Hon var enda barnet i sin familj. Hennes mamma hade dock fött många barn. Fler än modern kom ihåg. Hon sa alltid till sin dotter att det var en synd att tänka på barnen som Allah hade tagit till sig. Det var Allahs vilja och det fick man förlika sig med. Modern kunde inte läsa eller skriva. Allt det hon visste hade hon fått lära sig av sin egen mamma. Visserligen var det inte så mycket eftersom hennes lott här i livet skulle bli att ta hand om sin man, hus och familj.
Modern hade gift sig med hennes far när hon var 13 vårar fyllda. Det var på våren hon föddes hade hennes mamma berättat för snön hade knappt smält och vattnet i den lilla bäcken bakom den höga kullen som fortfarande hade varit kallt och kristallklart. Fadern hade inte varit äldre, det fanns dock ingen känd ålder på fadern. Det var inte så viktigt då på den tiden. Han hade varit spenslig och saknade både mor och far. Hon kunde inte minnas varför. Fadern var till personligheten fåordig och var allt som oftast ute på åkern eller hos djuren eller på tobaksplantagen från tidig morgon och långt efter att hon hade lagt sig för kvällen. Hon kunde se sin mamma sitta vid den lilla bäcken och gnugga tvätten ren med hela kroppen och höra henne snyfta. Modern hade inga känslor för hennes far förrän hon hade fötts. Modern hade uppfostrats till att en dotters främsta plikt var att ha först nöjda föräldrar och så småningom en nöjd make.
När fadern hade kommit till moderns hem för att be dem om hennes hand hade han varit mager och gänglig men man visste att han var stark som en oxe och visste vad det innebar att jobba hårt. Han var längre än han borde vara i sin ålder och hade en väldigt allvarlig uppsyn. Eftersom han var föräldralös och hade ett koppel av både äldre och yngre syskon så hade han redan i 8-års åldern åkt med en häst och vagn som kom till byn från staden var sjätte månad och sålde varor tillbaka till staden. Där hade han gjort allt som en ung gosse kunde tänkas göra. Han hade putsat skor, hjälpt till i hushåll, tagit hand om djur, sprungit ärenden åt handlaren och vaktat hus på nätterna till bättre förmögna människor. Av det han hade tjänat hade han sparat varenda lira och endast unnat sig en limpa bröd och en bit vattenmelon och en flaska vatten om dagen. Ibland kunde han få lite majs eller någon gröda från någon av dem arbetade med men oftast tackade han nej till allmosor och jobbade ihop till sin egen mat.
Mynten han hade tjänat ihop grävde han ner i en gammal plåtburk som det hade legat oliver i. Han var noga med att endast ha mynt för att de förstördes inte av att ligga i jorden. Sent om natten gick han omvägar för att inte bli förföljd till en slätt där det knappt växte något och grävde upp sin plåtburk, räknade sina pengar och la i dagens vinst.
Så småningom var plåtburken full och då tog han med den till en by en bit därifrån och bytte ut mynten mot guldmynt och tog med sig sin tomma plåtburk tillbaka för att fylla den. Till slut hade han tillräckligt många guldmynt för att pryda en mer än ett par kvinnors halsar och då sydde han in dem i fodret på sina kängor och i remmen på sin väska och begav sig tillbaka hem till sin hemby.
Han gav sina bröder varsitt guldmynt och frågade dem vem av flickorna i regionen som var vänast att gifta sig med och hade många bröder. Han ville vara säker på att det var en fortplantningsbar kvinna som knappt syntes till och som gav honom så många söner som GUD ville välsigna honom med. Han blev tipsad om en flicka som både 6 mil ifrån hans hemby. Det var en stor by och hon var enda dottern i en stabil familj som följde Allahs budskap och som var lågmäld. Han ville ha så lite med släktingar att göra så det fick inte vara en släkt som var van att umgås. Han var och ville förbli en enstöring. Han hade ett mål och det vara att skapa sig en förmögenhet med sina söner.
Flickan som var utvald att bli hans hustru hade ett mycket milt lynne och tittade inte på honom en enda gång när han gästade hennes föräldrars hus. Hon hade givetvis den sedvanliga huvudbonaden och av hennes hår syntes bara en tjock fläta med ljust hår som syntes genom huvudbonaden. Han var noga med att förvissa sig om att hon hade en kraftig benstomme och var reslig. Han ville inte ha en tanig brud som inte klarade av att jobba hårt vid hans sida och ge honom de söner han ville ha.
