Jag har skapat mig ett nytt problem. Dessvärre inte ett sådant jag kan trolla bort genom att distrahera mig med annat. Det är ett problem likt det här förbannade viruset som florerar just nu och straffar mänskligheten för att, ja... för att vi är mänskliga förmodligen.
När jag vaknar på morgonen, när jag går på toa, när jag äter och för all del, även när cirkeln ska slutas och jag lägger mig så är mitt nya problem med mig. Inte för att jag har varit problembefriad tidigare direkt. Jag har ju haft ångesten, vreden, depressionen och rädslan sedan förr. Mina vapendragare och följeslagare. De enda som jag inte är rädd ska svika mig eller göra mig illa.
Så här kommer det. Jag backar och omfamnar det nya jaget. Jag är en BITTERFITTA. I hela mitt vuxna liv så har jag tänkt att jag är en survivor. En överlevare som alltid råkar ut för helveten men som skvätter en tår och haltar vidare. Jag har tagit avstånd från bittra människor och bitterhet. Jag har t.o.m sagt att minsta lilla bitterhet och speglas i ens utseende och man blir ful. Ful utanpå och ful inuti. Det är klart. Det har varit lätt att säga så för somliga har tyckt att jag har haft en skönhet men det är inget jag vill botanisera i nu. Nu måste jag ta itu med min nya följeslagare. Mitt nya djävla problem.
Bitterheten är en man. Håll i era suspensoarer, alla stötta machomän som går igång nu. Jag känner så för bitterheten en fysik stark kraft, totalt oberoende av list och smicker som jag ser som typiskt kvinnliga egenskaper. Jag ska snart fortsätta men först måste jag bara ta makten över det jag skriver nu. Det här är mina ord om mina upplevelser. Om någon tar illa upp av könsvärderande åsikter så ber jag om ursäkt men ändå inte. Är det något som bitterheten har knockat mig med så är det lärdomen att folk har ta mig FAN åsikter om allt. Inklusive andras åsikter. Allt ska ifrågasättas och mastuberas tills ingen längre minns vad diskussionen handlar om. Well, det är väl som det är men människors tankar försvinner inte för att det finns ett koppel besserwissers. Tvärtom, tankarna sätts på mute och frodas som aldrig förr. Hade cannabisodlingen haft samma förökningsfrekvens så hade vi kunnat bli höga av att knalla barfota på tomten.
Som jag förstår det så funkar denna nya följeslagare väldigt bra ihop med rädslan och vreden. Hand i hand så drar de en mörk rullgardin över mina ögon och tankar.
Jag är sugen på att göra en fläskpannkaka för det är så djävla gott men skiter för jag blir besatt av tankar som att det är fett, tar lång tid och mycket energi vid spisen och blir ändå aldrig uppätet osv. Men vad FAN, vad är det frågan om egentligen. Hur svag har jag blivit som brottas i dagar och våndas över om jag ska göra en fläskpannkaka eller inte. Snacka om att ha dålig karaktär. Samma sak med att sminka sig...ska jag sminka mig? Det tar tid, slösar på dyr make up, jag måste rengöra huden ordentligt och kommer att ha spår kvar av maskaran i dagar efter. Och är det nödvändigt? Jag kanske inte kommer lämna hemmet iaf och om jag lämnar hemmet och träffar någon; förtjänar de personerna den ansträngningen jag har lagt ned? Och så håller det på till absurdum.
Bitterheten gör dig inte bara ful. Den får dig att känna dig så ful att du blir arg på allt och alal för att du känner så och sen börjar bildspelet med alla orättvisor och dummingar man har blivit utsatt för för att gå ned sig så som man har. Allt är alla andras fel och allt handlar om vilket helvete man har haft. Ja, men visst! Det är iof sanningen men vem i helvete klarar att tänka så dygnet runt utan att bli ännu fulare och svagare? Till slut blir bitterheten till ett hat. Ett hat mot omvärlden men mest av allt ett hat till dig själv. Hat är en kraft som är så tung att bära så ingen klarar det utan att dumpa eländet på andra. Ingen. Det kanske inte syns att du är en bitterfitta eller att du hatar men jag lovar, värdens omgivning får sin beskärda del för hon orkar aldrig bära allt själv.
Och jag vet inte vad jag ska göra för att inte fastna i det här träsket. Från att ha varit rädd för att såras och skadas av andra så har jag kommit till att vara rädd för mig själv och vad mina nya följeslagare ska göra mot mig.
Det enklaste hade varit att göra den där förbannade fläskpannkakan men sen då? Och att ha värsta krigsmålningen under matlagningen. Så om grannarna ser mig vispa smeten kommer de gapa av förvåning över att jag är så välsminkad och friserad så de knappt känner igen mig.
Så vad är lösningen? Det måste ju vara att ta in motkraften till bitterheten i sitt liv. Inga ägg, alltså. Och inget knaperstektfläsk eller lingon. Jag tror att naturen skulle hjälpa. Att komma ut i naturen. Dra med sig bitterheten i skogen och dumpa honom bakom en gran. Men jag orkar inte. under hela 2020 har jag försökt ta mig ut i naturen men jag orkar inte. Jag skulle vilja att någon pålitlig själ följde mig ut när jag var motiverad men inte sa något till mig. Inte störde mig. Bara följde med mig så långt jag orkade även om det innebar att jag vände där gatan tog slut för att misslyckat ta mig hem till tryggheten. Inget peppande, inget anklagande för att man inte lyckas utan bara följde med mig nästa gång, och gången efter det ända tills jag lyckades. Och när allt kommer omkring så hamnar jag ändå i en situation där det är lättare att kuva mig med bitterheten utan att våga frigöra mig och fortsätter att vara bitter och osminkad utan att ha ätit den där fläskpannkakan.
