Sluta aldrig att drömma

Just nu verkar det inte finnas så mycket att hurra för.
Kallt, isigt, en djävla massa virus och bakterier och folk som avlider på löpande band. Jag vill bara vara tydlig med att jag vet att världen inte är centrerad runt mig som mittpunkt men jag är på en bra plats. Och jag har inga problem med att vara självcentrerad. Åt helvete med parallellvärlden som brakar ihop. Jag håller på att resa mig.

Det är djävligt störande med all negativitet när jag försöker fånga och omfamna mig själv. Det är förmodligen så att jag överdriver min egen betydelse men medan jag gör det så står jag inte i vägen för någon annan. Däremot står temperaturen i livet omkring mig i vägen för min fortsatta hälsa.

OK, vi har ett fucking virus, som har skapat ett antal andra fucking virus...Finns det någon djävel som vet vad FAN det handlar om från början. Den här fladdermusteorin funkar inte för mig. Dessa människor som tydligen knaprar på flygande möss ska ha knaprat på en mus för mycket och nu är mer än 2 miljoner människor döda.

Jag vet, klimatnördarna har en del teorier om väder och vind i kombination med avgaser och isberg som smälter och detta ska till slut ha lett till någon har ätit en mus med vingar och vi dör i smittas i samma takt som löss förökas. NEJ, jag är för dum eller för smart för att landa i fladdermusteorin

Med det så har vi en vård som redan för ett år sedan höll på att gå sönder på fler sätt än bara det som var kopplat till ekonomiska attacker men som ta mig FAN, håller. Håller, djävligt bra. Asså dessa yrkesgrupper som redan är så nedprioriterade och pissade på....det är dom som tar kampen mot virustalibanerna som dras som magneter till gamla och svaga. Hur de stretar emot!!! De hittar lösningar på redan fungerande lösningar och använder sjukvårdssystemet som det lämpar dem bäst. Och varför inte, de är ju experterna. Inte folkvalda foliehattar i respektive regionfullmäktige. Indirekt gör denna heroiska insats av vårdpersonalen att vi motvilligt får helt dystopiska förväntningar på ett system som likt Estonia bär på fler skador än vi redan känner till. Nå, vi kan väl säga så här. Vården lockar inte till sig karriärister, de lockar till sig människor med kall och det är dessa människor som hittar oanade resurser och kapacitet hos sig själva i kriser.
Här vill jag bara göra en parentes, jag menar vården över lag, i synnerhet krisvården men jag vill markera att psykvården, den är fortfarande fuckad, liksom jag, eftersom jag indirekt är i dess grepp.

En grupp som jag däremot tycker fullständigt har tappat sin elegans och självrespekt är den gruppen som omfattar politiker. Problemet är att inom politiken och med politiker så har man alltid kunnat ställa dem mot varandra genom någon form av motsättningskastrering. Man slår ut sossarna med sverigedemokraterna osv...typ som en ideologisk amatörkompass med pistol. Visst, jag har inte haft förväntningar på politikerna i Sverige som partypoopers på ett par decennium men det här är häpnadsväckande. Det är som att politikerna själva utnämner sig till offer genom att vältra sig i det ena åsiktsdiket efter det andra. Hela bunten, inklusive den avgående stollen i USA är ju som ett cancerskluster.

Istället för att rikta in sig i positioner där de leder oss framåt så har de halkat efter och hamnat i efterkälken hos folket. Det är som att be tre-åringar på förskolan att göra en verksamhetsplanering och slutar med papegojstrategier som misslyckas och så ska det springa ikapp folket som är jagat av virustalibanerna.

Och folket, de följer under psykologins paraply som har skapats i avsaknad av stabila ledare. Jag sparkar på dem som kommer efter mig och när han har rest sig så sparkar den på den som följer efter honom. Folk i allmänhet har en tendens att klumpa ihop sig i kriser för att sen spreta ut sig som popcorn men nu känns det banne mig som att vi inte håller med varandra om någonting längre. Det finns inga koordinater överhuvudtaget och det finns en genomgående trend i att vara faktaintollerant. Vi har börjat bli skeptiska till allt som kan liknas vid information och det särskilt om det kommer från stat och myndigheter. Saknar man tillit så galopperar ens psyke och människan stöter frenetiskt bort det man upplever som hinder och attraherar det man "känner" är sant. Folket har blivit som försummade barn som lider att emotionell respons och fäktar åt höger och vänster i brist påt rygga och strukturerade strategier. 

