Högstadiet hade varit jättejobbigt de första 2 åren. Det var en stökig skola och övergreppen hade eskalerat, lärarna var inte närvarande och det kändes som att timmarna i skolan var timmar för att orka med livet efter och innan skolan. Egentligen kan man säga att det var ohållbart och en dag så såg hon fadern på rektorsexpedition när hon var på väg till en lektion. Då visste hon att något hemskt skulle ske.
Skolan hon gick på var det andra högstadium på orten. Den var gammal och låg i den sämre delen av förorten. I centrum sålde man droger öppet och under trappan i skolan partade ungdomarna loss på det de hade. Det fanns inte en enda lärare ute i skolområdet. I bästa fall var de på sin lektion eller så låste de in sig på lärarexpedition. Det var uppenbart att inte ens de trivdes på skolan och såg det som en passage i lärarlivet innan de fick jobb på en bättre skola eller så var de misslyckade och fick inte jobb någon annanstans.
En gång var det en påtänd kille som stoppade henne på väg till hennes klassrum och slog ner henne på de smutsiga golvet och juckade på henne och det stod andra runt omkring och tittade på. Hon reagerade som hon brukade genom att försöka slita sig loss men efter 2 slag på huvudet övergick hon till sitt döda läge där hon stängde av och tittade upp på det äckliga grå smutsiga taket. Det gick både den ena läraren efter den andra förbi och en gång var det 2 lärare som gick förbi samtidigt som de fortsatte sitt samtal. De tittade hastigt på det som pågick, vände bort blicken och gick.
Det var då hon bestämde sig för att hon hatade den skolan och de lärarna och inte tänkte fortsätta vara den tysta, snälla flickan. Eftersom hemförhållandena var ännu mer bedrövliga så var hon tvungen att ta sig till skolan och vara där tills sista lektionen men hon var bitter och trotsig och hon visade det väldigt tydligt. Hon kom mycket väl ihåg samtliga lärare som inte hade reagerat på det hon hade varit utsatt för och på deras lektioner var hon extra trotsig så don blev tvingad till kvarsittningar som hon sket i för hon var tvungen att vara hemma exakt 20 minuter efter sista lektionen. De hade hennes schema hemma och det fanns inget som kunde hålla henne kvar på skolan och ta konsekvenserna av det som skulle möta henne om hon kom försent hem.
Det hela var ohållbart och stressande för henne så när hon såg fadern på rektorsexpeditionen så visste hon att hon hade blivit sviken än en gång av skolan och att hon förmodligen skulle möta helvetet som fanns hemma den dagen. En del av henne blev faktiskt mer besviken än rädd. Den fysiska smärtan som återstod nu plågade inte henne lika mycket som besvikelsen på skolan för att de inte tog reda på hur hon mådde eller kopplade in en kurator. De hade byggt en sprillans nu skola i samma ort som var hur fancy som helst men dit fick bara ungarna från radhus- och villaområdet gå, slumpen hade gjort att hon bodde i mitten av samhället. Åt ena hållet var det slummen och slumskolan, åt andra hållet var det några höghus men för övrigt ett stort grönområde och skog och bakom denna skog hade man byggt radhus och villor. Väldigt påhittigt för då slapp de fattiga befatta sig med de rika eller ens se varandra och nu när den nya skolan var byggd så slapp även deras barn beblandas i skolan. Det var första gången i hennes liv som hon fick sig sin andra lärdom i livet. Att det fanns invandrare och svenskar och att det fanns fint folk och fina boenden och skolor men att det fula alltid fanns i bakgrunden och hon tillhörde det fula.
En liten del till av tryggheten i hennes uppväxt dog den eftermiddagen och hon gav upp hoppet om att hon skulle kunna ta sig ur sin situation. Hon kände sig så himla ensam. Eftersom hon aldrig fick lämna hemmet efter skoltid så kunde hon inte skapa relationer till vänner. Hon fick inte använda hemtelefon, hon hade inga pengar och på den tiden fanns det inga digitala kanaler. De vuxna i hennes omgivningen antingen skadade henne eller var kuvade att inte hjälpa henne. På låg- och mellanstadiet hade hon i alla fall haft lärare som såg hennes blåmärken och som visste att hon blev illa utsatt hemma. Där kopplade man i alla fall in socialsekreterare som satt på möten och sa att det "var svårt med kulturkrockar". Det tog henne många år att förstå att kulturkrockar inte var synonymt med övergrepp och misshandel. Där ingick även mycket lek och att man behandlade varandra vänligt. På låg- och mellanstadiet kunde hon låtsas att det fanns en annan värld för henne.
Högstadiet hade bara inneburit problem och ensamhet och den enda hon hade var sin gamla mormor som var väldigt speciell men som inte gjorde henne fysiskt illa.
På väg hem den dagen så önskade hon för sig själv att när hon utsattes för misshandeln som väntade den dagen så hoppades hon att hon blev så illa skadad att hon inte skulle överleva så att hon slapp det här livet.
Och hon blev så illa misshandlad så att hon kunde inte visa sig i skolan på en hel vecka och när hon väl kunde gå till skolan så var hon blåslagen, hade spruckna läppar och så ont i kroppen att hon inte ens kunde bära en väska eller sitta ordentligt på en stol under lektionen. Men den smärtan var fortfarande inte jobbigare att uthärda än att den här skolan och dess personal var dem som hade svikit och utsatt henne så hon satt med sina skador och sitt blåslagna ansikte och bemötte lärarna på varenda lektion, 5 dagar i veckan. Hon slapp i alla fall säga något för det var ingen lärare som vågade fråga henne något, det klarade inte av att se hennes trasiga mun, än mindre höra något från den. De låtsades att hon inte fanns vilket var helt okej för henne för hon fanns inte och hon hatade den skolan och det den representerade.
