Så att, jag fyllde år igår. No big deal, egentligen. Dessvärre så hade jag migrän hela dagen så jag tvingade mig upp vid sex för att göra mig redo för middag med min avkomma. Av någon märklig anledning så skulle det firas. Och det var mysigt. Italiensk restaurang och present. Helt otroligt! jag fick en iWatch. Fungerar nästan som en smartphone men är lite mer diskret. Fråga mig inte varför, men jag är nog lite tekniskt prylgalen. Är på med det senaste men så tråkig när det gäller annat.
Nya jobbet ja, jag gillar det verkligen. Ett litet team, asfyrkantigt, men snälla arbetskamrater. Jag förtjänar ett jobb med en bra arbetsmiljö. Det är lite kämpigt att gå från att vara sjukskriven till att jobba heltid och jag har redan varit sjuk 3 ggr på en månad och jag vet att det inte gynnar mina möjligheter att vara kvar men det är så tufft att kämpa mot hälsan och ibland funkar det faktiskt inte. Jag tror att jag skulle må bra av att jobba 80% tills jag blir helt återställd. De nya medicinerna funkar så bra med mitt djävla psyke men det tar ner mig fysiskt. Jag är helt slut. Min läkare blev inte lycklig av att jag bröt sjukskrivningen och handläggaren på FK har inte ens hört av sig. Hon fattar att det är typiskt mig och att jag är en sån som dippar, reser sig upp och dippar igen. Jag tänker att jag gör det som känns bra för mig och skiter i alla andra.
Det känns så bra att vara jämn i humöret. Att slippa vara sådär överkänslig och lipa över allt elelr tro att alla har något personligt emot mig. För första gången i hela mitt liv så är jag harmonisk. Min syster hörde av sig i veckan per SMS och meddelade att min mamma var väldigt sjuk och låg på sjukhus. Jag var trevlig tillbaka men var tydlig med att jag har gett upp med destruktiviteten i min familj och att jag önskar min mamma allt gott men jag accepterar inte längre att vara den mobbade dottern och systern. Det slår mig att det är 30 år sedan jag misshandlades och hamnade på sjukhus och valde att flytta hemifrån och inte tillät övergreppen jag hade växt upp med. Det var också första gången jag polisanmälde och vägrade ta tillbaka anmälan och lyckades få till ett fängelsestraff. Men det kostade. Mina 5 syskon och mina föräldrar har fryst ut mig sedan dess och umgåtts med mig i smyg till och från men jag har inte fått komma tillbaka i familjen. Under dessa 30 år har jag hunnit bli mamma till ett sjukt barn som efter sjukdomen visade sig ha diagnoser. Jag har varit själv. Men jag har ändå fortsatt bli straffad och jag har varit så tacksam när någon i familjen har velat ha med mig att göra även fast jag vet att det har varit på nåder och att det har varit på deras premisser, Min mamma. Mamman som har accepterat att en av hennes döttrar har varit utstött. Som aldrig har varit en mormor för mitt barn. Som aldrig har visat mig omtanke och som har låtit sin man och hennes barn behandla mig som en pest. Jag har haft bäst kontakt med min syster genom åren men efter ännu en händelse för några år sedan då jag kastades bort till förmån för familjen så gav jag upp. Jag bestämde mig för att jag inte mår bra att bli behandlad så illa och att jag måste kapa banden för att kunna ha en chans att bli fri från att vara ett offer. Det var inte omtyckt men jag har faktiskt mått bättre av det och kunnat fortsätta med att ta bort destruktiva saker i mitt liv.
Utan kontakt på 3 år så messar hon alltså att mamma ligger för döden, typ Inget mer konkret. Bara att hon är väldigt sjuk och har velat att jag ska bli informerad. För några år sedan hade jag släppt allt och åkt dit men nu kände jag smärta för att hon kanske skulle dö men att jag har dött långsamt i 30 år av att vara utstött och att jag kan sörja utan att ta mig tillbaka till den där destruktiva tillvaron i familjen. Hade min mamma verkligen velat så hade hon kunnat ringa själv, min pappa hade kunnat höra av sig och bett mig komma men nej, om hon skulle gå bort så skulle det se bättre ut om alla barnen var samlade. Inte för att någon egentligen vill, eller för att det skulle ge mig själaro. Utan det skulle se bra ut utåt. Sen har ingen hört av sig mer. Jag vet inget och jag vill inte veta heller. Jag vill att alla bidrar till både sitt mående och mitt mående och för en gång skull är äkta och slutar att behandla mig som en utstött. Men det kommer inte att hända och det gör ont. Fortfarande. I magen. Jag har saknat en familjetillhörighet. Jag har aldrig önskat mig ensamheten. Men jag måste ta ansvar för att må bra och det innebär att inte hamna i den här sjuka familjens grepp igen.
Fast jag undrar eftersom jag är mamma själv. Vad är det för en sorts mamma som tillåter sånt här för sitt barn? Vad är det som saknas hos henne som gör att hon sedan jag var barn inte sagt nej till övergreppen och har fortsatt straffa mig för att jag frigjorde mig och valt det sjuka i familjen? Jag kommer aldrig att få svar på det. Det enda jag kan göra är att se till att vara en bättre mamma själv och förhoppningsvis framöver en bättre farmor.
Med detta skrivet så tror jag att jag fortsätter att ägna mig åt min nya klocka och fortsätter att skapa min egen lycka även om den i det här fallet är materiell. Om jag har dåligt samvete för att vara så kall? Nej. Jag gör det som får mig att må bra. Jag väljer att vara positiv.