Mitt i allt detta så har jag blommat upp, jag känner mig lite som en konstnär som skapar min egen tavla med sunda rutiner, umgänge utanför min tidigare isolering, förskönar mig och lockas av tanken att komma ut i jobb igen. Sämsta tänkbara förutsättningarna, förstås. Just nu. Men kaoset i omvärlden är väldigt lik kaoset jag har levt med inom mig så jag ser möjligheterna enligt min egen överlevnadserfarenhet. Min dröm har varit och är att må bra och jag tänker absolut inte sluta med det nu när jag lever i mitt eget rus.

The only way is up

 Morgon, morgon med din stora tyngd

River, sliter mig itu

Vill att jag ska foga mig, vill att jag ska dras med dig

Låt mig resa mig mig mot denna nya dag

Se vad solen för med sig

Känna denna dagens rytm

Och få lämna denna morgons tunga bröst

Just nu sitter jag orörlig i min egen tillvaro med mina tankar 

Beredd att gå från min egna själviakttagelse till aktion så snabbt att även jag själv vördas

Alla mina sinnen, min intuition och förmåga ska jag använda till att klara även denna dag

Mitt sinne är som en magnet

Stöter bort en del hinder och attraherar andra energier

Är jag fången i morgon personliga berättelse med besatthet

Har jag vältrat mig i min offerposition som en överlevnadsstrategi 

Var är du som kan hjälpa mig att tyda nyanserna som får mig att se mig som hjälten i mitt egna fängelse

Mina mjuka vänner

 Mina mjuka vänner

Rosa näpna kosor med en lika rosa tunga. Morrhåren som bevisar att ni är kloka och de kraftfulla tassarna som rosa och mjukt ligger i mitt knä eller mitt bröst om de inte river sönder min soffa eller mina tapeter istället för ert träd med massa tillhåll att leka i och gömmor att samla krafter från.

Ni ger mig så mycket. Varje dag ser ni mig och kräver att jag ska ta hand om er, ge er mat flera gå ger per dag ön ni egentligen behöver. Minst hälften av det ni får äta äta orkar ni inte och jag er det det för jag kan inte motstå er jaktlycka att få det.

Ni river mitt hem, välter mina blommor, ställer er för dörren och skriker om att få gå ut men vägrar sedan lämna hemmet efter att jag med motstånd från er sida har tråcklat på er era selen. 

Då ligger ni trotsigt på golvet i de mest fantastiskt avancerade yogapositionerna tills jag hjälper er av med selen som ni har fastnat i. Och så här håller vi på flera gånger, varje dag.

Men när jag grubblar så traskar ni fram med era varma kroppar och tittar på mig med era vackra och kloka ögon som jag vet har svaren på alla problem som någonsin kan uppstå och jag känner både glädjen och kärleken ni ger mig.

Era dofter ger mig ett rus när ni somnar vid mig varje natt och erat bus på morgonen ger mig en anledning att gå upp på morgonen.

Jag tittar med er och mitt hjärta svämmar över av kärlek för er. Jag önskar att jag var en av er och inte än av oss.

Framåt

 Jag är här nu

Med mod att våga och ett leende som styrka 

Magen säger att jag är redo och tankarna har kavlat upp ärmarna och är redo att stötta

Dagen som är ljusare än natten har kommit i ett kör nu

Natten som försvinner fortare än dagen är här

Jag har fått energi, det bubblar i min mage och jag är ivrig. Vad har världen att erbjuda mig. Vad vill jag springa till först? Hur många lärdomar kommer jag skratta åt?

Är det så här det känns att vara frisk från ohälsan? 

