Vet ni, jag sabbade det där. Ni vet, relationen jag skrev om häromdagen. Dom rosa och ljusblå bomullsmolnen. Jag sabbade det.
Rädslan att bli lämnad och avvisad är så intensivt så jag vänder och vrider på vartenda ord, varenda ton. Jag t.o.m analyserar det som inte sägs. Det är värst, om personen inte säger det jag vill höra så tiger hen om det jag inte vill höra. Det blir maniskt och är det enda som rör sig i huvudet. Jag måste absolut veta. är jag inne eller ute? Jag vill inte vara kvar i "inte-veta-cellen" då är det bättre att jag får veta och blir ledsen eller arg . Då kan jag börja bearbeta och jobba med det. Så jag frågar, och frågar tills hen blir irriterad. Hela tiden uppmärksam på om han i ett svar som t.e.x vad hen har ätit kan urskilja om hen har lessnat på mig. Jag skäms över mig själv som håller på så men jag kan inte låta bli. Jag provocerar för att få en reaktion, jag manipulerar för att få reda på och givetvis, till slut så har jag fuckat personen med mitt psykande och då kan jag få ett svar som detta:
Jag:
"Det är fruktansvärda saker vi tror om varandra. Det finns ingen ömhet och ödmjukhet i det alls. Jag ber verkligen om ursäkt för att jag har fått dig att känna så. Jag tänker inte förneka det för jag läser ju att det kommer från ditt hjärta. Det vi skriver om varandra är så allvarliga så jag fattar inte att två vuxna människor som känner så här för varandra överhuvudtaget tror att det finns en chans att komma överens. Alla bråk, gräl, avslut har till slut lett till att vi har fått upp ögonen. Jag accepterar och respekterar det du har skrivit likväl som jag står för det jag har skrivit och jag tänker inte ändra på mig och jag vill inte ändra på dig heller. Jag tänker inte heller göra slut för det verkar så djävla töntigt efter allt som har varit men det finns inte en chans att gå vidare efter det här. Det du var rädd för skulle komma från oss kom ju, du hade rätt, som så ofta tidigare. Vilken patetisk och fuckad relation vi har skapat. Jag blir riktigt äcklad av sanningen.
Hen:Så gropen vi grävt ur har fyllts igen å det är dax att bygga murar alltså? Jag:"Säg inte att du är så sjuk i huvudet att du tror att det går att göra ngt åt den här misären."
Hen:"Det räcker med dina spydigheter nu...
Ja, jag har rätt... Som så många gånger tidigare... Du är så jävla livrädd att släppa taget å låta någon tycka om dig så du gör vad som står i din makt för att man ska tycka att är en bitter jävla bitch. Men ok... Jag tycker väl det då..."Hen:"Tänk lite X! Tänk lite på hur du beter dig... Jag är nog inte den enda som råkat ut för ditt behov av att såra andra... Vagga in nån i en lömsk falsk trygghet för att sen sticka in kniven när halsen blottas... Sen gör du dig själv till martyr?? Lägg av!
"Man vet inte vad som är falskt eller sant i din sjuka värld..."
Jag är alltså en bitter djävla bitch. Visst låter det hemskt? Även om jag själv har tvingat fram det så träffar orden en trasig själ, som inte håller ihop och som inte kan ta sig ur sin destruktivitet. Ett offer. En martyr. Ja, faktiskt om man inte vet vad som ligger bakom. För vid det här laget så har jag rest tillbaka 40 år i tiden och är ett barn som plågas så av verkligheten hon lever i så hon stänger in sig i en värld där ingen kommer åt henne och där hon inte är huvudpersonen längre. Där det inte är henne det gör ont i fysiskt och psykiskt, utan någon annan. Någon som är äcklig och smutsig och som förtjänar det hon utsätts för. Någon som ingen vill ha. Någon som ingen bryr sig om. Någon som inte borde finnas.
Vad tycker ni om hen. Den som jag har kommit så nära att jag stöter bort. Hen känner till min bakgrund men hen har tagit så mycket skit av mig vid det här laget att hen skakar av sig silkesvantarna och skriver det jag vill läsa. För då speglar hen det jag känner. Tyvärr så underlättar det inte för mig och den relation som jag önskar kunna bli trygg i en dag utan den tar sönder honom, sliter hans känslor i tusen bitar och trampas på med tusen steg. Och det är jag som gör det. Jag som äntligen har kommit att bry mig mycket om en man och som vill ha honom i mitt liv. Jag som inte vill göra något annat än att vara med honom och vill att han ska vilja vara med mig.
Jag önskar så att parasiterna på psyk utsattes för det vi utsätts för. Jag hade velat reda ut de här känslorna, få hjälp med att hindra mig själv för att bli så otrygg att jag sårar någon jag tycker om och som kan sluta med det här självskadebeteende men trott 20 år i psyks klor så får jag ingen stöttning med det som har format mig. Jag får hjälp med droger som ska stänga av mina känslor och visst blir det avstängda. De fina känslorna. Kvar är känslorna som leder till aggressivitet, kränkningar och ett behov av att straffa dem som vågar tycka om mig genom att verbalt misshandla personen.
