultaten. De smörar för människor som inte är värda HM-kavajen de bär, de förorsakar barn och familjer genom att vara borta mycket och jobba sent på kvällarna, de får en skitlön med tanke på att de inte får betalt för de extra timmarna de jobbar övertid som skulle kunna generera både en och 2 tjänster till. Men framför allt, varje gång de börjar en ny person som påminner om dem själva så måste de tippa på tårna för de vet vad de själva har gjort för att uppnå sin position och de vet att den nya inte skulle tveka
Jag har varit hemma från jobbet i 3 dagar. Jag låg i sängen igår och det kändes som att det var en miljon tankar och människor som pratade samtidigt i huvudet och ljuset skiftade i regnbågens färger. Kroppen var så trött. Lemmarna var avdomnade och lydde inte mina tankar om att resa sig upp. Någon gång kom jag upp och kom till toaletten och tvättade av mig men då kom det en attack av trötthet och det snurrade runt för mig så jag la mig igen. Medan jag försökte få det att snurra i huvudet så tänkte jag för mig själv att -vad är det jag håller på med. Det här går inte. Det här tillståndet är inte värd en människa. Jag har tappat kontrollen. Jag messade till chefen och kollegan och det tog så lång tid att se skärmen och stava rätt men till slut så kom det iväg. Tröttheten har legat i så så jag har varit hemma i 3 dagar. Jag är så trött att det snurrar i hela världen, jag är pigg och klarar göra något och sen blir helt klubbad av trötthet igen och lägger mig och försöker få tyst i huvudet så jag kan vila hjärnan. Tinnitusen är på maxvolym i ena örat och jag hör alla måsten jag måste göra och alla förklaringar om att jag inte klarar något förutom att ligga och få tyst. Det är som att det finns flera röster i huvudet som säger det jag normalt skulle säga. Kollektiva monologer so jag måste få tyst på. Hjärnan måste få det tyst så jag kan tänka själv. Fast jag är så trött att jag vill kräkas så går det inte att somna när jag ligger. Sömn känns som vatten i en het öken men jag kan inte somna.
Det känns som att jag sitter fast i en tvättrumma som fylls med vatten samtidigt som den snurrar och någon utifrån måste få stopp på trumman för jag kan inte det där jag är instängd och håller på att drunkna.
Det känns ibland som att jag är för mörk, har för många mörka tankar och det stämmer men jag skrattar också tack vare medicinen och tvingar mig till saker och njuter när jag gör dem. Jag gör saker som har med framtiden att göra, planerar, vill göra det så bra som möjligt men tanken att det kanske inte blir så och mörkret är som en skugga jämte mig hela tiden. Skuggan är också jag och vill att jag slutar med medicinen så att den kan ta över. Den har tagit stöd av tröttheten som är ännu en ny makt i mitt liv för att övertyga mig. Jag vet bara att så länge jag äter medicinen så måste jag leva fullt ut så mycket som möjligt och njuta och funkar det inte så får det väl bli så men det finns en hel del jag måste hinna med innan dess. Jag måste skriva, jag måste lämna en förklaring till vem jag är. Jag måste även skriva det andra jag har inom mig. Det som är det förflutna. Jag måste ta den här sista möjligheten att få fram det.
Hur ska jag beskriva det här nu? Psykisk ohälsa kan bli en livsstil för att den pågår så länge eller för att den tar över större perioder än när man har hälsa. I princip skulle jag kunna beskriva det som att leva mellan ytterligheter, glad-ledsen, levande-död, känslosam-känslodöd, pigg-trött, ambitiös-sjukskriven, dåtid-nutid, vacker-ful, äkta-smutsig, sann-lögnaktig, smal-tjock, drogad-medveten, social-introvert, fattig-ekonomiskt flytande, överlevare-redo att ge upp och uppgiven eller hoppfull. Ibland går det att förutse mående och göra något åt det och ibland så finns det där bara. Det känns som att någon har en remote-kontroll över mitt liv och styr mig framåt, styr mig bakåt, snurrar runt mig, låter batteriet dö ut o s v.
Humorn, ödmjukheten och acceptans och styrka är väl egenskaper som är starkare än medicin. Från sig själv och från andra. Intolerans och värdering är det som är jobbigt att hantera från sig själv och andra.
Jag har ett liv där jag medicinerar för att inte vilja ta mitt liv och som kompensation så får jag biverkningar som gör att jag är konstant trött och får anstränga mig för att komma ihåg hur man stavar mitt namn. Inte nog med det, jag har en migrän som ihjäl mig trots att jag tar så mycket medicin så det skulle även få en lastbilschaffis på rygg mot sin vilja.
Då tänker jag mig den sorten lastbilschaffis som visar stjärtskåran när han böjer sig ner som röker en hel limpa Marlboro under en resa och som sjunger med till refrängen på favoritlåten som spelas om och om igen. Som väger minst 40 kg för mycket och som rakar sig var femte dag och innan han har torkat sig om ansiktet så gror det redan ny skäggstubb. Tror ni han har hårsäcksinflammationer och bölder? Not! Dom får jag. Tack och lov för de lastbilschaffisarna och även de nya yngre som varken röker eller dricker och gymmar och lever mycket mer hälsosamt än jag gör. Jag beundrar dem och många andra yrkesgrupper som gör att vi får allt det vi vill ha utan att anstränga oss mer än att gå till butiken.