Tvivlens styrka

 Tveksamheten är min bästa livscoach

Hindrar mig från tvära navigeringar på en smal livsväg med höga dikesfall

Får mig att gå ut ur mig själv och möta det som ännu inte kommit 

Låter mig lyfta mitt pekfinger för att se åt vilket håller det blåser starkast

Var är mitt impulsiva inre

Var är drivkraften som inte tror saker utan vet

Vet att det finns stenar att snubbla på men de är så små så jag reser mig upp

Vet att det överraskningar som uppstår med nya möjligheter

Vet att även om jag missade solens nedgång idag och även hennes uppgång i morgon så är hon pålitlig och ger mig flera möjlighet varje dag att dyrka henne

Kom tveksamheten och gör mig redo att bemöta världen 

Visa mig de verktygen som behövs för att skapa min egen framtid

Rådgör med mig när jag springer för fort eller tänker för länge

Ge mig en dag att undra hur jag gör nästa bättre

Äntligen redo och alltid förhindrad

 Vet ni...? Jag känner mig redo. Jag vill inte vara sjukskriven längre. Jag har kommit till en fas där jag inser att jag har en psykisk ohälsa som krockar med en fysisk ohälsa och att de gör att det är svårt för mig att klara för höga krav när jag arbetar fulltid. Men vet ni vad....? Det är jag som ställer kraven på mig själv. Jag älskar mina perioder när jag är tillräckligt ”frisk” att arbeta. Jag älska adrenalinet och dopaminkicken jag får att anstränga mig att bli bra på något och när jag har blivit bra så utmanas jag av att bli bäst på det. Det är som en bekräftelse på att -Titta, jag är bra. På något. Jag är inte misslyckad. Inte när det gäller allt.

Det är då missbrukaren i mig kommer fram. Den här bekräftelsen på att jag är bra, de höga prestationerna, att alltid ha bäst eller bland de bästa resultaten gör att jag självmedicinerar mig för de motbevisar barndomen med övergrepp, släkten som hedersbojkottade mig, näbben som utnyttjade mig, tvingade sig på mig, slog mig och hotade att göra slut på mig. Att vara bra på jobbet är min revansch! Jag blir berusad, hög, och lycklig av bekräftelsen och chefer jag har haft har varit fittor, kollegor jag har haft har varit fittor...de har utnyttjat mina framgångar för egen del men saboterat för mig bakom min rygg. När jag har börjat dippa, delvis för att jag är emotionellt ostabilt personlighet och är högkänslig så har inte cheferna ställt upp. -Vaddå, gnäller du om att det är för mycket stress, du är ju för fan bäst på det här bolaget. Bäst nationellt. Du kan bättre. Kom igen nu!!! Jag kommer ihåg en chef som sa till mig på ett jobb där jag levererade högst resultat i flera år. Jag låg ca dubbelt så bra som nr 2 men som ledare ansåg han inte att jag hade utvecklats  för jag hade legat på samma höga siffror i över ett halvor och även om de var bäst i hela bolaget så var det inte bra nog för om jag ska utvecklas så borde jag höja mina resultat med 100% eftersom mina rivaler ökade för att uppnå mina siffror. Till saken hörde att jag blev gruppledare för min region under den här chefen och hade ansvar för 7 kontor. Som chef var han en ledande sabotör och skapade en så dålig arbetsmiljö med sitt ”motiverande” så han slog ut oss i regionsteamet mot varandra till slut och la upp det som att han skröt om mina goda resultat för de andra och satte mig på en piedestal medan de andra kände att jag blev boven. Och så höll han på och söndrade och härskade och när den dåliga arbetsmiljön riktades mot mig för att eländet till chef var socialt inkompetent och inte kunde hålla ihop teamet och jag hade fått så mycket ledaransvar men skulle ändå prestera dubbelt då höga resultat trots att jag presterade högt och det värsta vara att som den sabotör han var skapade han konflikter som togs ut på mig för han hade inte förmågan att uppfatta och bearbeta kritik. För skiten att städa upp efter honom, reda ut konflikterna och revirkaoset han skakade mellan oss och ansvaret att marknadsföra, genomföra och ha tunga leverantörsdialoger samt 7 kontor fördelat i Västsverige så fick jag 1500 kr mer än mina kollegor som inte hade gruppledaransvaret.  Och det blev droppen. När jag presterar så skall jag ha bekräftelse för det. När jag tjänar in miljoner till aktieägarna så ska jag ha del av kakan. För det har med att jag lägger ner all min kompetens , innovativitet, flexibilitet och kreativitet men inte minst mina unika empatiska förmågor att få medarbetare att må bra och prestera och utvecklas. Då får det vara! Vare sig jag mår dåligt eller inte. Sälj aldrig din hälsa eller välmående till en arbetsgivare. Aldrig! Han vägrade t.o.m att dyka upp på rehabsamtalen FK kallade till. Och vet ni vad, FK och facket accepterade detta!!!! Och då ska det tilläggas att jag vara anställd med löneskydd så arbetsgivaren fick dubbla arbetsgivaravgifter från staten för att stötta mig med min ohälsa. 

Så vad säger man: jo, man säger så här...jag var bäst presterande ända in i slutet trots mina hinder och får jag inte den lönen och det stödet jag behöver då tar jag min kompetens och går ut genom dörren och erbjuder till någon annan. Sen föll den regionens plats på toppen och den socialt inkompetenta chefen blev genomskådad som den bluff han är och var inte kvar länge kvar på tronen.

Jag vill också tillägga att det var ett otroligt bra team med väldigt kompetenta kollegor som splittrades. När imman på rutan försvann med ilskan jag ångade kunde jag se att jag hade blivit manipulerad att misstro ett fåtal kollegor som jag förmodligen inte skulle gjort om jag inte hade blivit så hårt manipulerad i ett läge när jag var extremt utbränd av den här chefen och det är sånt som jag tycker är oerhört trist.

Men även om den här chefen var ett stolpskott så fanns det egenskaper hos honom som jag har respekt för. Innan han blev maktkåt och emotionellt verklighetsfrånvänd så var vi ett oslagbart team och gjorde mycket bra grejer som inte nödvändigtvis behövdes bekräftad av topp-prestationer men i stämningen i teamet och i synnerhet hos målgruppen som vi ökade livskvaliteten för. 

En annan gång ska jag berätta om en annan medarbetare jag hade. Fy FAN, vilken psykopat. Jag kräks på riktigt när jag ser dennes namn eller tänker tillbaka på arbetstiden med denne. Det är äkta psykopat som jag tror håller på att ruttnar inifrån och ut och har ett vidrigt ledarskap som hen kamouflerar på ett så raffinerat sätt så det är sjukt. Den personen är den mest misslyckade människan jag har träffat och hört talas om.

Nattens härskare och den malande herr Ångest

 Nattens härskare har anlänt

Som en talare har en hög med åsikter om vad jag ska på minnas om, vad jag har glömt, vad jag ska tänka på, vad som väntar mig och efter honom ska Herr Ångest upp i talarstolen. Rejält peppad av Nattens härskare så upplyser han om konsekvenserna av allt jag har gjort, inte gjort, kommer ihåg och har glömt och att han kommer att finnas vid men sida så fort jag slår upp ögonen i morgon och köra en repetition. Jag tror att Herr Ångest skåpsuper för han upprepar saker hela tiden och det är som en CD-Skicka med ett hack på alla spår...

Herr Ångest har en slutkläm i sin retorik och det är den förbannade ekonomin. Likt en finansminister räknar han upp underskott efter underskott och talar om att nu är ekonomin smärtsamt underminerad och att jag omgående vare sig jag hälsomässigt är frisk nog el inte borde skaffa inte bara ett utan helst flera arbeten. Innan han hinner börja hota mig med fler konsekvenser kommer så Nattens härskare tillbaka och sätter sig på mitt bröst. Och det är en stadig bit. Han väger så mycket att jag inte ens orkar harkla mig när jag gråter. Andningsövningarna är inte att tänka på ens. Och samtidigt som herr Ångest har börjat på ännu ett nytt av sina upprepningsspår så börjar tårarna trilla.  Jag känner mig ensam och utlämnad trots att jag har de här 2 som fuckar min hjärna och gör att jag knappt kan andas. Allt blir så mycket mer patetiskt av att veta att när jag väl däckar av utmattning så kommer jag vakna till dem och det kommer ta mig minst 2 timmar innan jag orkar ta mig ur sängen.

Jag försöker säga att hallo, snubbar...jag gör så gott jag kan. Jag försöker. Jag oroar mig hela dagarna och försöker beta av listor på saker som underlättar. Jag tvekar flera ggr innan jag handlar en vara, jag tar lugnande innan jag öppnar en faktura. Jag undviker att gå förbi en spegel för att slippa se hur äcklig jag ser ut. Jag vågar inte möta människors blickar när jag lämnar hemmet för att de ska se vilken misslycka jag är.9 men de lyssnar inte...de är helt inne i sitt och jag som har blivit våldtagen känner samma smärta av att bli frihetsberövad makten över min kropp och mina känslor så jag böjer mig ner till nedersta sänglådan och öppnar den svarta necessären med Hallo Kitty på och tar fram kartan med Oxascand. Först trycker jag ut en, sen en till och sväljer snabbt. Inte ens det känns bra. Jag vill inte vara beroende av skiten för att sova. Det är den som för mig extra skör på morgonen när ångesten väcker mig. Men jag gör det för att avsluta ännu en dygn i mitt liv och för att jag hoppas att i morgon så får jag möjlighet att slippa tvingas droga mig för att få ro.

GUD, livet och alla andra svin

 Jag önskar att jag hade energin att lägga ut bilder på den här vackra vintern. Jag älskar verkligen en riktigt krispig vinterdag när världen är täckt av ett tjockt lager snö som glimmar under solen. Älskar!
Jag försöker hitta saker runt omkring mig som är positiva och som jag kan stanna upp och uppskatta och omfamna. Ibland när jag dippar ordentligt så hittar jag inte verktygen för detta. Jag vet inte hur och jag förstår inte varför men jag snurrar som en virvel utan att kunna ta tag i något i livet för att få stopp på dippen. Dock finns alltid bitterheten tillgänglig med sina äckliga, svarta klor och kör ner sin negativa energi långt ner i halsen på mig.

Usch.
Men inte idag. Idag är en vit vinterdag och jag kan dra på mig min stora tjocka och varma vinterjacka. Dra ner en ful mössa över huvudet och snurra några varv med halsduken och ha mina tjocka, arma vattentäta UGS på mig. Är det något som jag avskyr så är det våta och kalla fötter. Att ha förmånen att kunna gå i skor som håller mina fötter torra och varma är en ynnest. Det är en bonus i livet.

Härom dagen köpte jag ett gäng vitaminer och kosttillskott på Apoteket. Efter vinterns influensa som tvingade mig till sängläge i 3 veckor så känner jag att nu får det vara bra. Jag är ju för FAN levande död. Vad är det för liv? Att inte ens orka ta sig upp för att hämta smärtstillande.
Vitaminerna, kissebäbisarna och den vackra vintern är mina lyckorus. Självklart svänger humöret och nerverna är ojämna men de dominerar inte. Jag kan slappna av lite. Hjärnan kan sortera lite. Längst in i röran jag har i hjärnan börjar minnena framträda. Händelser med tillhörande känslor som ger mig lite svar på frågor jag har. Händelser som fyller ut luckorna på min tidsaxel. Jag har varit medveten om att jag har haft faser i livet, månader och år som jag inte har kontakt med och som triggar mig så jag har inte orkat lägga pusselbitarna som saknas. 

Jag börjar mer och mer att förlika mig med att jag har stängt av omvärlden för att stå ut. Jag har varit tvungen att stänga av tankar och känslor när jag har upplevt saker som jag inte har hanterat och som har gjort ont. Jag kan tänka på perioder utan att minnas hur saker har hänt, när och i vilken tidsföljd. Det är som om år i livet är alldeles blanka. Men att tänka på det jag inte minns framkallar ändå stark ångest och jag orkar inte lära känna mig själv och så går åren och det destruktiva förnekandet fortsätter och det läggs nya lager av förträngningar på varandra.

