Långben och hans buttra fru

 Hos mig är det torsdagsmorgon och för många många människor är det julafton. För mig också, faktiskt. Jag räknar ner dagarna för att avsluta detta helvetesår och för ett förhoppningsfull bättre kommande år.
Tja, vad ska man skriva utan att verka alltför bitter? Det är ju lite klumpigt att uttrycka sig när man måste tänka på att man måste uttrycka sig så jag skipper skiten och skriver som jag vill. Jag vill skriva om Långben och hans socialt avtrubbade fru. 

Dom är nämligen mina förebilder när det gället tio-i-topp-listan på bittra människor. 

I 12 år har jag hälsat på detta bittra träskpar. Honom kallar jag Långben av den enkla anledningen att han står och går på ett par långa, smala ben som hålls ihop av en höft som är typ lika bred som min hals och på detta magra mittfäste finns en tunn överkropp med ett par långa armar som oftast drar i kopplet till 2 små, mindre vackra pudlar. På den här utmärglade kroppen finns ett huvud med blå skarpa, ovänliga ögon, en kantig näsa och ett par läppar som jag skulle kunna använda som en linjal för de rör sig aldrig. Frun är ännu gråare. Om det nu är möjligt. Dock har hon lite mer hull på kroppen, allt samlat på magen och är inte lika lång som maken. Eller så upplever jag det så för ansiktet är konstant riktad mot marken, kanske av rädsla för att de fula pudlarna skall ta ett steg i fel riktning. 

Hon är eller har en bakgrund av blont hår som sitter lite burrigt på hennes nedsänkta huvud. Jag kan tyvärr inte uttala mig om utseendet i ansiktet för hon behagar ju aldrig lyfta blicken mot solen. Medans makens ben är långa och raska och bestämda så är hennes långsamma och klumpiga. Hon kommer alltid några steg efter honom och vore det inte för att jag misstänker att han inväntar henne så skulle vi andra förmodligen inte se dem i sällskap för han är rask och hon verkar mest vilja borra ned sig i marken av sin bara vilja.

Så, paret Långben och fru Butter  bor i mitt område. I själva verket har de bott här måna år längre än jag så förmodligen är det jag som bor i deras område. Våra vägar möts ofta för de ska ju självklart ut och rasta dammråttorna de släpar på i koppel. Och det är i dessa möten som mitt engagemang för dem som människor uppstår mot min vilja. Långben med sin bestämda gåstil och långsmala existens har nämligen ovanan att stirra folk blint i ansiktet till skillnad från fru Butter som räknar gruskorn på marken. Eftersom eländet är så lång så får man ju sikt på honom på ca 50 m avstånd och direkt fixerar han blicken på en och vägrar släppa. Om jag inte misstar mig så blir han även mörkgrå som en åskhimmel i ansiktet när han ser en. Men tror ni att han släpper blicken? Not! Som en djävla blodigel sitter han på näthinnan. Kan jag så tar jag en annan väg för att förhindra en frontal konfrontation, ibland kan jag prata med någon i närheten, vem som helst, bara för att slippa mer ögonkontakt men så, många gånger måste jag ta smällen och säga hej till helvetet.

Om nu min blotta uppenbarelse inte redan har förpestat luften Långben andas och förstört hela hans dagen så gör definitivt min hälsning det. Han blir om möjligt ännu gråare, läpparna vitnar nästan av brist på blodcirkulation för att han skrynklar ihop dem och jag vet än idag inte om det heliga helvetet någonsin hälsar tillbaka. Är fru Butter med så måste jag även ta hänsyn till att även hon förmodligen blir förbannad av min hälsning. Hon brukar dock vara skötsam och vända ner ansiktet mot marken ganska snabbt. Frågan är om hon inte ser en inbillad karta när hon tittar ner. En som leder henne vidare i livet.

I 12 år har jag försökt hitta en strategi för att bemöta mitt problem med Långben och fru Butter. För egentligen bryr jag mig inte om dem. Jag vill inte bry mig. Jag vill strunta i dem. Men de är så starka i sitt kroppsspråk och icke-verbalt så jag kan inte låtsas att de inte existerat. Jag har provat att ta mod till mig att undvika deras ofrivilliga kontaktsökande och inte hälsa men jag måste erkänna. Jag är för svag. Dom tar mig som gisslan och jag sparar som mest energi om jag är deras offer och hälsar. En gång fick jag en utskällning av Långben. Han hade en åsikt om hur jag parkerade min cykel. Han var väldigt arg och han skulle minsann ringa Securitas om jag blockerade vägen för honom igen och han var jättearg men med en jättelåg volym på rösten. Jag blev så fascinerad av hans konfliktstil så jag kom mig inte ens för att förklara att jag inte ägde cykeln han pratade om. Han pratade helt enkelt om någon annans cykel. Så när han argt delgav mig sitt hot om att ringa Securitas och be dem komma och hantera min okynnesparkering så såg jag det som en ganska rimlig lösning på ett problem som jag inte ägde men som kunde utvecklas till en följetång där jag kunde få en relation med Långben som bestod i mer än att tvingas till att hälsa på honom. Vem vet? Det kunde sluta så illa att jag fick en bra orsak till att inte hälsa på honom.

