Dom kommer med en sån kraft att det är svårt att hitta luft i hela min värld. Dom slår mig omkull och även om fallet smärtar så är den inte i närheten av känslan från det som orsakade. Jag kippar efter andan och tar mig ömt om brösten. Var är den där knappen, nu då. Hur stänger jag av så att jag varken ser.Inte hör. Eller känner. Var är syret i en värld som till synes verkar så ljuvlig. Var är den gröna färgen på löven som pryder de ståtliga träden runt omkring mig och får mig att känna mig omhändertagen.. Hur blev de vita bomullslätta molnen så tunga. Så gråa. Så låga. Var är hon? Naturens moder. Hon som reser sig i gryningen och värmer mitt tak. Lyser upp min gata. Väcker tulpanerna som slumrar. Är det molnen som skymmer henne? Eller har hon gjort det jag vill göra. Dragit sig undan. Stängt av. Känslan av att jag blir så liten och lätt. Som en fjäder seglar jag mig bort. Jag har aldrig sett fula läppar. Jag har sett läppar med sår som läker. Med läppstift som färgar framtänderna. Jag har sett skymten av läppar bakom hundratals hårstrån. Men jag har aldrig i min tanke sett läppar som något fult. Men de kommer ur din mun. Snuddar vid dina läppar på väg till mina öron. Till mitt hjärta. Trots alla lager av tung metall så smälter de igenom. Bonar sin väg till. Till kroppens starkaste muskel. Som ger blod och som tar emot blod. Blir liten och sen stor. Blir liten och sen stor. När du har levererat dem så ångrar du dig. Till mina öron nås av andra budskap. För stunden låtsas man att det är OK. Men min kropp är tyngre. Mina tankar är mörkare. Fötterna vill inte stötta sig mot underlag. Mina kläder blir transparenta. Och när jag går förbi spegeln. Så är den svart. I det svarta står det i rött. Orden du sa har ristats i mitt inre. Fyller mina tankar och släpar efter mig. De vill inte släppa mig. De drar mig åt ett håll där ingen har ett ansikte. Där armarna är långa som bläckfiskens lemmar. Dom vrider sig om min strupe. Dom går igenom min hud. Letar sig till mitt hjärta. Som var liten och blev stor. Som brukar vara liten och bli stor. Men som nu förblir större och större. Tills den inte orkar mer. Tankarna du hade under några snabba sekunder. Blev ljud som bubblade ur din strupe. Av kraften från din mage. Ljuden omvandlades till ord och orden har tömt minnets vackra trädgård som nu ligger i aska. Nu och för alltid kan de orden du sa aldrig bli osagda. Jag lägger mig omtumlad i min säng försöker hålla om mig. Försöker försvara mig från något som om det inte var för sent. Jag undrar för mig själv. Vad är det hos mig. Som får dig. Att göra mig så illa.