Åren jag fick barn är suddiga och jobbiga. Dimmiga och grå. Jag vet att livet pågick på sjukhus och att jag var skräckslagen och ensam som nybliven mamma. Jag visste inte om barnet skulle överleva. Jag minns vissa fragment. Vissa människor. Någon av alla 36 operationer men inga detaljer. Jag minns att föräldrarpenningen inte kom igång men jag hade fullt upp med mitt allvarligt sjuka barn och amningen krånglade, jag fick mjölkstockning och mådde fysiskt illa och hade inga pengar att köpa mjölkersättning för. Jag visste inte ens att det fanns förrän en mamma i mammagruppen informerade mig om det och lånade mig en hundring att köpa det för. På något sätt fick jag kontakt med kuratorn på barnmedicin, föräldrarpenningen kom igång men mitt barns liv hängde på ett hårstrå i 3 år. Jag kommer ihåg boendet på sjukhuset men jag kan inte minnas en enda måltid som jag har ätit under dessa 3 år. Jag kan inte minnas att jag vaknade en morgon och gick upp för att titta till mitt barn. Det jag minns är hur jag gick omkring nästan i sömnen och bar på barnet för att lindra smärtan eller att jag gick omkring med barnet uppbultad på kuddar i vagnen, dag och natt.

Jag önskar att jag fick tillbaka de åren och att jag kunde få göra om dem och färga dem i regnbågens färger. Jag önskar att jag kunde minnas att jag satt på ett golv och lekte med mitt barn. kittlade så det kiknade av skratt...
Men det fungerar inte så. Det som fungerar är att minnas verkligheten så hård som den var och accepterade att den tiden har varit och nu lever jag både med konsekvenserna och styrkorna efter det. Åtminstone medan jag skriver det här, just nu vill jag bara acceptera det som hände de 3 åren utan att vara förbannad på GUD, livet och alla svin som fanns i mitt liv just då och säga till den där 20-åringen att hålla ihop armar och ben och bara ta sig igenom det som kommer och att om 25 år kommer den äldre versionen av henne att förlåta henne för att hon inte orkade leva livet optimalt för sig själv och sitt barn.

12 år och redo att dö

 Därefter följde en barndom med våld. Med så många i syskonskaran så blev det misshandel i såna proportioner att hon till slut levde ett liv där hon inte vågade lämna rummet om han inte tvingade henne, Och för all del. Han misshandlade även sina gamla föräldrar som bodde hos dem och modern. Ofta var någon tvungen att söka sjukvård och ibland kom det människor från någon myndighet som svamlade om kulturkrockar. 

Jag lärde mig att vår vardag var en kulturkrock och det var bara min pappa som drabbades av den, Vi andra drabbades av hans biverkningar. Dom första åren hoppades jag att tanterna och farbröderna från myndigheterna skulle rädda oss eller att min ständigt misshandlade mamma skulle lämna honom och ta med oss barn men det gjorde hon inte. En kvinna lämnar inte sin man och en man får slå hur mycket han vill. Så antagligen led hon också en släng av det de kallade för kulturkrock. Och vi barn vi lida av biverkningarna av hennes kulturkrock. När jag blev flera äldre så började jag hata henne. Mer än jag hatade honom. För hon var den som skulle rädda oss från honom. Men det gjorde hon inte.

Under tiden började en annan familjemedlem med de sexuella övergreppen. Och jag bestämde mig för att stänga av mina tankar helt. Dels för att övergreppen gjorde så ont och dels för att om jag blundade tillräckligt hårt, andades så tyst jag kunde och låtsades vara någon annanstans så skulle det gå över fortare.
Och jag började hata fler, mig själv, mitt underliv, folket på myndigheterna och världen.

