Läs inte det här

Jag måste fånga det här. Jag vill försöka förstå vad som händer mig medan jag är mitt i det för att veta vad som triggar, hur jag reagerar hur jag kan hjälpa mig själv.

Jag blev sjukskriven för drygt 5 månader sedan p g a dålig arbetsmiljö. Jag visste att jag inte kunde jobba kvar och var helt plötsligt också arbetslös. Jag behövde reda upp det jag hade varit med om, rehabilitera och söka nytt jobb samtidigt. Sjukpenningen var så låg att jag inte kunde fortsätta rehabilitera och jag avbröt sjukskrivningen när jag blev uppringd om ett jobb som arbetsgivaren trodde jag skulle passa i.

I samband med det, ca 1 månad innan jag började tjänsten fick jag en medicininställning som jag kände fick mig att må mentalt stabilt och det var underbart att få vara jämn i känslorna. Men medicinen hade många biverkningar eller så var kroppen så trasig efter att ha jobbat i en dålig arbetsmiljö så samtidigt som jag fick medicinen så blev jag kroniskt trött, halvt förlamad i ansiktet, kunde inte prata och var kognitivt ännu långsammare. Läkaren ville först att jag skulle dubbla dosen men p g a biverkningarna så skulle jag vänta 5 veckor innan jag gjorde det. Under den här tiden jobbade jag med biverkningarna och när jag dubblade dosen så blev givetvis biverkningarna starkare och jag kom inte ens upp ur sängen så jag beslöt att skjuta på upptrappningen för jag hade ATS att ansvara för, ekonomin var kass och jobberbjudandet dök upp.

Sen har jag fortsatt må bättre mentalt men fortfarande varit extremt trött och svårt att minnas saker och att tänka. Att börja nytt jobb har inneburit mycket ny information och när jag har kommit hem har jag typ lagat mat och skrivit och däckat.

För några veckor sedan, ca 3 veckor, så började jag känna sting av ledsamhet. Inte länge men tillräckligt för att jag skulle reagera. Har man varit så låg och mått så dåligt som jag har gjort sedan 2 år och helt plötsligt mår bra så reagerar man snabbt på att det mörka, jobba kommer tillbaka.

I 3 veckor har detta trappats upp, jag har om möjligt blivit ännu tröttare och min migrän och tinnitus
gör att jag har fått börja skriva en massa PostiT-lappar igen för vad jag tänker och måste göra.

För någon vecka sedan fick jag kontakt med en man som visade intresse. Han har gjort det på ett destruktivt sätt och jag har försökt att inte ha kontakt med honom men samtidigt fått hantera det varsamt eftersom han är opålitlig. För några dagar sedan dök han upp igen via SMS och triggades av att jag inte visade gensvar på hans intresse.

För 2 dagar sedan sa han ett par saker till mig som berörde mig så illa att jag bröt ihop. Det var som korken gick ur. Jag föll. Och föll. I går arbetade jag men idag orkar jag inte varken psykiskt eller fysiskt och har bara legat i sängen och varit fast i mörkret. Inte ens ATS försök att få upp mig har hjälpt. Jag faller fortfarande. Medveten om att jag faller från en plats jag i några månader har mått så bra. Det har varit som att se allt i svartvitt länge och helt plötsligt kan jag se livet i färger. Jag känner dofter jag hade glömt. Hur regnet doftar, hur människor luktar och hur det känns att vara normal mentalt.

Jag höll på att tappa greppet men det den här mannen sa till mig blev för mycket och nu kan jag inte ens komma ur sängen. Det är det här sjukdomen gör mot mig. Den tar mig tillbaka till den platsen där jag var som barn när jag mådde sämst. Strax innan jag lärde mig stänga av det som hände runt omkring mig och vad man gjorde med mig och mot mig. Jag låste in mig i mig själv och ville inte komma fram för jag var så trasig, ensam och rädd.

Fackföreningsengagemang och kapitalet

När jag var 16 år så fick jag mitt första sommarvikariat. Allt med det vikariatet var perfekt till och med informationen om facket och medlemskapet. Det fanns ett skyddsombud i teamet som genast sög tag i mig redan första veckan och informerade om vad ett medlemskap i facket innebar och allt var ju givetvis rosenrött son självaste rosen i sossarnas logga.

Men det visste jag inte då. Då föll jag för värden som solidaritet, arbetarrörelser och delaktighet. Att de var de svaga mot de starka och att facket alltid stod bakom en och kom viftandes med sina knytnävar och skyddade oss. Man utmålade lönen som det stora hotet.