Under hela brudöverlämningen sade hon aldrig ett ord och när hon serverade honom té så tittade hon ner. Det passade honom utmärkt och han kom överens med de manliga överhuvudena att han skulle ge familjen 2 guldmynt och stå för vigseln. Han försökte komma undan festligheter i samband med giftermål men hennes farbror som var en vek man som föll för sin frus övertalningar om firande för hon var av den sorten som gillade festligheter och såg sin chans att kränga av sin man pengar för tyg åt sig att syn en klänning.
Nåväl. Han slutförde sitt uppdrag och förde sin brud till hembyn där han tillsammans med sina bröder byggt ett hus lagom för en familj. Mellan det unga gifta paret förekom det aldrig någon överflödig kommunikation. Man sa det mest nödvändiga och så var det bra med det. Modern kunde inte minnas att någon av dem hade yttrat den andres namn innan dottern hade fötts. Han kallade henne "kvinna" och de få tillfällen då hon tilltalade honom så kallade hon honom för "min herre". Bröllopsnatten och alla kommande nätterna därefter bestod av en enkel och primitiv procedur där han i fortplantningssyfte besökte henne i hennes bädd i köksutrymmet och gjorde det han skulle och avslutade akten med att tvätta sig ren och be till Allah om att det skulle ge frukt i form av en son innan han gick och lade sig i sin egen bädd i det angränsade rummet till köket.
Det dröjde inte länge förrän hon blev kraftig om sina redan runda höfter och med hjälp av grannfrun födde hon det ena barnet efter det andra som antingen inte levde från början eller dog i barnsängen eller i spädbarnsdöd. Han blev mer och mer bitter för varje gång och trodde att han hade gjort den allsmäktige förargad eftersom han tog alla hans barn till sig. Han straffade sig genom att jobba ännu hårdare med sin skörd och åkte ofta in till städerna för att sälja sin frukt och sina grönsaker. På vintern stannade han i städerna och byggde hus. Genom att jobba hårdare hoppades han blidka Allah och låta honom behålla kommande barn och efter några år så var det ett flickebarn som överlevde både sin första, andra och tredje vinter och hoppet växte igen inom dem om en son. Han hade sett att hans unga hustru efter varje barn blev magrare och mer sorgsen och han var rädd att han skulle behöva ta sig en ny hustru för att få sina söner.
Flickan som föddes var ett mycket märkligt barn och visserligen var han inte helt nöjd med att det inte var en son men han vågade inte visa det och behandlade flickebarnet väl för att inte reta upp Allah mer så han skulle ta även detta barn. Dessutom gjorde flickan att hustrun blev lite lättare till sinnet och det var bra för barnafödandet. När han gick ut till åkern så sa han: -Hustru, se efter flickan och gör att hon är nöjd. Allah ser och hör allt. Och hans hustru gjorde som han sa vilket inte var så svårt för flickan grät mycket sällan och var nöjd där man satte henne bara hon var mätt och torr. Hon var väldigt fäst vid sin buttra och tystlåtna fader och vaknade hur sent han än kom från åkern och kröp i hans famn och drog sina små fingrar i hans skägg tills hon somnade om.
I början försökte han förskjuta flickan för det var verkligen inte hans ansvar att bära på barnet men då blev hon så ond och skrek så tallrikarna i skåpet skallrade och av rädsla för att reta upp Allah lät han den märkliga flickan vara nära sig. Och med tiden skulle det visa sig att det tog längre tid mellan gångerna hustrun blev havande och det fick inte behålla fler barn. Hur det nu blev så kom det sig att den lilla flickan blev starkt bunden till sin far och han i sin tur vid henne och i byn talade man ofta om den rike, buttre mannen som gick omkring och släpade på sin flicka var han än rörde sig. Någon gång tyckte någon av hans bröders fruar att det inte passade sig och försökte ta flickan ifrån honom så att han åtminstone kunde äta obehindrat men barnet ställde till ett sånt väsen och gav sig inte förrän hon var tillbaka i faderns famn och snurrade in sina fingrar i hans skägg tills hennes snyftningar upphörde.
Kusinbarnen försökte locka på hennes uppmärksamhet och hon följde deras rörelser med vakande ögon men det hände aldrig att hon lekte med dem och när de närmade sig fadern eller han försökte ta upp något av sina syskonbarn så slog hon barnet tills fadern överlämnade det till föräldrarna.
