Njuter, njuter och njuter av ledigheten. Älskar Sverige när det är sommar, när det är vår, höst och under den kallaste vintern. Fy sjutton vad vårt land är vackert. Man kan tycka vad som helst om välfärdens undergång och politiska styren men skönare land finns inte.
När jag har migrän som mest så är mina doftsinnen så känsliga och ömma. Jag kan känna doften av katten innan han kommer och jag kan känna exakt vilket sköljmedel jag använt när jag tvättade örngotten. Och då kan jag upplysa om att jag byter sköljmedel hela tiden. Samma märke men olika dofter, p g a doftkänsligheten.
Men doften av Sverige, tidigt på morgonen medan daggen fortfarande inte har torkat av solens strålar. Det kvittar hur dåligt jag mår i migrän men den doften stör aldrig.
Jag har sökt lån i helgen. ATS fuckar min hjärna med sitt tjatande och jag försöker hitta hinder hela tiden. Det här med kreditvärdighet, asså. I kvarteret där jag bor finns det människor som jag vet får x-antal bidrag och står skrivna till höger och vänster för att få mer bidrag men ändå så får de pengar till företag och nya boenden och när de köper en bostadsrätt här så blåser de många gånger ut allt och renoverar om, oberoende om det behövs eller inte.
Så söker en annan lån, har inkomst, inga anmärkningar och skött de få 2 krediter man har samt äger sin bostadsrätt utan avbetalningar kvar. Det bästa budet jag har fått utan säkerhet är på 500 lax och då har jag ATS som medsökande också. Helt otroligt!
Jag avskyr krediter och skulder. Jag avskyr fakturor. Jag vill vara helt skuldfri och ha mina pengar på banken om det blir något över. Som en buffert, för alla skov av sjukskrivningar som jag har och förlorar inkomst på. Jag har flera kreditkort som jag aldrig använder för jag har alltid kämpat med ekonomin och känt mig ekonomiskt otrygg. En stabil ekonomi kan vara grundbulten för trygghet om man är person som jag som är så fuckad psykiskt.
När ATS föddes så var han väldigt sjuk och hela situationen med att vara på rymmen med skyddade uppgifter och nyinflyttad och få barn på egen hand gjorde att jag inte kunde amma och han skrek och mådde inte bra. P g a min skyddade identitet så dröjde det innan FK kunde få min föräldrapenning klart och på sjukhuset sa de att jag fick köpa modersmjölksersättning till barnet när de såg mina bröst och kände att jag hade feber p g a bröststockningen. Jag hade ingen telefon för jag fick inte teckna ett abonnemang utan någon borgenär och jag hade inte råd med att köpa bröstmjölksersättningen och kände inte många i staden. Själv hade jag inte ätit på flera dagar bortsett från lite makaroner som hade tagit slut. Till slut så kunde jag låna lite modersmjölksersättning och få äta hos en mamma i mammagruppen som jag bröt ihop inför.
Sedan dess har jag alltid varit rädd för att hamna i den situationen igen och utan någon att låna pengar från så kan jag bara vara säker på de pengarna som jag får.
Då, när jag hade det som värst så frågade jag mina syskon om stöd och pengar. Jag var så desperat. De sa nej. Jag fick skylla mig själv.
Och nu så ska jag ta lån med min bostadsrätt som säkerhet. En bostadsrätt som jag har kämpat för att äga utan att ta lån och som jag har köpt på helt egen hand. Det känns inte bra och jag vill inte men ATS har tjatat sönder min hjärna i 2 veckor och då menar jag dygnet runt, face-to-face, tusentals mess dygnet runt, telefonsamtal och hela tiden försöker jag hitta hinder.
Det är bara att säga "nej".
Nej, det är inte bara så. Det finns något som heter ekonomiskt våld i nära relation. Förutom alla andra kognitiva svårigheter som ATS har och det här maniska tvångsbeteendet som han har när han få en idé så uppkommer ibland saker han bara måste göra och det här är en sån grej.
Så ironiskt egentligen. Man flyr och kämpar för oberoende och självständighet men man blir aldrig fri. Det finns alltid något eller någon som betyder allt för dig som får dig att vika dig eller överge din egen vilja. ATS är allt jag har. Den enda jag har älskat och som har gett mig mening och jag varken vill eller kan frigöra mig från det.
Det enda jag vet är att utan honom betyder inget någonting för mig. Och allting ordnar sig på något sätt. Det kostar, det gör ont och man får offra mycket men det ordnar sig på något sätt och man får nya problem att lösa.
När jag har migrän som mest så är mina doftsinnen så känsliga och ömma. Jag kan känna doften av katten innan han kommer och jag kan känna exakt vilket sköljmedel jag använt när jag tvättade örngotten. Och då kan jag upplysa om att jag byter sköljmedel hela tiden. Samma märke men olika dofter, p g a doftkänsligheten.
Men doften av Sverige, tidigt på morgonen medan daggen fortfarande inte har torkat av solens strålar. Det kvittar hur dåligt jag mår i migrän men den doften stör aldrig.
Jag har sökt lån i helgen. ATS fuckar min hjärna med sitt tjatande och jag försöker hitta hinder hela tiden. Det här med kreditvärdighet, asså. I kvarteret där jag bor finns det människor som jag vet får x-antal bidrag och står skrivna till höger och vänster för att få mer bidrag men ändå så får de pengar till företag och nya boenden och när de köper en bostadsrätt här så blåser de många gånger ut allt och renoverar om, oberoende om det behövs eller inte.
Så söker en annan lån, har inkomst, inga anmärkningar och skött de få 2 krediter man har samt äger sin bostadsrätt utan avbetalningar kvar. Det bästa budet jag har fått utan säkerhet är på 500 lax och då har jag ATS som medsökande också. Helt otroligt!
Jag avskyr krediter och skulder. Jag avskyr fakturor. Jag vill vara helt skuldfri och ha mina pengar på banken om det blir något över. Som en buffert, för alla skov av sjukskrivningar som jag har och förlorar inkomst på. Jag har flera kreditkort som jag aldrig använder för jag har alltid kämpat med ekonomin och känt mig ekonomiskt otrygg. En stabil ekonomi kan vara grundbulten för trygghet om man är person som jag som är så fuckad psykiskt.
När ATS föddes så var han väldigt sjuk och hela situationen med att vara på rymmen med skyddade uppgifter och nyinflyttad och få barn på egen hand gjorde att jag inte kunde amma och han skrek och mådde inte bra. P g a min skyddade identitet så dröjde det innan FK kunde få min föräldrapenning klart och på sjukhuset sa de att jag fick köpa modersmjölksersättning till barnet när de såg mina bröst och kände att jag hade feber p g a bröststockningen. Jag hade ingen telefon för jag fick inte teckna ett abonnemang utan någon borgenär och jag hade inte råd med att köpa bröstmjölksersättningen och kände inte många i staden. Själv hade jag inte ätit på flera dagar bortsett från lite makaroner som hade tagit slut. Till slut så kunde jag låna lite modersmjölksersättning och få äta hos en mamma i mammagruppen som jag bröt ihop inför.
Sedan dess har jag alltid varit rädd för att hamna i den situationen igen och utan någon att låna pengar från så kan jag bara vara säker på de pengarna som jag får.
Då, när jag hade det som värst så frågade jag mina syskon om stöd och pengar. Jag var så desperat. De sa nej. Jag fick skylla mig själv.
Och nu så ska jag ta lån med min bostadsrätt som säkerhet. En bostadsrätt som jag har kämpat för att äga utan att ta lån och som jag har köpt på helt egen hand. Det känns inte bra och jag vill inte men ATS har tjatat sönder min hjärna i 2 veckor och då menar jag dygnet runt, face-to-face, tusentals mess dygnet runt, telefonsamtal och hela tiden försöker jag hitta hinder.
Det är bara att säga "nej".
Nej, det är inte bara så. Det finns något som heter ekonomiskt våld i nära relation. Förutom alla andra kognitiva svårigheter som ATS har och det här maniska tvångsbeteendet som han har när han få en idé så uppkommer ibland saker han bara måste göra och det här är en sån grej.
Så ironiskt egentligen. Man flyr och kämpar för oberoende och självständighet men man blir aldrig fri. Det finns alltid något eller någon som betyder allt för dig som får dig att vika dig eller överge din egen vilja. ATS är allt jag har. Den enda jag har älskat och som har gett mig mening och jag varken vill eller kan frigöra mig från det.
Det enda jag vet är att utan honom betyder inget någonting för mig. Och allting ordnar sig på något sätt. Det kostar, det gör ont och man får offra mycket men det ordnar sig på något sätt och man får nya problem att lösa.
