Myndigheter och tvångsäktenskap

Det var i maj. Samma år jag hade fyllt 18 år. Jag hade varit bannlyst i 2 år.  Även om jag inte ångrade att jag inte vek för hoten och påtryckningarna så började det kännas jobbigt att vara i den där lilla hålan som de hade fosterhemsplacerat mig i. Oh, kära Sverige och deras användarvänliga myndigheter. Trots sjukhusbesök, anmälningar hos polisen och orosanmälan från skolan och kamraters föräldrar så blev jag inte räddad. Det jag hade blivit utsatt för så länge jag kunde minnas bortförklarades av rödvinsdrickande vänstersocialutredare som en kulturkrock och jag fosterhemsplacerades hos släkt i den här Guds förgätna hålan. Bortsett från någon adopterad asiat var jag den enda invandrarungen på hela gymnasiet. Jag vet inte vad som hade sagts till skolan om mig när jag började där men de andra på skolan tyckte att jag var konstig och jag tyckte de var lika konstiga. De som hade gjort illa mig fick rättspsykiatrisk vård istället för fängelse och jag fick ingenting. Ingen kuratorssamtal, ingen terapi. Ingenting. Hemmet jag placerats i utsatte mig inte för fysisk våld men det psykiatriska våldet pågick fortfarande. Jag var barn när jag placerades där. Jag var 16 år. Jag kände mig ensam och bortstött. Jag förstod inte varför jag var kvar hos släkten som tillät att övergreppen hade skett. Känslan av att vara utsatt, ensam, plågad och skamsen bar jag fortfarande.

I 2 år.

Plötsligt när jag hade fyllt 18 frågade en jämnårig kusin om jag ville åka på semester med henne i hemlandet och märkligt nog uppmuntrades det av familjen jag var placerad hos. Jag var säker. Inget skulle hända mig lovade man. Jag var 18 år. Jag var fortfarande ett barn. Ett trasigt och utstött barn.

I hemlandet trodde jag att jag skulle mötas upp av kusinen men jag möttes av en av förövarna och en gammal farbror utan tänder och med en övervikt som gjorde att ständigt svettades. Ganska snart förstod jag att det var min tilltänkta man. Jag sa att jag vägrade. Jag ringde till Sverige för att be om hjälp. Man lovade att hjälpa mig men det gjordes inte. När jag vägrade gick den här gubben med en kusin och mitt pass som jag hade blivit fråntagen till en vigselexpedition. Och jag låstes in i en lägenhet och jag minns inte detaljerna men jag antar att jag stängde av. Jag åt inte, sov inte och grät i smyg för att inte reta upp släkten. Om jag slutade bråka så kunde de vara snälla och låta mig återvända med "min man" till Sverige. Om inte. Så skulle jag bli kvar i landet. Det var ett spel. Man hade sålt mig till den här gubbens släkt för att jag var en förtappad tjej och gubben hade accepterat att få en förtappad brud för då skulle han få en biljett till Sverige och bli rik och framöver få med sig hela sin familj dit. Det var en affär med ömsesidiga vinster och jag var en vara.

Jag vet som sagt inte vad som hände i detalj men väl på svensk mark så skulle jag få återvända till den här hålan så att inte de svenska myndigheterna skulle ana oråd. Man hade planerat att lura myndigheterna att jag hade blivit förälskad på semestern och gift mig på eget bevåg och nu ville att myndigheterna skulle hjälpa mig att få hit "min man".

Så här var det. Jag var ung, vacker och aldrig haft en pojkvän ens. Han var över 30 år äldre. En djävla gubbe. Jag hatade honom. I hemlandet hade han sagt att han visste att jag inte ville ha honom men att han såg fram emot bröllopsnatten och alla kommande nätter då han kunde våldföra sig på mig och att jag var en hora som inte ens min egen familj ville ha och att han skulle behandla mig som en sådan också.

Jag lyckades på något sätt få hjälp av en klasskamrats pappa som var jurist och kunde annullera äktenskapet och anmäla detta till myndigheterna och bli omplacerad. Jag hade ett år kvar på gymnasiet. Jag jobbade på kvällarna och helgerna för att få pengar att överleva på men där och då började mitt nya liv där inte släkten kunde komma åt mig längre. Livet blev inte lättare men friheten var något jag var och är mycket rädd om. Man får ta en dag i taget, försöka förlåta sig själv för att man ser ner på sig själv och uppskatta de bra sakerna i livet men än idag så anser jag att man stal både min barndom och ungdom ifrån mig och jag har fortfarande inte fått en ursäkt så jag kommer inte riktigt vidare.

Min stalker-friare och hans politiska åsikt

Gomorron på mig själv, idag är en bra dag för mig, låt mig få behålla den känslan. En kopp hemmabryggt gott kaffe från min egen kaffebryggare som är KUNG. Jag älskar den. Den är så mäktig.