Jag tänker på många andra yrkesgrupper runt omkring oss som får oss att må bra och att vara så trygga som möjligt i vår tillvaro. Jag tänker på människorna jag har jobbat med inom den privata sektorn som drillats i att klättra på än den enas än den andres huvud för att komma upp till en annan titel. Som är vän med alla eller vän med dem som för dem närmare sin titel. Många av dem får bara en lite mer fancy titel och jobbar gratis och som robotar för att nå resultaten. De smörar för människor som inte är värda HM-kavajen de bär, de förorsakar barn och familjer genom att vara borta mycket och jobba sent på kvällarna, de får en skitlön med tanke på att de inte får betalt för de extra timmarna de jobbar övertid som skulle kunna generera både en och 2 tjänster till. Men framför allt, varje gång de börjar en ny person som påminner om dem själva så måste de tippa på tårna för de vet vad de själva har gjort för att uppnå sin position och de vet att den nya inte skulle tveka
Jag har varit hemma från jobbet i 3 dagar. Jag låg i sängen igår och det kändes som att det var en miljon tankar och människor som pratade samtidigt i huvudet och ljuset skiftade i regnbågens färger. Kroppen var så trött. Lemmarna var avdomnade och lydde inte mina tankar om att resa sig upp. Någon gång kom jag upp och kom till toaletten och tvättade av mig men då kom det en attack av trötthet och det snurrade runt för mig så jag la mig igen. Medan jag försökte få det att snurra i huvudet så tänkte jag för mig själv att -vad är det jag håller på med. Det här går inte. Det här tillståndet är inte värd en människa. Jag har tappat kontrollen. Jag messade till chefen och kollegan och det tog så lång tid att se skärmen och stava rätt men till slut så kom det iväg. Tröttheten har legat i så så jag har varit hemma i 3 dagar. Jag är så trött att det snurrar i hela världen, jag är pigg och klarar göra något och sen blir helt klubbad av trötthet igen och lägger mig och försöker få tyst i huvudet så jag kan vila hjärnan. Tinnitusen är på maxvolym i ena örat och jag hör alla måsten jag måste göra och alla förklaringar om att jag inte klarar något förutom att ligga och få tyst. Det är som att det finns flera röster i huvudet som säger det jag normalt skulle säga. Kollektiva monologer so jag måste få tyst på. Hjärnan måste få det tyst så jag kan tänka själv. Fast jag är så trött att jag vill kräkas så går det inte att somna när jag ligger. Sömn känns som vatten i en het öken men jag kan inte somna.
Det känns som att jag sitter fast i en tvättrumma som fylls med vatten samtidigt som den snurrar och någon utifrån måste få stopp på trumman för jag kan inte det där jag är instängd och håller på att drunkna.
Det känns ibland som att jag är för mörk, har för många mörka tankar och det stämmer men jag skrattar också tack vare medicinen och tvingar mig till saker och njuter när jag gör dem. Jag gör saker som har med framtiden att göra, planerar, vill göra det så bra som möjligt men tanken att det kanske inte blir så och mörkret är som en skugga jämte mig hela tiden. Skuggan är också jag och vill att jag slutar med medicinen så att den kan ta över. Den har tagit stöd av tröttheten som är ännu en ny makt i mitt liv för att övertyga mig. Jag vet bara att så länge jag äter medicinen så måste jag leva fullt ut så mycket som möjligt och njuta och funkar det inte så får det väl bli så men det finns en hel del jag måste hinna med innan dess. Jag måste skriva, jag måste lämna en förklaring till vem jag är. Jag måste även skriva det andra jag har inom mig. Det som är det förflutna. Jag måste ta den här sista möjligheten att få fram det.
Hur ska jag beskriva det här nu? Psykisk ohälsa kan bli en livsstil för att den pågår så länge eller för att den tar över större perioder än när man har hälsa. I princip skulle jag kunna beskriva det som att leva mellan ytterligheter, glad-ledsen, levande-död, känslosam-känslodöd, pigg-trött, ambitiös-sjukskriven, dåtid-nutid, vacker-ful, äkta-smutsig, sann-lögnaktig, smal-tjock, drogad-medveten, social-introvert, fattig-ekonomiskt flytande, överlevare-redo att ge upp och uppgiven eller hoppfull. Ibland går det att förutse mående och göra något åt det och ibland så finns det där bara. Det känns som att någon har en remote-kontroll över mitt liv och styr mig framåt, styr mig bakåt, snurrar runt mig, låter batteriet dö ut o s v.
Humorn, ödmjukheten och acceptans och styrka är väl egenskaper som är starkare än medicin. Från sig själv och från andra. Intolerans och värdering är det som är jobbigt att hantera från sig själv och andra.
