Vet ni...? Jag känner mig redo. Jag vill inte vara sjukskriven längre. Jag har kommit till en fas där jag inser att jag har en psykisk ohälsa som krockar med en fysisk ohälsa och att de gör att det är svårt för mig att klara för höga krav när jag arbetar fulltid. Men vet ni vad....? Det är jag som ställer kraven på mig själv. Jag älskar mina perioder när jag är tillräckligt ”frisk” att arbeta. Jag älska adrenalinet och dopaminkicken jag får att anstränga mig att bli bra på något och när jag har blivit bra så utmanas jag av att bli bäst på det. Det är som en bekräftelse på att -Titta, jag är bra. På något. Jag är inte misslyckad. Inte när det gäller allt.
Det är då missbrukaren i mig kommer fram. Den här bekräftelsen på att jag är bra, de höga prestationerna, att alltid ha bäst eller bland de bästa resultaten gör att jag självmedicinerar mig för de motbevisar barndomen med övergrepp, släkten som hedersbojkottade mig, näbben som utnyttjade mig, tvingade sig på mig, slog mig och hotade att göra slut på mig. Att vara bra på jobbet är min revansch! Jag blir berusad, hög, och lycklig av bekräftelsen och chefer jag har haft har varit fittor, kollegor jag har haft har varit fittor...de har utnyttjat mina framgångar för egen del men saboterat för mig bakom min rygg. När jag har börjat dippa, delvis för att jag är emotionellt ostabilt personlighet och är högkänslig så har inte cheferna ställt upp. -Vaddå, gnäller du om att det är för mycket stress, du är ju för fan bäst på det här bolaget. Bäst nationellt. Du kan bättre. Kom igen nu!!! Jag kommer ihåg en chef som sa till mig på ett jobb där jag levererade högst resultat i flera år. Jag låg ca dubbelt så bra som nr 2 men som ledare ansåg han inte att jag hade utvecklats för jag hade legat på samma höga siffror i över ett halvor och även om de var bäst i hela bolaget så var det inte bra nog för om jag ska utvecklas så borde jag höja mina resultat med 100% eftersom mina rivaler ökade för att uppnå mina siffror. Till saken hörde att jag blev gruppledare för min region under den här chefen och hade ansvar för 7 kontor. Som chef var han en ledande sabotör och skapade en så dålig arbetsmiljö med sitt ”motiverande” så han slog ut oss i regionsteamet mot varandra till slut och la upp det som att han skröt om mina goda resultat för de andra och satte mig på en piedestal medan de andra kände att jag blev boven. Och så höll han på och söndrade och härskade och när den dåliga arbetsmiljön riktades mot mig för att eländet till chef var socialt inkompetent och inte kunde hålla ihop teamet och jag hade fått så mycket ledaransvar men skulle ändå prestera dubbelt då höga resultat trots att jag presterade högt och det värsta vara att som den sabotör han var skapade han konflikter som togs ut på mig för han hade inte förmågan att uppfatta och bearbeta kritik. För skiten att städa upp efter honom, reda ut konflikterna och revirkaoset han skakade mellan oss och ansvaret att marknadsföra, genomföra och ha tunga leverantörsdialoger samt 7 kontor fördelat i Västsverige så fick jag 1500 kr mer än mina kollegor som inte hade gruppledaransvaret. Och det blev droppen. När jag presterar så skall jag ha bekräftelse för det. När jag tjänar in miljoner till aktieägarna så ska jag ha del av kakan. För det har med att jag lägger ner all min kompetens , innovativitet, flexibilitet och kreativitet men inte minst mina unika empatiska förmågor att få medarbetare att må bra och prestera och utvecklas. Då får det vara! Vare sig jag mår dåligt eller inte. Sälj aldrig din hälsa eller välmående till en arbetsgivare. Aldrig! Han vägrade t.o.m att dyka upp på rehabsamtalen FK kallade till. Och vet ni vad, FK och facket accepterade detta!!!! Och då ska det tilläggas att jag vara anställd med löneskydd så arbetsgivaren fick dubbla arbetsgivaravgifter från staten för att stötta mig med min ohälsa.
Så vad säger man: jo, man säger så här...jag var bäst presterande ända in i slutet trots mina hinder och får jag inte den lönen och det stödet jag behöver då tar jag min kompetens och går ut genom dörren och erbjuder till någon annan. Sen föll den regionens plats på toppen och den socialt inkompetenta chefen blev genomskådad som den bluff han är och var inte kvar länge kvar på tronen.
Jag vill också tillägga att det var ett otroligt bra team med väldigt kompetenta kollegor som splittrades. När imman på rutan försvann med ilskan jag ångade kunde jag se att jag hade blivit manipulerad att misstro ett fåtal kollegor som jag förmodligen inte skulle gjort om jag inte hade blivit så hårt manipulerad i ett läge när jag var extremt utbränd av den här chefen och det är sånt som jag tycker är oerhört trist.
Men även om den här chefen var ett stolpskott så fanns det egenskaper hos honom som jag har respekt för. Innan han blev maktkåt och emotionellt verklighetsfrånvänd så var vi ett oslagbart team och gjorde mycket bra grejer som inte nödvändigtvis behövdes bekräftad av topp-prestationer men i stämningen i teamet och i synnerhet hos målgruppen som vi ökade livskvaliteten för.
En annan gång ska jag berätta om en annan medarbetare jag hade. Fy FAN, vilken psykopat. Jag kräks på riktigt när jag ser dennes namn eller tänker tillbaka på arbetstiden med denne. Det är äkta psykopat som jag tror håller på att ruttnar inifrån och ut och har ett vidrigt ledarskap som hen kamouflerar på ett så raffinerat sätt så det är sjukt. Den personen är den mest misslyckade människan jag har träffat och hört talas om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar