Shit pommes fritz, det var kämpigt att ta sig fram till denna dagen. I går var jag ensam kvar i teamet för hälften var sjuk och en var på utbildning. Kvar blev jag och chefen, hon var iofs inte till någon hjälp i arbetsuppgifterna för hon får panik av vårt komplexa arbetssätt med massa olika system.
Men oh, vad vänlig hon ÄR.
För några veckor sedan skrev jag om hur bekymrad jag var efter att ha jobbat för två chefer tidigare som inte hade en enda koppling rätt i huvudet. Jag brukat tänka: att dum kan man gärna få vara, det har jag överseende med, men att vara taskig mot dem i underläge eller beroendeläge, det är FAN inte OK. Jag är en missbrukare. Jag missbrukar min arbetsförmåga. När jag jobbar så har jag ständigt prestationskrav på mig själv och jag spinner igång och gör mer och mer och jobbar mer än vad som är hälsosamt för mig för jag kan inte låta bli att göra lite till och lite till...
Jobben tog jag med mig hem och ibland kunde jag vakna av att jag hade autentiska dialoger i sömnen eller att jag skrev i sömnen. Jag kanske har kunnat låta bli att ta med mig tjänstedator och tjänstemobil 3 ggr på 3 år. Båda mina tidigare chefer efter min långa sjukskrivning visste att jag hade en historia med dippar p g a min PTSD men de utnyttjade mitt svaga psyke ändå för det gjorde livet lättare för dem och när jag knäcktes, båda gångerna så inte bara sket de i att stötta mig utan de djävlades också.
Som att det var JAG som svek DEM?!
Men, jag dissade dem. Hur korkad jag än hade varit så var jag tydlig med att jag sa upp mig för att jag mådde dåligt för att de var dåliga ledare med en arbetsmiljö som var under min nivå. Man behöver inte skrika för att folk ska höra vad man säger. Bara man säger det så får universum sköta resten. Jag knäcks, mår dåligt och reser mig igen, om och om igen.
Men, den här chefen. På intervjun så undrade jag vilken planet hon kom från. Alltså av 10 rätt så spikade hon bara en enda när det gäller rekryteringskompetens. Saken var den att jag var på 2 intervjuer och jag blev lika förvånad bägge gångerna för att de var så oprofessionella. och då snackar vi inte mini-mellan-mobbade intervjuare utan hela fucking-B-rekryterande-verksamhetschefer. Fast det är klart, att vara en bra ledare innebär inte automatiskt att man är en bra rekryterare.
Hur som helst, jag blev erbjuden båda jobben och jag var väldigt taktisk i mitt val. Ett jobb som är väldigt fyrkantigt och med en god arbetsmiljö. Det jobbet jag valde som jag är på fick jag följa med och träffa teamet på verksamheten och med min högkänslighet så kände jaga att det var en bra arbetsmiljö och efter att ha tagit referenser på chef och arbetsplats så blev det denna. Och jag har inte ångrat mig.
Jag förvånas över hur omtänksamma de är utan att göra något överdrivet. Visst, att jobba offentligt jämfört med privat är som att ta på sig ett par supertighta jeans, det är väldigt snävt och många saker gör man bara för ATT, även om det är tidskrävande och oeffektivt. Inom det privata så försöker man ständigt att jobba in 2 timmars arbete på en timme, resultatet är viktigast och människor står mellan dig och företagets resultat. Sure, folk i det privata skulle få antingen förstoppning eller det motsatta av att läsa det här men det är min sanning och den baserar jag på två arbetsplatser på 2 koncerner som är globala och världsledande och där jag jobbat mig från fabriksgolvet ända till högsta chefen på koncernen. Det finns helt fantastiska och ambitiösa människor där och bortsett för de här två superstörda cheferna var majoriteten bra människor som jag ff har kontakt med.
Men, socialt ansvar eller marknadsföring om att vara hederliga...No Way...sånt ger inte resultat, bara en snabbare bil att komma fram till målet med.
Den nuvarande chefen då, hon som jag trodde var Venus från planeten Jupiter på rekryteringsbesök på jorden. Hon visar sig vara väldigt, väldigt fyrkantig, men omtänksam och bryr sig hjärtligt och skickade ett SMS när jag fyllde år och var hemma och sjuk trots att jag har hunnit vara sjuk 3 ggr på mina första 4 veckor. Det är inte dåligt. Det där med att vara hemma och sjuk är väldigt känsligt men det bemöts med respekt och omtanke. När jag kom tillbaka dagen efter att ha varit sjuk så hade de samlat ihop till en present. På mina tidigare jobb fick jag aldrig något, trots att jag både bakade, hjälpte andra med jobb, tog på mig ansvaret att hålla snyggt och var en djävligt bra medarbetare.
Och jag som hade ångest för att ha varit så bränd av tidigare chefer att jag inte skulle klara av att jobba med en chef till.
Sakta men säkert håller jag på att skala av lager med skydd på mina nya arbetsplats och idag fick hon mig att gapskratta 3 ggr med sina otroligt kassa skämt och hon är både lite småbusig och vulgär. Men sen blir hon fyrkantig igen. Du får inte stämpla in 10 minuter före på morgonen eller gå hem 10 minuter senare på em. Och det är helt förbjudet att jobba in luncher eller att ta kortare lunch. Stämplingen ska visa 60 min. Halleluja! Är det på riktigt? Jag hinner både äta och sova middag på 60 min. Jag har aldrig någonsin tagit lunch i 60 min. Så nu tuggar jag maten ordentligt och hinner ta en kopp kaffe på det innan jag med lugna steg går tillbaka till kontoret för att stämpla in mig. Praise the Lord!
I morgon är det röd dag. jag ska sova, sova är som Magnums nya bägarglass med karamell och salt kolasås. När jag dör vill jag dö med den glassen och får jag aldrig uppleva en orgasm så är det det närmaste jag har kommit. Prova den och tänk på min orgasm.
Så, i morgon blir det sova länge och äta glass. Och på fredag är jag själv igen på jobbet. Själv med att serva 4 myndigheter och sen åker jag till Sth för att umgås med den delen av släkten som inte har bannlyst mig. Det beror iofs på att de själva blivit bannlysta men ändå.
