Jag bränner på för fullt med min nya kaffebryggare. Det blir supergott kaffe. Den enda nackdelen skulle isf vara att den stänger av sig för tidigt. Den stänger av sig efter 40 min och jag är sån som kan surpla på kaffe mycket längre än så och fyller aldrig koppen utan kör lite mindre än halv åt gången.
Igår tvingade jag mig ut till en vän som bor utanför staden. Det här är en vän som jag tycker väldigt mycket om, precis som jag gör med mina andra vänner. Det som är tråkigt med henne är att hon har haft otur i livet, hör och häpna, på ett arbete som hon var väldigt framgångsrik i. Först kom det en bitch och trängde bort henne brutalt. Bara så där, över dagen. Sen kom det en annan bitch och trängde bort den som hade trängt bort min vän. Jag jobbade i samma verksamhet på den tiden så jag minns detta. Det var en verksamhet som gick från att vara ledande i regionen till att bli helt nermonterat. Den senaste bitchen är förresten kommunordförande i den kommunen det hände i. Say no more...
Efter att min vän utsattes för detta blev hon arbetslös och de här 2 bitcharna hade sabbat hennes rykte så hon kom aldrig in i sina specialistområden och fick ta jobb som hon var överkvalificerad för. I samma veva råkade hennes man ut för en olycka som han aldrig återhämtade sig från så nu sköter hon honom för att han inte är självgående.
Vännen hamnade i en depression som hon föll djupare och djupare ner i. Hon fick ont i kropp och leder och utvecklade fibromyalgi och nu 10 år senare har hon fortfarande väldigt ont men nu är hon sjukpensionerad vilket är en tragedi. Hon kan 10 språk, är magister i både det ena och andra och har hållt i internationella projekt i mångmiljonklassen. Men allt det förtränger hon. Hon lever i ett äktenskap p g a skuld där det är hon som gör allt, hon har 3 barn och 2 barnbarn och hon har hon en hund som är världens sötaste men som hon trots att hon går till hundskolor med inte får någon ordning på. Den här hunden är hennes allt och det verkar som att hundens spralliga energi smittar av sig på henne.
Refrängen i just den här kråksången är väl att min väns livsglädje är på en extremt låg nivå och hon är expert på att bemöta uppmuntran med med något pessimistiskt. Jag har aldrig försökt påverka henne med min energi för att hon skall bli mer munter utan hon får vara negativ med mig och spy galla över saker och ting. Mitt förhållningssätt har gjort att hon efter ett tag faktiskt studsar ur sin negativa spiral och skrattar åt mina dåliga skämt om livet som rör mig själv.
Idag ska jag till Öppen Psykiatrin och träffa min nya intetsägande sköterska. Jag började ju med ett nytt läkemedel för veckan och jag har svajat väldigt mycket i sinnesstämning med den och fått en massa fula utslag på ansikte och bröst som bränner och svider. Min hjärna är superspeedad och jag sover djupt men vaknar tidigt och hjärnan går igång men kroppen är helt viljelös och jag får verkligen tvinga mig upp. Jag har också tappat känseln i en del av överläppen så jag kan inte dricka ur en petflaska eller smeta ut läppcerat med läpparna. Det mest intressanta är att min sinnesstämning växlar fortare än vanligt men jag är inte lika känslosam som jag brukar vara. Tidigare har jag fått riktigt ont i själen av att se en film när någon blir slagen eller gråta av att läsa tidningen. Jag har absolut inte kunnat styra det och har gråtit i tid och otid eller satt igång mina PTSD-syndrom.
Jag började med tabletten i en mindre dos och ska fördubbla mängden i morgon. Det känns lite scary eftersom jag inte känner att jag har vant mig vid den här mindre dosen. Ibland kan det ju vara så att ett läkemedel ger biverkningar i fel doseringen och att det kan vara bättre att höja. Jag får kolla med min sköterska som jag har börjat kalla fågelungen för att hon är så opersonlig och försiktig. Hon klär inte i sitt riktiga namn som är ett namn på en mycket äldre person men jag hoppas till slut att hon får en personlighet och är till någon nytta för mig.