Att man i princip skulle bli tvungen att jobba gratis för arbetsgivaren och om man inte gjorde detta så skulle arbetsgivare plocka hur någon öststatare som kunde göra mitt jobb för ingenting. Jag fick gå en facklig ungdomsskola som blev betald och där fick jag lära mig arbetarrörelsens historia, om Nelson Mandela och Martin Luther King.

Och jag var ung och ville stå emot orättvisa så jag köpte allt med hull och hår. Det var en viss känsla av att tillhöra en grupp som representerade de svaga och var någon form av samhällsväktare.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna och man har haft en hel del jobb och träffat på många arbetsgivare och chefer. Och fackliga representanter, ombud och deras styrelsen. Jag har sett brinnande facklor jobba hårt och jaga nya medlemmar och försummade familjen för att springa på möten på kvällarna eller kongresser i någon annan stad.

Och jag har både varit inblandad i duster på arbeten där jag både är inblandad och där jag har varit åskådare när arbetskamrater har vara delaktiga.. Facken har slutligen blivit inblandade. Givetvis har dem det.

De är ju medlare mellan arbetarna som har rykt ihop oavsett orsak eller om arbetsgivaren har betett sig som en KUK. Och det tragiska är att man gång efter gång har fått sorgliga bevis på hur facket ynkligt har stått på den starkaste sidan och inte stöttat den som har haft behovet.

En gång var jag med om en händelse där en fast anställd person fick känslor för en visstidsanställd och blev vansinnig när känslorna inte besvarades och han terroriserade henne både hemma och på arbetet och till slut skedde det en olycka där hon blev skadad och arbetsgivare och facket blev inblandade.

Arbetsgivaren hade blundat för det som pågick och facket skyllde på "kärleken" som kunde göra en man lite "het". Det slutade med att den bästa lösningen var att "stalkern" fick en erinran, den visstidsanställdes anställning inte förlängdes.

Det hade absolut ingen som helst betydelse för någon att "stalkern" var skyddsombud på arbetsplatsen och att hans känslor hade tagit över hans förstånd vid minst 2 tillfällen tidigare mot anställda.

Och trots överklagan till avdelningen och den centrala organisationen för fackförbundet så stod de fast. De ville inte driva ett fall där en av deras egna  var inblandade, hade det däremot gällde handlat om en arbetsledare som inte var ansluten till dem så hade man kunnat titta på "andra lösningar".

Jag tror att hon gav upp till slut och började jobba på ett stort företag ganska snart efter det här och fick det bra till slut och det enda positiva var att hon slapp bli trakasserad mer.

Vad jag menar är att facket ideologiskt står för något fint ursprungligen men nu fungerar som ett vinstbärande organisation som profilerar sig på CSR och knappt överlever och därför måste pudla med Socialdemokraterna för att överleva. Men ett fackligt engagemang ger faktiskt inga framtidsutsikter. Det är bara ett gräsrotsarbete som gynnas av hierarkin. Hur många fackliga eldsjälar har kommit någonstans. Ja, det kan ju vara stollen som är sossarnas partiledare förstås men han har skolats och formats till en golddigger utan  värderingsstyrda ambitioner.

Jag skulle nog hellre vilja se bolag som man kan vara medlem i som företräder en i tvister på arbetsplatser. Som juridiska försäkringsbolag. Som är öppna med "winwin-konceptet" och inte trallar på någon värderingsstyrd aktion på 1800-talet. Jag betalar hellre en hög månadsavgift till dem och de är pålitliga. Akassorna är ju en fristående så de kan ju också bli fristående och vinstbärande. Man väljer en akassa med valfria skydd.80% av tidigare inkomst, eller 90% eller 100%. Man kan ha tillval som hjälp med att skaffa nytt CV, leta jobb, nätverk eller studier. Eller så kan man välja att få stöd med att starta eget, ta körkort eller terapi och vård.

Låt oss bryta gammal mark, funkar inte något längre och fuckar organisationer och partier oss så kan vi lika gärna ansluta oss till vinstbärande bolag som är öppna med det. Vi är ju öppna med att om det händer oss något i livet så vill vi få en så likvärdig standard som möjligt för de pengar vi har investerat. Vi behöver inte snylta på andras pengar och vi behöver inte betala för varandras olycka.

Ska man vara solidarisk och värna om välfärden så ska det vara full ut. Sluta vara marionetter som gynnar auktoriteter som skiter i dig.