Jag har kommit hem från jobbet. Känns så himla underbart varje em kl 16 när jag har orkat göra ett arbetspass. Det är superlite att göra på jobbet. Både skönt och jobbigt för då känner man ångesten.
Nu är lägenheten köpt. Nya skulder. Måste erkänna att ATS mer eller mindre har bråkat sig till mitt accepterande. Jag orkar inte ta tillvara på min rätt att inte köpa en lägenhet i ett land.
SD är helt ute ur bilden. Tror och hoppas jag. Han var för destruktiv för mig. Jag anser att jag kan vara störd i perioder men han är en av de få människor jag upplevde var helt fucking tappad. Bortsett från alla djävla utbrott och nya kontakter så berättade helvetet att han hade en relation. Tro mig, jag har hög moral men jag är ingen duvunge. Det finns gråzoner men jag har aldrig varit så desperat att jag involverar mig med en gift man. Nu är det en massa otrogna typer som blir förbannad för att jag är pryd men visst, man kan falla för en gift man, då snackar vi om "den stora förälskelsen" men det är inte fallet alltid. Hur som helst, jag har tillräckligt mycket problem och har inte hjärna och hjärta för ett ytterligare självförvållat lyxproblem.
Istället har jag fått kontakt med en ny man. Via dejtingsidan förstås, jag kallar dejtingsidan för dumpsidan. Jag mår dåligt, behöver bekräftelse och lägger ut en sönderretuscherad bild på mig och män svärmar som bin efter honung. 30% har inget foto, 40% är obildade nollor och 9% klarar inte mig för att jag är så störd som jag är.
Den här mannen iaf. Jag kan inte sätta fingret på det. Hans första kontakt var för ett halvår sedan. Han skrev lite, tråkigt men inget störande, jag svarade väldigt ytligt och sporadiskt, han fortsatte skriva och jag hade mina dippar och orkade inte svara, han fortsatte, och fortsatte och till slut fick jag dåligt samvete och svarade med låtsat intresse som övergick till vänskap. Han fick mitt nummer och sedan har vi messat från det vi vaknar tills vi somnar. Han är stabil, tålmodig, smart, snygg fast på ett sätt som skrämmer mer än lockar, snäll, busig, retas...läser mellan raderna...han är bra och jag är vaksam. Jag vet ärligt talat ingenting. Jag litar inte på "det", på honom och framförallt på mig själv. Jag intalar mig själv att jag tränar så att kommunicera och socialisera med män och tygla mitt lynniga humör. Det går bra, det går dåligt, jag gör det bra, peppar mig själv, bromsar mig själv och kämpar men jag är inte övertygad. Jag känner inte den fysiska attraktionen och jag är övertygad om att det är ngt fel på honom, ngt kommer att strula och sabba det.
Visst är jag positiv? Nå, men jag har iaf slutat med höjningen av medicinen och börjar långsamt att bli piggare, dock har jag lättare för att bli ledsen men jag väljer det, just nu.
Nu är lägenheten köpt. Nya skulder. Måste erkänna att ATS mer eller mindre har bråkat sig till mitt accepterande. Jag orkar inte ta tillvara på min rätt att inte köpa en lägenhet i ett land.
SD är helt ute ur bilden. Tror och hoppas jag. Han var för destruktiv för mig. Jag anser att jag kan vara störd i perioder men han är en av de få människor jag upplevde var helt fucking tappad. Bortsett från alla djävla utbrott och nya kontakter så berättade helvetet att han hade en relation. Tro mig, jag har hög moral men jag är ingen duvunge. Det finns gråzoner men jag har aldrig varit så desperat att jag involverar mig med en gift man. Nu är det en massa otrogna typer som blir förbannad för att jag är pryd men visst, man kan falla för en gift man, då snackar vi om "den stora förälskelsen" men det är inte fallet alltid. Hur som helst, jag har tillräckligt mycket problem och har inte hjärna och hjärta för ett ytterligare självförvållat lyxproblem.
Istället har jag fått kontakt med en ny man. Via dejtingsidan förstås, jag kallar dejtingsidan för dumpsidan. Jag mår dåligt, behöver bekräftelse och lägger ut en sönderretuscherad bild på mig och män svärmar som bin efter honung. 30% har inget foto, 40% är obildade nollor och 9% klarar inte mig för att jag är så störd som jag är.
Den här mannen iaf. Jag kan inte sätta fingret på det. Hans första kontakt var för ett halvår sedan. Han skrev lite, tråkigt men inget störande, jag svarade väldigt ytligt och sporadiskt, han fortsatte skriva och jag hade mina dippar och orkade inte svara, han fortsatte, och fortsatte och till slut fick jag dåligt samvete och svarade med låtsat intresse som övergick till vänskap. Han fick mitt nummer och sedan har vi messat från det vi vaknar tills vi somnar. Han är stabil, tålmodig, smart, snygg fast på ett sätt som skrämmer mer än lockar, snäll, busig, retas...läser mellan raderna...han är bra och jag är vaksam. Jag vet ärligt talat ingenting. Jag litar inte på "det", på honom och framförallt på mig själv. Jag intalar mig själv att jag tränar så att kommunicera och socialisera med män och tygla mitt lynniga humör. Det går bra, det går dåligt, jag gör det bra, peppar mig själv, bromsar mig själv och kämpar men jag är inte övertygad. Jag känner inte den fysiska attraktionen och jag är övertygad om att det är ngt fel på honom, ngt kommer att strula och sabba det.
Visst är jag positiv? Nå, men jag har iaf slutat med höjningen av medicinen och börjar långsamt att bli piggare, dock har jag lättare för att bli ledsen men jag väljer det, just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar