Hos mig är det torsdagsmorgon och för många många människor är det julafton. För mig också, faktiskt. Jag räknar ner dagarna för att avsluta detta helvetesår och för ett förhoppningsfull bättre kommande år.
Tja, vad ska man skriva utan att verka alltför bitter? Det är ju lite klumpigt att uttrycka sig när man måste tänka på att man måste uttrycka sig så jag skipper skiten och skriver som jag vill. Jag vill skriva om Långben och hans socialt avtrubbade fru.
Dom är nämligen mina förebilder när det gället tio-i-topp-listan på bittra människor.
I 12 år har jag hälsat på detta bittra träskpar. Honom kallar jag Långben av den enkla anledningen att han står och går på ett par långa, smala ben som hålls ihop av en höft som är typ lika bred som min hals och på detta magra mittfäste finns en tunn överkropp med ett par långa armar som oftast drar i kopplet till 2 små, mindre vackra pudlar. På den här utmärglade kroppen finns ett huvud med blå skarpa, ovänliga ögon, en kantig näsa och ett par läppar som jag skulle kunna använda som en linjal för de rör sig aldrig. Frun är ännu gråare. Om det nu är möjligt. Dock har hon lite mer hull på kroppen, allt samlat på magen och är inte lika lång som maken. Eller så upplever jag det så för ansiktet är konstant riktad mot marken, kanske av rädsla för att de fula pudlarna skall ta ett steg i fel riktning.
Hon är eller har en bakgrund av blont hår som sitter lite burrigt på hennes nedsänkta huvud. Jag kan tyvärr inte uttala mig om utseendet i ansiktet för hon behagar ju aldrig lyfta blicken mot solen. Medans makens ben är långa och raska och bestämda så är hennes långsamma och klumpiga. Hon kommer alltid några steg efter honom och vore det inte för att jag misstänker att han inväntar henne så skulle vi andra förmodligen inte se dem i sällskap för han är rask och hon verkar mest vilja borra ned sig i marken av sin bara vilja.
Så, paret Långben och fru Butter bor i mitt område. I själva verket har de bott här måna år längre än jag så förmodligen är det jag som bor i deras område. Våra vägar möts ofta för de ska ju självklart ut och rasta dammråttorna de släpar på i koppel. Och det är i dessa möten som mitt engagemang för dem som människor uppstår mot min vilja. Långben med sin bestämda gåstil och långsmala existens har nämligen ovanan att stirra folk blint i ansiktet till skillnad från fru Butter som räknar gruskorn på marken. Eftersom eländet är så lång så får man ju sikt på honom på ca 50 m avstånd och direkt fixerar han blicken på en och vägrar släppa. Om jag inte misstar mig så blir han även mörkgrå som en åskhimmel i ansiktet när han ser en. Men tror ni att han släpper blicken? Not! Som en djävla blodigel sitter han på näthinnan. Kan jag så tar jag en annan väg för att förhindra en frontal konfrontation, ibland kan jag prata med någon i närheten, vem som helst, bara för att slippa mer ögonkontakt men så, många gånger måste jag ta smällen och säga hej till helvetet.
Om nu min blotta uppenbarelse inte redan har förpestat luften Långben andas och förstört hela hans dagen så gör definitivt min hälsning det. Han blir om möjligt ännu gråare, läpparna vitnar nästan av brist på blodcirkulation för att han skrynklar ihop dem och jag vet än idag inte om det heliga helvetet någonsin hälsar tillbaka. Är fru Butter med så måste jag även ta hänsyn till att även hon förmodligen blir förbannad av min hälsning. Hon brukar dock vara skötsam och vända ner ansiktet mot marken ganska snabbt. Frågan är om hon inte ser en inbillad karta när hon tittar ner. En som leder henne vidare i livet.
I 12 år har jag försökt hitta en strategi för att bemöta mitt problem med Långben och fru Butter. För egentligen bryr jag mig inte om dem. Jag vill inte bry mig. Jag vill strunta i dem. Men de är så starka i sitt kroppsspråk och icke-verbalt så jag kan inte låtsas att de inte existerat. Jag har provat att ta mod till mig att undvika deras ofrivilliga kontaktsökande och inte hälsa men jag måste erkänna. Jag är för svag. Dom tar mig som gisslan och jag sparar som mest energi om jag är deras offer och hälsar. En gång fick jag en utskällning av Långben. Han hade en åsikt om hur jag parkerade min cykel. Han var väldigt arg och han skulle minsann ringa Securitas om jag blockerade vägen för honom igen och han var jättearg men med en jättelåg volym på rösten. Jag blev så fascinerad av hans konfliktstil så jag kom mig inte ens för att förklara att jag inte ägde cykeln han pratade om. Han pratade helt enkelt om någon annans cykel. Så när han argt delgav mig sitt hot om att ringa Securitas och be dem komma och hantera min okynnesparkering så såg jag det som en ganska rimlig lösning på ett problem som jag inte ägde men som kunde utvecklas till en följetång där jag kunde få en relation med Långben som bestod i mer än att tvingas till att hälsa på honom. Vem vet? Det kunde sluta så illa att jag fick en bra orsak till att inte hälsa på honom.
Nåväl, cykelhistorian blem kort och jag fick likt alla andra offer som inte kommer ifrån sin destruktiva tillvaro finna mig till att återgå till att bli låst av Långbens och hans buttra frus ilskna uppsyn och fogligt hälsa på dem när jag mot min vilja möter dem.
Det är så himla stört för just idag, på själva julafton, när jag ser dessa två genom mitt fönster så undrar jag hur de skulle reagera om jag gick bort till dem med en julblomma. Skulle de bli påverkade och i så fall skulle det vara positivt eller negativt? Kan de förändras efter 12 år? Vad har gjort dem till dem de är? Finns det någon eller något som har tvingat dem till att vara så introverta? Och vad är det fördjävla fel på mig, då? Varför engagerar jag mig överhuvudtaget i dessa 2 buttertyper? Året 2020 har varit så tufft så nu har jag förmodligen drabbats av Stockholmssyndromet och blivit kär i Långben och hans fru Butter för att de i 12 år har gjort att jag inte vågar bemöta deras blickar utan att säga "hej" till dem.