Nåväl, cykelhistorian blem kort och jag fick likt alla andra offer som inte kommer ifrån sin destruktiva tillvaro finna mig till att återgå till att bli låst av Långbens och hans buttra frus ilskna uppsyn och fogligt hälsa på dem när jag mot min vilja möter dem.

Det är så himla stört för just idag, på själva julafton, när jag ser dessa två genom mitt fönster så undrar jag hur de skulle reagera om jag gick bort till dem med en julblomma. Skulle de bli påverkade och i så fall skulle det vara positivt eller negativt?  Kan de förändras efter 12 år? Vad har gjort dem till dem de är? Finns det någon eller något som har tvingat dem till att vara så introverta? Och vad är det fördjävla fel på mig, då? Varför engagerar jag mig överhuvudtaget i dessa 2 buttertyper? Året 2020 har varit så tufft så nu har jag förmodligen drabbats av Stockholmssyndromet och blivit kär i Långben och hans fru Butter för att de i 12 år har gjort att jag inte vågar bemöta deras blickar utan att säga "hej" till dem.

Utestängd och övervakad

 Det här får gå snabbt!
Jag blev utestängd av Google. Pam och Bom! Ingen förvarning och utan nåd. Ingen återvändo och ingen återgång.
The devil i mig kom fram. Jag löste det. Eller, det är vad jag tror. Jag vet faktiskt inte.

I år är tomten ett virus

 Ja, i år handlade Påsken, midsommar och advent om den nya Tomten Covid. Och även julen kommer styras av honom.

Visst, bitter är mitt nya signum men ärligt talat. Bänd o vrid, hopp och tröst och optimism men den här gången kvittar det vilken klass, vilka pengar eller hur mäktiga vi är. Viruset fuckar oss alla dagar i veckan.

Veckorna fram till årskiftet kommer att bli långa men veckorna efter julledigheterna kommer bli de längsta, tyngsta och sorgligaste. Den här julen kommer politikerna stå till svars för. Både riks, regionalt och de kommunala amatörerna. Vi kommer hitta nya avgrunder i spillrorna från välfärden som man frimodigt och utan konsekvenstänk rustat ner. 

Säg hallo till spillrorna, klasskillnader och barn som skrotar p g a fattiga och lågambitiösa föräldrar och säg hej till nyrika och nykåta som inte ens vänder sig om för att se vem de nyss trampade på för att nå lite högre upp eller komma lite snabbare fram.

Och framöver när rödtjutdrickarna och pedofilsentern med smygnassarna i SD ska dumpa skiten på de absolut  sämsta sossarna i mannaminne så kommer Tomten Covids namn gurgla i halsen på dem som inte bättre vet.

För 2020 fick hela världen en ny tomte som hette Covid och som visade att de vi då visste var värdelös kunskap och att det vi då trodde vi var skyddade mot inte hjälpte ett skit. Det var  nu dags att börja skriva på en nu bibel.

Fucking optimist

 Jag har skapat mig ett nytt problem. Dessvärre inte ett sådant jag kan trolla bort genom att distrahera mig med annat. Det är ett problem likt det här förbannade viruset som florerar just nu och straffar mänskligheten för att, ja... för att vi är mänskliga förmodligen.

När jag vaknar på morgonen, när jag går på toa, när jag äter och för all del, även när cirkeln ska slutas och jag lägger mig så är mitt nya problem med mig. Inte för att jag har varit problembefriad tidigare direkt. Jag har ju haft ångesten, vreden, depressionen och rädslan sedan förr. Mina vapendragare och följeslagare. De enda som jag inte är rädd ska svika mig eller göra mig illa.

Så här kommer det. Jag backar och omfamnar det nya jaget. Jag är en BITTERFITTA. I hela mitt vuxna liv så har jag tänkt att jag är en survivor. En överlevare som alltid råkar ut för helveten men som skvätter en tår och haltar vidare. Jag har tagit avstånd från bittra människor och bitterhet. Jag har t.o.m sagt att minsta lilla bitterhet och speglas i ens utseende och man blir ful. Ful utanpå och ful inuti. Det är klart. Det har varit lätt att säga så för somliga har tyckt att jag har haft en skönhet men det är inget jag vill botanisera i nu. Nu måste jag ta itu med min nya följeslagare. Mitt nya djävla problem.