Skolan hon gick på var det andra högstadium på orten. Den var gammal och låg i den sämre delen av förorten. I centrum sålde man droger öppet och under trappan i skolan partade ungdomarna loss på det de hade. Det fanns inte en enda lärare ute i skolområdet. I bästa fall var de på sin lektion eller så låste de in sig på lärarexpedition. Det var uppenbart att inte ens de trivdes på skolan och såg det som en passage i lärarlivet innan de fick jobb på en bättre skola eller så var de misslyckade och fick inte jobb någon annanstans.
En gång var det en påtänd kille som stoppade henne på väg till hennes klassrum och slog ner henne på de smutsiga golvet och juckade på henne och det stod andra runt omkring och tittade på. Hon reagerade som hon brukade genom att försöka slita sig loss men efter 2 slag på huvudet övergick hon till sitt döda läge där hon stängde av och tittade upp på det äckliga grå smutsiga taket. Det gick både den ena läraren efter den andra förbi och en gång var det 2 lärare som gick förbi samtidigt som de fortsatte sitt samtal. De tittade hastigt på det som pågick, vände bort blicken och gick.
Det var då hon bestämde sig för att hon hatade den skolan och de lärarna och inte tänkte fortsätta vara den tysta, snälla flickan. Eftersom hemförhållandena var ännu mer bedrövliga så var hon tvungen att ta sig till skolan och vara där tills sista lektionen men hon var bitter och trotsig och hon visade det väldigt tydligt. Hon kom mycket väl ihåg samtliga lärare som inte hade reagerat på det hon hade varit utsatt för och på deras lektioner var hon extra trotsig så don blev tvingad till kvarsittningar som hon sket i för hon var tvungen att vara hemma exakt 20 minuter efter sista lektionen. De hade hennes schema hemma och det fanns inget som kunde hålla henne kvar på skolan och ta konsekvenserna av det som skulle möta henne om hon kom försent hem.
Det hela var ohållbart och stressande för henne så när hon såg fadern på rektorsexpeditionen så visste hon att hon hade blivit sviken än en gång av skolan och att hon förmodligen skulle möta helvetet som fanns hemma den dagen. En del av henne blev faktiskt mer besviken än rädd. Den fysiska smärtan som återstod nu plågade inte henne lika mycket som besvikelsen på skolan för att de inte tog reda på hur hon mådde eller kopplade in en kurator. De hade byggt en sprillans nu skola i samma ort som var hur fancy som helst men dit fick bara ungarna från radhus- och villaområdet gå, slumpen hade gjort att hon bodde i mitten av samhället. Åt ena hållet var det slummen och slumskolan, åt andra hållet var det några höghus men för övrigt ett stort grönområde och skog och bakom denna skog hade man byggt radhus och villor. Väldigt påhittigt för då slapp de fattiga befatta sig med de rika eller ens se varandra och nu när den nya skolan var byggd så slapp även deras barn beblandas i skolan. Det var första gången i hennes liv som hon fick sig sin andra lärdom i livet. Att det fanns invandrare och svenskar och att det fanns fint folk och fina boenden och skolor men att det fula alltid fanns i bakgrunden och hon tillhörde det fula.
En liten del till av tryggheten i hennes uppväxt dog den eftermiddagen och hon gav upp hoppet om att hon skulle kunna ta sig ur sin situation. Hon kände sig så himla ensam. Eftersom hon aldrig fick lämna hemmet efter skoltid så kunde hon inte skapa relationer till vänner. Hon fick inte använda hemtelefon, hon hade inga pengar och på den tiden fanns det inga digitala kanaler. De vuxna i hennes omgivningen antingen skadade henne eller var kuvade att inte hjälpa henne. På låg- och mellanstadiet hade hon i alla fall haft lärare som såg hennes blåmärken och som visste att hon blev illa utsatt hemma. Där kopplade man i alla fall in socialsekreterare som satt på möten och sa att det "var svårt med kulturkrockar". Det tog henne många år att förstå att kulturkrockar inte var synonymt med övergrepp och misshandel. Där ingick även mycket lek och att man behandlade varandra vänligt. På låg- och mellanstadiet kunde hon låtsas att det fanns en annan värld för henne.
Högstadiet hade bara inneburit problem och ensamhet och den enda hon hade var sin gamla mormor som var väldigt speciell men som inte gjorde henne fysiskt illa.
På väg hem den dagen så önskade hon för sig själv att när hon utsattes för misshandeln som väntade den dagen så hoppades hon att hon blev så illa skadad att hon inte skulle överleva så att hon slapp det här livet.
Och hon blev så illa misshandlad så att hon kunde inte visa sig i skolan på en hel vecka och när hon väl kunde gå till skolan så var hon blåslagen, hade spruckna läppar och så ont i kroppen att hon inte ens kunde bära en väska eller sitta ordentligt på en stol under lektionen. Men den smärtan var fortfarande inte jobbigare att uthärda än att den här skolan och dess personal var dem som hade svikit och utsatt henne så hon satt med sina skador och sitt blåslagna ansikte och bemötte lärarna på varenda lektion, 5 dagar i veckan. Hon slapp i alla fall säga något för det var ingen lärare som vågade fråga henne något, det klarade inte av att se hennes trasiga mun, än mindre höra något från den. De låtsades att hon inte fanns vilket var helt okej för henne för hon fanns inte och hon hatade den skolan och det den representerade.