Sonen är i Sth och jag känner att varenda del i min kropp slappnar av. Frihet. När sonen är hemma är det väldigt, väldigt intensivt. Han tar över helt och är överallt. Beroende på hur hans biologi fungerar i hans ATS-kropp så yr han omkring och rör om, får utbrott, har existentiella frågor som han ställer 100 ggr om han behöver. Han måste förstå. Jag har snittat hans SMS och samtal en vanlig arbetsdag och kommit fram till i snitt 40 kontakter. Det rör sig om allt från att han inte hittar en sak till att något som händer i hans jobb som han inte förstår. Och då måste jag kontaktas.

Just det, vi har en friare på dejtingsidan. Iofs har jag typ 10 friare varje dag på den där sidan. Dom blir förtjusta i min profil p g a mitt foto på mig själv men de drar fort som FAN när de märker att jag inte är tillgänglig för sex. Det finns även de som inte kan uttrycka sig normalt som åker bort. En standardinledning som jag hatar är "vad gör du en dag som denna" eller "du är fin jag kan komma och dricka en kopp kaffe".

Vi återgår till den här nya friaren. Så här fungerar det. En person besöker ens profil och beroende på hans utseende så besöker man hans profil. Vilket jag sällan gör. Varför? Jo, för att om jag besöker hans profil efter arit på min är samma sak som en invit. 100%. I hans profil ska han presentera sig själv, ge en bild av sig själv, attrahera läsaren. Det står lite fakta som utbildning, barn, utseende, intressen och lite annan fakta. Min friare skrev givetvis och var otrevlig i sitt första meddelande. Han beskrev min presentation som dålig och poängsatte min karaktär som väldigt låt men jag fick lite högre för mitt utseende. Tillräckligt högt för att kvalificera mig till att laga mat i hans kök. Människan är med andra ord ett riktigt dejtingtroll. Jag försöker bli av med eländet men helt plötsligt återkommer han och har via min sida tagit reda på vem jag är med namn och arbete och bakgrund och då börjar det bli scary. Hela tiden är han scary men inte hotfull. Jag skriver att jag tycker det är tragiskt att lägga ned så mycket engagemang på att stalka en person varav han kritiserar mig för att vara oförsiktig på nätet och det är tur att han är en normal och snäll människa innerst inne. Öh, what!?!?! Du skriver till en okänd person på en dejtingsida och är arrogant och otrevlig och dissar personen men lägger ner raketforskning på att ta reda på vem hon är och dessutom varnar henne för typer som han själv, fast inte riktigt som han för han råkar vara det enda psykot som gör så här men har en ängels avsikter.

Så vad gör man?En stalker på nätet som vet vem du är och som du inte har någon aning om vem han är. Men, OK. Det här kan ju inte annat än sluta väl. Snubben är dessutom öppen sverigedemokrat och noga med att skriva det flera ggr. Ja, och jag har ju ett exotiskt utseende av den enda anledning och det är att jag är från ett land där man inte är blond och har blå ögon. Och då tänker jag igen, vilken politiska uppfattning man har är inte orsak till att ha fördomar om. Sverigedemokraterna är ett så pass stort parti så jag måste inte bara acceptera dem utan också respektera att de finns. Att jag inte känner gemenskap med deras politik och åsikter är inget jag behöver göra till ett problem eftersom jag redan har tillräckligt med problem i mitt liv.

Men en fråga?

Om du är en fucking Sverigedemokrat på en dejtingsida, varför i helvete stöter du på en blattekvinna? Det är lika skumt som att jag piffar upp mig och tvingar i mig ett par höga klackar och går på ett av deras djävla sektmöten och säger "hej", jag är lite nyfiken på er, kan inte ni berätta lite mer om er själva?

Nå, konstigare saker har hänt och jag får försöka hantera min Sverigedemokratiske stalker-friare så att jag slipper hantera honom. Nej, jag attraheras inte av hans profilbild. Bilderna är missvisande så jag bryr mig inte. Men jag tycker även att han är arrogant på ett sätt som påminner mig om det jag skrev om giftiga personer.

För många år sedan när jag dippade och undrade varför jag alltid stöter på så jobbiga livshändelser så trodde jag på allvar att jag var utsatt för en förbannelse då jag kommer från en familj med mycket blod på händerna. Det var ett sätt att acceptera min situation och att inte bli så djävla uppgiven när saker och ting hände. Att jag råkar ut för min nya stalker-friare är en sådan sak. Det händer. Jag måste hantera det och bara komma långt ifrån situationen som möjligt men vara beredd på att det kan bli djävligt.

Bortsett från det så har jag en del skoj inplanerat idag och ska träffa 2 vänner som jag ser fram emot. Jag måste försöka röja lite här hemma och få ordning men framförallt så ska jag sova så mycket jag kan. Jag mår så bra av att sova. Jag är nog en Törnrosa.