För 3 veckor sedan bestämde jag mig för att träna och äta så pass strikt så att jag ska kunna gå ner minst 10 kg. Och varför vill jag det?
Jo, men det är så här att eftersom jag äter antidepressiva läkemedel för att vara mer jämn i sinnet och inte så känslosam. Det har laborerats i många år med olika piller och nu har vi äntligen hittat en som skyddar mig när jag fastnar i Känslolabyrinten. Som en följd av medicinerandet så har jag lagt på mig 20 kg som jag i perioder tränar bort men som kommer tillbaka när jag dippar och isolerar mig.
Dessutom har jag en kronisk migränsjukdom som är så frekvent så utan regelbundna Botoxinjektioner så skulle jag förmodligen sänka min livskvalité med typ 80%.
Lång historia kort: av övervikten från medicinerandet har bysten ökat från en B-kupa till en E-kupa och att använda BH och träna är för jobbigt för axlar och nacke så det triggar migränen och jag fastnar i ett ekorrhjul. Som alla vet så är regelbunden sund motion väldigt välgörande för ett skadat sinne så träningen är oerhört viktig och ett sätt att göra det mer genomförbart för mig med regelbundenhet är om jag gör en bröstreduktion. Jag vet, de flesta vill förstora och lyfta sina bröst och silikonbröst går hem hos kåta män men det är inget som hindrar mig. Jag vill inte ha den här mängden byst som gör illa mig. Bort med dem! Dock, när jag var på konsultation så säger den grymma häxan till läkare att jag kan inte få op utförd förrän jag går ned minst 10 kg. Öhh??? Dubbel civil bestraffning. Jag är ett psykfall som går på mediciner som har viktökning som biverkning och när jag inte kraschar mentalt så har jag 15 kg tuttar som far och flänger och skarvar håll i mina axlar för att BH-banden inte klarar tyngdkraften när jag ska träna, så ta bort eländet ! Näe, då måste jag går ned en vikt som inte jag har ätit mig till eller slarvat mig till! Ska jag välja mellan att hålla upp i medicinerandet. gå ned i vikt, bli sjuk och först då få en op?????? Suck, ibland är det så många dörrar stängda och persienner nerdragna så jag vet inte hur klara ett liv.
Tanken på att bekosta op själv finns förstås men då får jag ta ett lån men det är inte det värsta. I somras fick jag av biverkningarna av en medicin både epileptiska anfall och Strokeliknande symptom. Jag litar inte på privatvården och är så pass sjuk och känslig för biverkningar så jag vill ha tryggheten i att regionen som har det sammanhållna ansvaret för behandling och vård utför operationen. Jag har velat ta bort brösten i 30 år men har inte vågat och försökt undvika det men nu är jag så nära stupkanten när jag dippar så jag måste försöka självvårda mig själv så mycket jag kan för att skjuta upp eller hindra dippen. Det tar så både psykiskt och fysiskt att aldrig kunna slappna av för man vågar inte bli lycklig eller planera framåt, släppa in människor i sitt liv för man vet att man dippar och är ute ur spel i månader och år innan man återkommer och då har man backat och är på ruta 1 när man försöker få ihop ett fungerande liv.
Kan någon förstå detta?
Jo, men det är så här att eftersom jag äter antidepressiva läkemedel för att vara mer jämn i sinnet och inte så känslosam. Det har laborerats i många år med olika piller och nu har vi äntligen hittat en som skyddar mig när jag fastnar i Känslolabyrinten. Som en följd av medicinerandet så har jag lagt på mig 20 kg som jag i perioder tränar bort men som kommer tillbaka när jag dippar och isolerar mig.
Dessutom har jag en kronisk migränsjukdom som är så frekvent så utan regelbundna Botoxinjektioner så skulle jag förmodligen sänka min livskvalité med typ 80%.
Lång historia kort: av övervikten från medicinerandet har bysten ökat från en B-kupa till en E-kupa och att använda BH och träna är för jobbigt för axlar och nacke så det triggar migränen och jag fastnar i ett ekorrhjul. Som alla vet så är regelbunden sund motion väldigt välgörande för ett skadat sinne så träningen är oerhört viktig och ett sätt att göra det mer genomförbart för mig med regelbundenhet är om jag gör en bröstreduktion. Jag vet, de flesta vill förstora och lyfta sina bröst och silikonbröst går hem hos kåta män men det är inget som hindrar mig. Jag vill inte ha den här mängden byst som gör illa mig. Bort med dem! Dock, när jag var på konsultation så säger den grymma häxan till läkare att jag kan inte få op utförd förrän jag går ned minst 10 kg. Öhh??? Dubbel civil bestraffning. Jag är ett psykfall som går på mediciner som har viktökning som biverkning och när jag inte kraschar mentalt så har jag 15 kg tuttar som far och flänger och skarvar håll i mina axlar för att BH-banden inte klarar tyngdkraften när jag ska träna, så ta bort eländet ! Näe, då måste jag går ned en vikt som inte jag har ätit mig till eller slarvat mig till! Ska jag välja mellan att hålla upp i medicinerandet. gå ned i vikt, bli sjuk och först då få en op?????? Suck, ibland är det så många dörrar stängda och persienner nerdragna så jag vet inte hur klara ett liv.
Tanken på att bekosta op själv finns förstås men då får jag ta ett lån men det är inte det värsta. I somras fick jag av biverkningarna av en medicin både epileptiska anfall och Strokeliknande symptom. Jag litar inte på privatvården och är så pass sjuk och känslig för biverkningar så jag vill ha tryggheten i att regionen som har det sammanhållna ansvaret för behandling och vård utför operationen. Jag har velat ta bort brösten i 30 år men har inte vågat och försökt undvika det men nu är jag så nära stupkanten när jag dippar så jag måste försöka självvårda mig själv så mycket jag kan för att skjuta upp eller hindra dippen. Det tar så både psykiskt och fysiskt att aldrig kunna slappna av för man vågar inte bli lycklig eller planera framåt, släppa in människor i sitt liv för man vet att man dippar och är ute ur spel i månader och år innan man återkommer och då har man backat och är på ruta 1 när man försöker få ihop ett fungerande liv.
Kan någon förstå detta?
