Backa och börja om

Det började med måndagen. Det var en hemsk dag. Jag skrev lite om det men tog bort det för det var för tidigt för det. Jag provar igen. Jag måste hantera det här. Det har varit för många hemligheter och det är påtvingade hemligheter som jag har både fått bära och sona för. Det får vara bra nu. Fram tills helt nyligen har jag velat adressera tillbaka dem på dem som tvingade på mig de här synderna och jag tror inte att jag kommer att få den rätten att dumpa skiten tillbaka på dem som borde ha dem. Men nu är det så här, jag vill inte ha dem så jag kastar ut dem i universum, i cybern, jag släpper dem och hoppas att de inte studsar tillbaka till mig. När jag lägger in detta är jag starkare. Det svarta är grått och jag har förmågan att slå det ifrån mig. Det är en bra dag, får man lov att säga. Men jag måste försöka vara modig.

Måndag 18 mars 2019:Jag kan inte skylla på bölden eller på FKs bitchiga handläggare igår. Det finns inte riktigt någon uppenbar orsak. Jag vaknade ett par ggr i morse och stod inte ut med mig själv. Klockan sju så tog jag mig ur sängen genom att lura mig själv mentalt att jag hade laddade min nya kaffebryggare med kaffet som jag hade köpt i går kväll. Jag köpte en kaffebryggare förra veckan som gjorde mig superglad men jag hade fel kaffe hemma. Det här var förmodligen i onsdags eller torsdags, jag minns inte. Hjärnan är trött och jag blir utmattad av att tänka bakåt. Från den dagen till igår har jag inte riktigt haft modet att gå in i en butik för att handla kaffet. Förr älskade jag att handla men under de senaste året som har gått har jag successivt känt mer och mer motstånd.

Igår skulle sonen och hans vän åka och köpa glass inför en film de skulle se och jag tänkte att jag passar på att följa med. Vi hade suttit hos mig och myst och pratat lite så jag var ganska uppåt. Då köpte jag iaf kaffet så jag laddade bryggaren igår och tänkte att den skulle vara en morot att gå upp idag.

När jag tvingade mig upp vid sju så kom jag halvvägs till köket och gick in på toaletten för att kissa. Under den stunden kände jag: -Nej, den här dagen blir inte bra, jag kände i huden på kroppen att det spänns åt och min naturliga kroppsstrumpa gör ont och det känns som att den ska spricka. Jag får  ont i bröstet och det känns som att jag inte får tillräckligt med luft för det känns som att man har lagt en vikt på 2 fulla matkassar på mitt bröst. Och då talar vi om 2 kassar med mat för en familj med 2 barn och föräldrar.

Det onda är här nu.

Jag biter ihop käken, Jag förmår mig inte att lätta på bettet, jag biter hårdare och hårdare. Det börjar svida i magen och jag vill vika mig dubbel. Det gör  ont i nacken och på axlarna  och skuldran. Huvudet känns så tungt att jag tror att det ska ramla ned, bakåt och gå sönder i nackfästet. Jag kan bli förlamad av det. Jag vet att jag kan bli det. Jag känner mig smutsig, äcklig, jag vill inte ta på mig, jag vill duscha men jag orkar inte ta mig till duschen. Jag vill duscha med kläderna på för att slippa ta i mig själv för att jag är så äcklig.

Barndomens äckelkänslor efter övergreppen. Jag är så äcklig, det gör så ont, jag kommer bli dödad och jag får inte ur mig ett skrik, jag orkar inte röra mig. Det gör ont i halsen, det svider. Jag vill gråta men jag får inte. Jag vill ändå gråta, det känns som att om jag inte släpper fram gråten ur den onda halsen så kommer inte heller luften fram. Jag vill till sängen. Min rena säng. Inte den sängen som man gör illa mig i. Jag försöker ta mig till sängen. Jag fryser så, fast jag har mina äckliga kläder på mig så fryser jag och det tjuter i huvudet och dunkar, känns som att mitt huvud dunkar i vägg och golv. Det känns som att någon pressar ned mitt huvud i golvet, det gör ont, i bakhuvudet i ansiktet. Jag får ingen luft av att mitt ansikte pressas ned. Men jag får inte säga något. Den som pressar mitt ansikte i golvet med hela sin tyngd kan göra mig mer illa. Tyngden mot mitt huvud och ansiktet mot golvet tvingas farm och tillbaka. Jag känner inte det hemska någon annanstans i kroppen. Jag stänger av det. Jag stänger av allt. När jag har öppnat igen så kanske det är slut. Då är det smärtan, det ömma, smutsen, det hopplösa, uppgivenheten kvar. Jag kan inte röra mig. Hjärnan har öppnat igen, kroppen känner, igen, men hjärnan klarar inte av att få kontakt med kroppen och säga åt kroppen att samla armar och ben som kan vara vridna i onda ställningar att resa sig upp, gå därifrån. Jag ser i hjärna hur jag hjärnan får kontakt med kroppen. Rätar ut armar och ben, lyfter sig upp och går till fönstret och öppnar det och tar mig upp och släpper. Om jag lyckas med det och släpper. Då blir jag fri. Då tar det slut. Då kommer det inte göra ont mer för man känner nog inte när man slår i marken, då våningar ner på höghuset. Men jag kroppen lyder inte tankarna och jag blir arg på mig själv. Res dig din äckliga hora. Res dig upp. Befria dig. Jag blir så arg på mig själv. Jag sviker mig själv som inte tar chansen. Jag förtjänar inte att bli fri. Jag förtjänar inte att slippa det. Jag förtjänar inte att räddas för jag räddar inte mig själv. Sen blir det mörkt.

Jag är i sängen nu. Jag kryper ihop i fosterställning och virar mitt stora täcke runt omkring mig. Jag pratar med hjärnan. Stäng av allt, släck alla lampor, stäng av bildspelet, stäng av ljudet av kvävda skrik, stäng av världen, stäng av det onda, stäng av det äckliga. Sov. Sov. Sov. Bli mörkt. Försvinn.

Jag orkar inte skriva mer. Jag orkar inte leva mer. Jag vill ta mig till fönstret men jag klarar inte det. Om någon kunde hjälpa mig till fönstret. Hjälpa mig över. Jag vill bara ha hjälp. Hjälp mig. Jag är barn igen, det är barnet i mig som skriker om hjälp. Barnet i mig är 5-6 år, tror jag...jag blir äldre...när barnet i mig blir 12 år så gör hon/jag något.