Så kom det sig att hon blev den märkvärdiga och malliga flickan i byn som ingen vågade reta upp och som ingen ägnade uppmärksamhet åt för flickan verkade inte vara mottaglig. Hon var fullkomligt nöjd med sin far och sin mor.
Modern hade gift sig med hennes far när hon var 13 vårar fyllda. Det var på våren hon föddes hade hennes mamma berättat för snön hade knappt smält och vattnet i den lilla bäcken bakom den höga kullen som fortfarande hade varit kallt och kristallklart. Fadern hade inte varit äldre, det fanns dock ingen känd ålder på fadern. Det var inte så viktigt då på den tiden. Han hade varit spenslig och saknade både mor och far. Hon kunde inte minnas varför. Fadern var till personligheten fåordig och var allt som oftast ute på åkern eller hos djuren eller på tobaksplantagen från tidig morgon och långt efter att hon hade lagt sig för kvällen. Hon kunde se sin mamma sitta vid den lilla bäcken och gnugga tvätten ren med hela kroppen och höra henne snyfta. Modern hade inga känslor för hennes far förrän hon hade fötts. Modern hade uppfostrats till att en dotters främsta plikt var att ha först nöjda föräldrar och så småningom en nöjd make.
När fadern hade kommit till moderns hem för att be dem om hennes hand hade han varit mager och gänglig men man visste att han var stark som en oxe och visste vad det innebar att jobba hårt. Han var längre än han borde vara i sin ålder och hade en väldigt allvarlig uppsyn. Eftersom han var föräldralös och hade ett koppel av både äldre och yngre syskon så hade han redan i 8-års åldern åkt med en häst och vagn som kom till byn från staden var sjätte månad och sålde varor tillbaka till staden. Där hade han gjort allt som en ung gosse kunde tänkas göra. Han hade putsat skor, hjälpt till i hushåll, tagit hand om djur, sprungit ärenden åt handlaren och vaktat hus på nätterna till bättre förmögna människor. Av det han hade tjänat hade han sparat varenda lira och endast unnat sig en limpa bröd och en bit vattenmelon och en flaska vatten om dagen. Ibland kunde han få lite majs eller någon gröda från någon av dem arbetade med men oftast tackade han nej till allmosor och jobbade ihop till sin egen mat.
Mynten han hade tjänat ihop grävde han ner i en gammal plåtburk som det hade legat oliver i. Han var noga med att endast ha mynt för att de förstördes inte av att ligga i jorden. Sent om natten gick han omvägar för att inte bli förföljd till en slätt där det knappt växte något och grävde upp sin plåtburk, räknade sina pengar och la i dagens vinst.
Så småningom var plåtburken full och då tog han med den till en by en bit därifrån och bytte ut mynten mot guldmynt och tog med sig sin tomma plåtburk tillbaka för att fylla den. Till slut hade han tillräckligt många guldmynt för att pryda en mer än ett par kvinnors halsar och då sydde han in dem i fodret på sina kängor och i remmen på sin väska och begav sig tillbaka hem till sin hemby.
Han gav sina bröder varsitt guldmynt och frågade dem vem av flickorna i regionen som var vänast att gifta sig med och hade många bröder. Han ville vara säker på att det var en fortplantningsbar kvinna som knappt syntes till och som gav honom så många söner som GUD ville välsigna honom med. Han blev tipsad om en flicka som både 6 mil ifrån hans hemby. Det var en stor by och hon var enda dottern i en stabil familj som följde Allahs budskap och som var lågmäld. Han ville ha så lite med släktingar att göra så det fick inte vara en släkt som var van att umgås. Han var och ville förbli en enstöring. Han hade ett mål och det vara att skapa sig en förmögenhet med sina söner.
Flickan som var utvald att bli hans hustru hade ett mycket milt lynne och tittade inte på honom en enda gång när han gästade hennes föräldrars hus. Hon hade givetvis den sedvanliga huvudbonaden och av hennes hår syntes bara en tjock fläta med ljust hår som syntes genom huvudbonaden. Han var noga med att förvissa sig om att hon hade en kraftig benstomme och var reslig. Han ville inte ha en tanig brud som inte klarade av att jobba hårt vid hans sida och ge honom de söner han ville ha.
