Nu är man tillbaka. Efter några dagar i huvudstaden i det landet man föddes i. Tillsammans med sitt barn. Den man älskar mest. Det har varit härligt men intensivt. Sedan vi kom hem för 3 dagar sedan har kroppen bara lagt ner. Jag orkar inte resa mig, orkar inte lyfta något, orkar inte laga mat, ja, jag behöver knappast förklara mer. Det har varit 3 dygn i ryggläge. Jag är så trött att tröttheten gör ont i kroppen. Jag får synbortfall när jag har varit vaken för länge. Hjärnan tänker inte ens halvvägs.
Nu börjar den nya medicinen landa lite bättre i min kropp. Fortfarande kronisk trött men en biverkning jag är beredd att ta. I helgen har jag faktiskt kunnat läsa min första bok på typ 2 år. Jag älskade att läsa förut men för det första har jag haft sån migrän och då tappar jag bl.a synen när jag läser och sen har inget av det jag läser fastnat för hjärnan får inte ihop det jag läser. Men nu så, nu har jag läst Harlequin. Jättebra att bra att börja med, man möter kvinna, ingen gillar varandra men tvingas stå ut med varandra och kärlek uppstår. Alltid suverän sex. Att läsa en Harlequin är som att simulera en orgasm.
Nästa vecka börjar jag jobba. Jag försöker inte tänka på det alltför mycket utan bara ta tag i den. Jag är definitivt inte tillräckligt kry men jag måste kunna försörja mig. Att vara sjukskriven är också extremt påfrestande då min hjärna och kropp är inställd på att jobba och det är väldigt ensligt att inte ha ett jobb att gå till. Jag hoppas bara att det blir bra och att jag blir kvar på det nya jobbet så att jag inte behöver söka nya jobb igen.
Solen har äntligen kommit fram. Jag försöker sitta ute och få lite D-vitaminer. Med hatt förstås, eftersom jag gör den här hudbehandlingen för att jag har fått fläckar av biverkningar av en medicin jag tog för något år sedan och som har vuxit. Det gör väldigt mycket med utseendet att få bort dem eller så är det för att jag har gått ner i vikt mycket och ansiktsbenen börjar komma fram. Sedan jag slutade jobba i mars och blev sjukskriven så har jag rasat i vikt och tappat 9 kg. Jag antar att mycket har med måendet att göra och att jag inte har någon aptit. Sen tror jag det är alla mediciner jag stoppar i mig som kroppen jobbar emot. Många säger att det ser fint ut och avundas mig viktnedgången utan att förstå att det sårar. Om du går ner så mycket utan att gå in för det och träna så betalar du för det på ett annat sätt och jag lovar att träna kräver mindre fysisk och mental ansträngning än att gå ned av dåligt mående.
Idag ska jag försöka att tvinga mig ut och göra något. Trotsa tröttheten och få något gjort.