Bitterheten är en man. Håll i era suspensoarer, alla stötta machomän som går igång nu. Jag känner så för bitterheten en fysik stark kraft, totalt oberoende av list och smicker som jag ser som typiskt kvinnliga egenskaper. Jag ska snart fortsätta men först måste jag bara ta makten över det jag skriver nu. Det här är mina ord om mina upplevelser. Om någon tar illa upp av könsvärderande åsikter så ber jag om ursäkt men ändå inte. Är det något som bitterheten har knockat mig med så är det lärdomen att folk har ta mig FAN åsikter om allt. Inklusive andras åsikter. Allt ska ifrågasättas och mastuberas tills ingen längre minns vad diskussionen handlar om. Well, det är väl som det är men människors tankar försvinner inte för att det finns ett koppel besserwissers. Tvärtom, tankarna sätts på mute och frodas som aldrig förr. Hade cannabisodlingen haft samma förökningsfrekvens så hade vi kunnat bli höga av att knalla barfota på tomten.

Som jag förstår det så funkar denna nya följeslagare väldigt bra ihop med rädslan och vreden. Hand i hand så drar de en mörk rullgardin över mina ögon och tankar. 

Jag är sugen på att göra en fläskpannkaka för det är så djävla gott men skiter för jag blir besatt av tankar som att det är fett, tar lång tid och mycket energi vid spisen och blir ändå aldrig uppätet osv. Men vad FAN, vad är det frågan om egentligen. Hur svag har jag blivit som brottas i dagar och våndas över om jag ska göra en fläskpannkaka eller inte. Snacka om att ha dålig karaktär. Samma sak med att sminka sig...ska jag sminka mig? Det tar tid, slösar på dyr make up, jag måste rengöra huden ordentligt och kommer att ha spår kvar av maskaran i dagar efter. Och är det nödvändigt? Jag kanske inte kommer lämna hemmet iaf och om jag lämnar hemmet och träffar någon; förtjänar de personerna den ansträngningen jag har lagt ned?  Och så håller det på till absurdum.

Bitterheten gör dig inte bara ful. Den får dig att känna dig så ful att du blir arg på allt och alal för att du känner så och sen börjar bildspelet med alla orättvisor och dummingar man har blivit utsatt för för att gå ned sig så som man har. Allt är alla andras fel och allt handlar om vilket helvete man har haft. Ja, men visst! Det är iof sanningen men vem i helvete klarar att tänka så dygnet runt utan att bli ännu fulare och svagare? Till slut blir bitterheten till ett hat. Ett hat mot omvärlden men mest av allt ett hat till dig själv. Hat är en kraft som är så tung att bära så ingen klarar det utan att dumpa eländet på andra. Ingen. Det kanske inte syns att du är en bitterfitta eller att du hatar men jag lovar, värdens omgivning får sin beskärda del för hon orkar aldrig bära allt själv.

Och jag vet inte vad jag ska göra för att inte fastna i det här träsket. Från att ha varit rädd för att såras och skadas av andra så har jag kommit till att vara rädd för mig själv och vad mina nya följeslagare ska göra mot mig.

Det enklaste hade varit att göra den där förbannade fläskpannkakan men sen då? Och att ha värsta krigsmålningen under matlagningen. Så om grannarna ser mig vispa smeten kommer de gapa av förvåning över att jag är så välsminkad och friserad så de knappt känner igen mig. 

Så vad är lösningen? Det måste ju vara att ta in motkraften till bitterheten i sitt liv. Inga ägg, alltså. Och inget knaperstektfläsk eller lingon. Jag tror att naturen skulle hjälpa. Att komma ut i naturen. Dra med sig bitterheten i skogen och dumpa honom bakom en gran. Men jag orkar inte. under hela 2020 har jag försökt ta mig ut i naturen men jag orkar inte. Jag skulle vilja att någon pålitlig själ följde mig ut när jag var motiverad men inte sa något till mig. Inte störde mig. Bara följde med mig så långt jag orkade även om det innebar att jag vände där gatan tog slut för att misslyckat ta mig hem till tryggheten. Inget peppande, inget anklagande för att man inte lyckas utan bara följde med mig nästa gång, och gången efter det ända tills jag lyckades. Och när allt kommer omkring så hamnar jag ändå i en situation där det är lättare att kuva mig med bitterheten utan att våga frigöra mig och fortsätter att vara bitter och osminkad utan att ha ätit den där fläskpannkakan.