Jag var 9 år när jag började förstå vad självmord var för något. Eftersom jag eskorterades till skolan och hem och var förbjuden att leka ute och inte vågade titta på TV i vardagsrummet för att han alltid var där så blev min tillflykt mina äldre syskons skollitteratur i svenskan. Jag kom i kontakt med Dostotjevski och Kafka och det jag läste fick mig att förstå att världen inte passade mig. Eller, rättare sagt, jag hatade mig själv för att jag hade det som jag hade det så jag hade accepterat att jag inte passade i världen. 

När jag gick i femman så var det en morgon efter ett övergrepp som jag inte orkade gå till skolan och jag minns inte hur det gick men jag fick stanna hemma och hittade en massa av hans läkemedel som jag stoppade i mig. Mycket senare på kvällen vaknade jag på ett sjukhus och det första jag kände var hur han slog mig med knytnäve på mitt huvud och sa att om jag gjorde om det jag hade gjort en gång till så skulle han själv se till att döda mig. Så jag bestämde mig för att se till att lyckas nästa gång.

Solens strålar och våldets debut

Det var en solig dag. Kanske var det en vinterdag men det kunde lika gärna vara en vår eller en höstdag. Det var nog inte en sommardag för på bordet i vardagsrummet stod den ständigt överväldiga fruktskålen och det fanns apelsiner.  Han som älskade frukten var en säsongsindivid och apelsiner hörde till hösten, vintern och våren.
Genom fönsterväggen sträckte sig solens långa strålar och lös upp fruktskålen och fastän hon bara var 5 år så blev även hon fascinerad av hur skenet från solen fick frukten att se oemotståndliga och lockande ut. Hon tyckte inte om frukt då och hon gjorde det fortfarande inte fast det hade passerat över 40 år. På bordet vid fruktskålen stod assietter och på dem några små fruktknivar. Det var dagens rekvisita och aktörerna var han och hans lika vidriga bror, hon och hennes något lågbegåvade bror som alltid skulle retas med henne på något sätt. Den här dagen lekte han att de var i en affär och skulle köpa en cykel och fast hon varken bidrog fysiskt, verbalt eller mentalt så fortsatte han som om hon var högst aktiv och spelade hennes roll genom att säga vad hon gjorde.

Hon själv var bländad av den upplysta fruktskålen och medan han pratade med farmodern så skulle hon förmodligen ta en apelsin och skala till sin lågbegåvade bror som befann sig på en annan planet där han både sålde köpte och kokade glass i en salig röra.

Men som det går för en femåring som ska skala en apelsin med en fruktkniv för första gången så slant kniven och skar henne på pekfingret så det började blöda. Som det barn hon var blev hon ledsen och visade upp detta för honom. Örfilen kom snabbt och landade hårt på hennes kind. Visst hade det svidit när hon skar sig på fingret men det var ju inte direkt ett rakblad hon hade skurit sig med så effekten av den hårda lavetten fick henne att glömma av gråten för fingret och med den skadade handen höll hon sig istället för kinden som både värkte och brände.

Hon tittade på honom som bannade henne och farbrodern tittade också på henne som om hon hade gjort något väldigt skamligt och sen fortsatte det att prata om det de pratade om. Och hennes bror lekte fortfarande sin dumma lek där allt verkade gå på repetition eftersom hans fantasi inte räckte längre. Kvar på mattan på golvet i det där vardagsrummet solskenet som hon aldrig glömde satt hon kvar och höll sig för sin kind, utan att gråta och utan att våga lämna rummet. Hon kände att ögonlocken  blev tunga men hon vågade inte somna av rädsla för att få en till örfil och när hon såg att fingret fortfarande blödde knep hon den hårt i sin näve så ingen såg och på sätt och vis så somnade hon av händelsen men ögonen var öppna för att vara redo och där och då så kände hon hur det blev vått i byxan och hon placerade benen så det inte skulle synas och väntade. På att mamman skulle komma eller att han och farbrodern skulle få för sig att lämna rummet med solen.

Hennes första minne blev en väldigt vacker och ljus dag då något hände som gjorde att hon redan vid så liten ålder förstod behövde omvårdnad men istället blev ännu mer skadad. Känslan av att vara sårad och behöva hjälp har sedan förföljt henne genom livet i kombination med våld och skam som hon måste dölja.