Under hela brudöverlämningen sade hon aldrig ett ord och när hon serverade honom té så tittade hon ner. Det passade honom utmärkt och han kom överens med de manliga överhuvudena att han skulle ge familjen 2 guldmynt och stå för vigseln. Han försökte komma undan festligheter i samband med giftermål men hennes farbror som var en vek man som föll för sin frus övertalningar om firande för hon var av den sorten som gillade festligheter och såg sin chans att kränga av sin man pengar för tyg åt sig att syn en klänning.
Nåväl. Han slutförde sitt uppdrag och förde sin brud till hembyn där han tillsammans med sina bröder byggt ett hus lagom för en familj. Mellan det unga gifta paret förekom det aldrig någon överflödig kommunikation. Man sa det mest nödvändiga och så var det bra med det. Modern kunde inte minnas att någon av dem hade yttrat den andres namn innan dottern hade fötts. Han kallade henne "kvinna" och de få tillfällen då hon tilltalade honom så kallade hon honom för "min herre". Bröllopsnatten och alla kommande nätterna därefter bestod av en enkel och primitiv procedur där han i fortplantningssyfte besökte henne i hennes bädd i köksutrymmet och gjorde det han skulle och avslutade akten med att tvätta sig ren och be till Allah om att det skulle ge frukt i form av en son innan han gick och lade sig i sin egen bädd i det angränsade rummet till köket.
Det dröjde inte länge förrän hon blev kraftig om sina redan runda höfter och med hjälp av grannfrun födde hon det ena barnet efter det andra som antingen inte levde från början eller dog i barnsängen eller i spädbarnsdöd. Han blev mer och mer bitter för varje gång och trodde att han hade gjort den allsmäktige förargad eftersom han tog alla hans barn till sig. Han straffade sig genom att jobba ännu hårdare med sin skörd och åkte ofta in till städerna för att sälja sin frukt och sina grönsaker. På vintern stannade han i städerna och byggde hus. Genom att jobba hårdare hoppades han blidka Allah och låta honom behålla kommande barn och efter några år så var det ett flickebarn som överlevde både sin första, andra och tredje vinter och hoppet växte igen inom dem om en son. Han hade sett att hans unga hustru efter varje barn blev magrare och mer sorgsen och han var rädd att han skulle behöva ta sig en ny hustru för att få sina söner.
Flickan som föddes var ett mycket märkligt barn och visserligen var han inte helt nöjd med att det inte var en son men han vågade inte visa det och behandlade flickebarnet väl för att inte reta upp Allah mer så han skulle ta även detta barn. Dessutom gjorde flickan att hustrun blev lite lättare till sinnet och det var bra för barnafödandet. När han gick ut till åkern så sa han: -Hustru, se efter flickan och gör att hon är nöjd. Allah ser och hör allt. Och hans hustru gjorde som han sa vilket inte var så svårt för flickan grät mycket sällan och var nöjd där man satte henne bara hon var mätt och torr. Hon var väldigt fäst vid sin buttra och tystlåtna fader och vaknade hur sent han än kom från åkern och kröp i hans famn och drog sina små fingrar i hans skägg tills hon somnade om.
I början försökte han förskjuta flickan för det var verkligen inte hans ansvar att bära på barnet men då blev hon så ond och skrek så tallrikarna i skåpet skallrade och av rädsla för att reta upp Allah lät han den märkliga flickan vara nära sig. Och med tiden skulle det visa sig att det tog längre tid mellan gångerna hustrun blev havande och det fick inte behålla fler barn. Hur det nu blev så kom det sig att den lilla flickan blev starkt bunden till sin far och han i sin tur vid henne och i byn talade man ofta om den rike, buttre mannen som gick omkring och släpade på sin flicka var han än rörde sig. Någon gång tyckte någon av hans bröders fruar att det inte passade sig och försökte ta flickan ifrån honom så att han åtminstone kunde äta obehindrat men barnet ställde till ett sånt väsen och gav sig inte förrän hon var tillbaka i faderns famn och snurrade in sina fingrar i hans skägg tills hennes snyftningar upphörde.
Kusinbarnen försökte locka på hennes uppmärksamhet och hon följde deras rörelser med vakande ögon men det hände aldrig att hon lekte med dem och när de närmade sig fadern eller han försökte ta upp något av sina syskonbarn så slog hon barnet tills fadern överlämnade det till föräldrarna.
Så kom det sig att hon blev den märkvärdiga och malliga flickan i byn som ingen vågade reta upp och som ingen ägnade uppmärksamhet åt för flickan verkade inte vara mottaglig. Hon var fullkomligt nöjd med sin far och sin mor.
