För det allra fucking första: jag har fått en djävla böld på hakan. Den är stor som en kikärta, lika hård, ser inte ut att bli mogen inom det närmaste och är ilsket röd. Och jag blir lika djävla röd tillbaka.
Jag ska på intervju på tisdag. Jag ska börja deltidsarbeta, tror jag... Jag vill verkligen inte ta med bölden på intervjun för det vore som att ta med ett barn på 3-år. Jag är inte fåfäng, inte det minsta men jag har svårt att tänka mig att någon skulle kunna göra något annat än störa sig på min böld, inklusive jag.
Jag ska träffa min hudterapeut i morgon. Vi ska göra en pigmentbehandling. Kanske kan jag be henne hjälpa mig att utplåna bölden. För pigmentet rör sig ju inte ur "fläcken". Men åh, vad lustig jag är. Not!
Då så, idag var jag hos den av mina vänner som är distriktssköterska för en bedömning av bölden men hon var lite för självfokuserad idag för att vara till nytta. Bortsett från att hon sällan är till någon hjälp med sina vårdkompetenser så är hon en fantastisk människa som för 12 år sedan kom från södra världsklotet till Sverige och gick SFI, sjuksköterskeprogrammet och sen specialiserade sig till distriktssköterska. Sånt imponerar som FAN på mig! Det är så målfokuserat för under studierna har hon kombinerat studierna med deltidsjobb. Fast ibland undrar jag förstås hur hon har klarat att ta sig igenom utbildningarna. Hon är så bra på att sätta gränser. Jag har aldrig hört henne prata passionerat om att vårdvalet är hennes kall utan hon pratar bara om sitt jobb när hon pratar om hur hon skulle kunna tjäna mer på det eller hur hon skulle kunna få sin chef att gå med på hennes lönekrav. Hon ägnade inte min böld någon omsorg utan ville ha tips om hur hon skulle kunna löneförhandla.
Efter löneförhandlingarna hjälpte jag en annan vän med att skriva ut dokument från datorn. Hen har precis upptäckt datorn, är halvblind och hör illa men jag älskar att hen har detta intresse för att använda datorn. Och efter utskriften så hjälpte jag vän nr 3 att plugga. Barnskötareprogrammet. Mmm...jag har hjälpt mina vänner med så djävla mycket att jag känner mig som Moder Teresa. Jag förtjänar verkligen inte den här djävla bölden. Tvärtom. Jag borde ha samma spänst i huden som när jag var 15.
Jag har förresten fått napp på dejtingsighten. En person från Gbg. Asså jag vet inte. Jag vill nog inte dejta. Jag vill nog bara ha uppmärksanheten. Jag känner mig stressad och rädd för besvikelse.
