Just nu verkar det inte finnas så mycket att hurra för.
Kallt, isigt, en djävla massa virus och bakterier och folk som avlider på löpande band. Jag vill bara vara tydlig med att jag vet att världen inte är centrerad runt mig som mittpunkt men jag är på en bra plats. Och jag har inga problem med att vara självcentrerad. Åt helvete med parallellvärlden som brakar ihop. Jag håller på att resa mig.
Det är djävligt störande med all negativitet när jag försöker fånga och omfamna mig själv. Det är förmodligen så att jag överdriver min egen betydelse men medan jag gör det så står jag inte i vägen för någon annan. Däremot står temperaturen i livet omkring mig i vägen för min fortsatta hälsa.
OK, vi har ett fucking virus, som har skapat ett antal andra fucking virus...Finns det någon djävel som vet vad FAN det handlar om från början. Den här fladdermusteorin funkar inte för mig. Dessa människor som tydligen knaprar på flygande möss ska ha knaprat på en mus för mycket och nu är mer än 2 miljoner människor döda.
Jag vet, klimatnördarna har en del teorier om väder och vind i kombination med avgaser och isberg som smälter och detta ska till slut ha lett till någon har ätit en mus med vingar och vi dör i smittas i samma takt som löss förökas. NEJ, jag är för dum eller för smart för att landa i fladdermusteorin
Med det så har vi en vård som redan för ett år sedan höll på att gå sönder på fler sätt än bara det som var kopplat till ekonomiska attacker men som ta mig FAN, håller. Håller, djävligt bra. Asså dessa yrkesgrupper som redan är så nedprioriterade och pissade på....det är dom som tar kampen mot virustalibanerna som dras som magneter till gamla och svaga. Hur de stretar emot!!! De hittar lösningar på redan fungerande lösningar och använder sjukvårdssystemet som det lämpar dem bäst. Och varför inte, de är ju experterna. Inte folkvalda foliehattar i respektive regionfullmäktige. Indirekt gör denna heroiska insats av vårdpersonalen att vi motvilligt får helt dystopiska förväntningar på ett system som likt Estonia bär på fler skador än vi redan känner till. Nå, vi kan väl säga så här. Vården lockar inte till sig karriärister, de lockar till sig människor med kall och det är dessa människor som hittar oanade resurser och kapacitet hos sig själva i kriser.
Här vill jag bara göra en parentes, jag menar vården över lag, i synnerhet krisvården men jag vill markera att psykvården, den är fortfarande fuckad, liksom jag, eftersom jag indirekt är i dess grepp.
En grupp som jag däremot tycker fullständigt har tappat sin elegans och självrespekt är den gruppen som omfattar politiker. Problemet är att inom politiken och med politiker så har man alltid kunnat ställa dem mot varandra genom någon form av motsättningskastrering. Man slår ut sossarna med sverigedemokraterna osv...typ som en ideologisk amatörkompass med pistol. Visst, jag har inte haft förväntningar på politikerna i Sverige som partypoopers på ett par decennium men det här är häpnadsväckande. Det är som att politikerna själva utnämner sig till offer genom att vältra sig i det ena åsiktsdiket efter det andra. Hela bunten, inklusive den avgående stollen i USA är ju som ett cancerskluster.
Istället för att rikta in sig i positioner där de leder oss framåt så har de halkat efter och hamnat i efterkälken hos folket. Det är som att be tre-åringar på förskolan att göra en verksamhetsplanering och slutar med papegojstrategier som misslyckas och så ska det springa ikapp folket som är jagat av virustalibanerna.
Och folket, de följer under psykologins paraply som har skapats i avsaknad av stabila ledare. Jag sparkar på dem som kommer efter mig och när han har rest sig så sparkar den på den som följer efter honom. Folk i allmänhet har en tendens att klumpa ihop sig i kriser för att sen spreta ut sig som popcorn men nu känns det banne mig som att vi inte håller med varandra om någonting längre. Det finns inga koordinater överhuvudtaget och det finns en genomgående trend i att vara faktaintollerant. Vi har börjat bli skeptiska till allt som kan liknas vid information och det särskilt om det kommer från stat och myndigheter. Saknar man tillit så galopperar ens psyke och människan stöter frenetiskt bort det man upplever som hinder och attraherar det man "känner" är sant. Folket har blivit som försummade barn som lider att emotionell respons och fäktar åt höger och vänster i brist påt rygga och strukturerade strategier.
Mitt i allt detta så har jag blommat upp, jag känner mig lite som en konstnär som skapar min egen tavla med sunda rutiner, umgänge utanför min tidigare isolering, förskönar mig och lockas av tanken att komma ut i jobb igen. Sämsta tänkbara förutsättningarna, förstås. Just nu. Men kaoset i omvärlden är väldigt lik kaoset jag har levt med inom mig så jag ser möjligheterna enligt min egen överlevnadserfarenhet. Min dröm har varit och är att må bra och jag tänker absolut inte sluta med det nu när jag lever i mitt eget rus.
